Efter en vecka utan ett enda arbetspass (är schemalagd så, på gott och ont), är jag nu tillbaka på jobbet igen. Denna omgången för tre nätter, hela helgen med andra ord. Och första jobbehelgen på 1,5 år.
Men de "lediga" dagarna har sprungit iväg, haft saker inbokade de flesta av dagarna. Har även börjat planera lite inför lilltjejens 1 årsdag. Kan tyckas tidigt, men det är knappt två månader tills hon fyller år och med stor familj/släkt krävs det en hel del förberedelser och planering. Har lyckats med att bestämma dag, kalaset blir på hennes födelsedag 29/11. Även hunnit med att boka lokal för kalaset, för vi får inte plats hemma hos oss om vi ska ha hela familjen på en gång.
Annat jag fått gjort under veckan är uppföljningsbesök hos kuratorn, träff med föräldragruppen från BVC, lämnat blodprover, shoppa en del (kläder till mig och lilltjejen, presenter mm), varit och hälsat på några släktingar och så har jag faktiskt varit ute med min syster (bara hon och jag) på puben.
Förra helgen lämnade jag mannen och lilltjejen ensamma hemma och gick ut med min syster på puben. Första gången jag varit ute sedan sommaren 2013 (och sist var jag gravid med Bella). Så konstigt det kändes att sminka, fixa håret och klä upp sig, men det var riktigt trevligt att vara ut med min syster på tu man hand utan barn och män.
Uppföljningen hos kuratorn var ganska så givande. Kom fram till en hel del och vi var båda väldigt överens om att jag har en lång resa och kamp framför mig, men att jag är på rätt håll. Måste "bara" börja lyssna ännu mer på mig själv och prioritera mig själv mer.
Började dagen med att vänta ut klockan. Var fastande från midnatt och var tvungen att vara fastande samt vaken i tre timmar innan jag fick lämna alla prover inför besöket på RMC. Åtta trevliga rör blev det idag. Var så skönt att komma hem sen och äta "frukost". Så nu ska jag bara posta medföljande informationspapper från brevet, därefter är det bara att vänta på kallelse.
lördag 10 oktober 2015
torsdag 1 oktober 2015
Uppföljning hos endokrin
Den 17 september var jag tillbaka på Endokrin, som så många gånger förr - några månader senare än vad som blev sagt vid besök där förra hösten. Men oavsett vilket så kom det åtminstone en kallelse inom ett år, utan att jag behövde jaga dem i flera månader.
Var lite nervös över hur vissa av provsvaren skulle se ut. I synnerhet långtidssockert, då jag var och lämnade alla proverna morgonen efter att vi landat hemma i Sverige igen efter en vecka på Madeira med massor av gott att äta och dricka. Men det låg riktigt bra, och de andra proverna var varken de sämsta eller de bästa provresultaten jag fått. Alla låg som vanligt på/inom typiska PCOS värden.
Det jag var mest nervös över, var den nya läkaren - då jag återigen skulle få en ny läkare på endokrin. Men det var en bra läkare, trevlig och empatisk, kände mig både hörd och sedd. Förutom att gå igenom alla resultaten, och att jämföra med tidigare, att klämma, känna, testa mm frågade läkaren även om hur vi tänker på framtiden med eventuella syskonförsök och om jag fått någon vettig menscykel sedan graviditeten.
Eftersom jag inte har någon fungerande cykel nu heller, och vi verkligen vill/önskar/drömmer om syskon och då jag inte vill äta P-piller (av många olika anledningar) så skulle läkaren skicka en remiss åt mig till de som till skillnad från denne (läkaren egna ord) är experter på området. Så ny remiss skulle skickas till RMC. Och i tisdags låg papperna från dem i brevlådan, trodde ärligt talat inte att det skulle gå så snabbt eller att det ens skulle bli av (tidigare erfarenheter har ju inte varit de bästa). Så nu ska jag fylla i papperna och skicka in dem igen till RMC samt ta en drös nya blodprover, sen är det bara att vänta på att få en tid till dem.
Känslan av få brev från RMC nu kändes väldigt konstig, och det känns fortfarande väldigt konstigt när jag tänker på att jag återigen ska dit. Även om det är av helt andra anledningar. Att återigen sätta foten i deras korridor och att sitta i det väntrum som jag har så många känslor och upplevelser knutna till känns lite surrealistiskt.
Men det känns också otroligt viktigt och tryggt att denna läkaren bryr sig och tar avsaknaden av mens på största allvar, speciellt då jag under senaste åren på RMC insett vikten av en någorlunda regelbunden menscykel. Avslutade besöket hos läkaren på endkrin med ett beslut om att jag återigen ska äta Metformin för min PCOS och att jag ska kallas igen om ca 8 månader.
Var lite nervös över hur vissa av provsvaren skulle se ut. I synnerhet långtidssockert, då jag var och lämnade alla proverna morgonen efter att vi landat hemma i Sverige igen efter en vecka på Madeira med massor av gott att äta och dricka. Men det låg riktigt bra, och de andra proverna var varken de sämsta eller de bästa provresultaten jag fått. Alla låg som vanligt på/inom typiska PCOS värden.
Det jag var mest nervös över, var den nya läkaren - då jag återigen skulle få en ny läkare på endokrin. Men det var en bra läkare, trevlig och empatisk, kände mig både hörd och sedd. Förutom att gå igenom alla resultaten, och att jämföra med tidigare, att klämma, känna, testa mm frågade läkaren även om hur vi tänker på framtiden med eventuella syskonförsök och om jag fått någon vettig menscykel sedan graviditeten.
Eftersom jag inte har någon fungerande cykel nu heller, och vi verkligen vill/önskar/drömmer om syskon och då jag inte vill äta P-piller (av många olika anledningar) så skulle läkaren skicka en remiss åt mig till de som till skillnad från denne (läkaren egna ord) är experter på området. Så ny remiss skulle skickas till RMC. Och i tisdags låg papperna från dem i brevlådan, trodde ärligt talat inte att det skulle gå så snabbt eller att det ens skulle bli av (tidigare erfarenheter har ju inte varit de bästa). Så nu ska jag fylla i papperna och skicka in dem igen till RMC samt ta en drös nya blodprover, sen är det bara att vänta på att få en tid till dem.
Känslan av få brev från RMC nu kändes väldigt konstig, och det känns fortfarande väldigt konstigt när jag tänker på att jag återigen ska dit. Även om det är av helt andra anledningar. Att återigen sätta foten i deras korridor och att sitta i det väntrum som jag har så många känslor och upplevelser knutna till känns lite surrealistiskt.
Men det känns också otroligt viktigt och tryggt att denna läkaren bryr sig och tar avsaknaden av mens på största allvar, speciellt då jag under senaste åren på RMC insett vikten av en någorlunda regelbunden menscykel. Avslutade besöket hos läkaren på endkrin med ett beslut om att jag återigen ska äta Metformin för min PCOS och att jag ska kallas igen om ca 8 månader.
Tillbaka på jobbet och 10 månader
Så var dagen här, första arbetspasset, första natten utan min lilla tjej, första gången jag inte är helt tillgänglig och anträffbar. Saknar henne något ofantligt och allt jag vill är att smyga bort till hennes säng, titta på vårt lilla underverk sova så gott och lägga handen på hennes mage och känna henne andas (kan inte längre pussa hennes panna, som tillhörde rutinen innan sängen sänktes).
Igår blev vår lilla tjej 10 månader! Helt otroligt att det redan gått 10 månader sedan en av de absolut mest underbara och mest skrämmande dagarna i mitt liv! Insåg så sent som idag (igår, eftersom det nu är efter midnatt) att vissa saker har fortfarande inte läkt, fick frågan om förlossningen mm och då hög det till i hjärtat när jag berättade om det akuta snittet och om minuterna som följde.
Vädret var riktigt härligt igår, så vi passade på att ta med oss kameran och tog en sväng i parken och tog en drös härliga 10 månadersbilder på lilltjejen. Blev många bilder där hon står och går (med visst stöd), några där hon kryper och några där hon är helt fokuserad på grässtråna. Det har hänt så otroligt mycket i utvecklingen hos lilltjejen den senaste tiden, att det ibland känns som att man missar hälften.
Senaste dagarna har varit väldigt varierande, lilltjejen har varit rejält förkyld och det har gjort att några dagar har varit väldigt sega och beståt av främst mys innanför hemmets fyra väggar. Börjat så smått med potträning. Vi har haft fullt upp med budgivning på hus, som vi tyvärr förlorade/drog oss ur. Varit hos psykologen för familjesamtal, var ett tag sedan vi var där sist - så det blev en hel del uppföljning och prat om hur tiden sedan senast varit. Jag har haft en del möten och annat att fixa med. Har även lyckats få till ett CV och personligt brev för första gången på många år, och sökt annat jobb (och de har ringt tillbaka redan och visat intresse, så vi får se).
Igår blev vår lilla tjej 10 månader! Helt otroligt att det redan gått 10 månader sedan en av de absolut mest underbara och mest skrämmande dagarna i mitt liv! Insåg så sent som idag (igår, eftersom det nu är efter midnatt) att vissa saker har fortfarande inte läkt, fick frågan om förlossningen mm och då hög det till i hjärtat när jag berättade om det akuta snittet och om minuterna som följde.
Vädret var riktigt härligt igår, så vi passade på att ta med oss kameran och tog en sväng i parken och tog en drös härliga 10 månadersbilder på lilltjejen. Blev många bilder där hon står och går (med visst stöd), några där hon kryper och några där hon är helt fokuserad på grässtråna. Det har hänt så otroligt mycket i utvecklingen hos lilltjejen den senaste tiden, att det ibland känns som att man missar hälften.
Senaste dagarna har varit väldigt varierande, lilltjejen har varit rejält förkyld och det har gjort att några dagar har varit väldigt sega och beståt av främst mys innanför hemmets fyra väggar. Börjat så smått med potträning. Vi har haft fullt upp med budgivning på hus, som vi tyvärr förlorade/drog oss ur. Varit hos psykologen för familjesamtal, var ett tag sedan vi var där sist - så det blev en hel del uppföljning och prat om hur tiden sedan senast varit. Jag har haft en del möten och annat att fixa med. Har även lyckats få till ett CV och personligt brev för första gången på många år, och sökt annat jobb (och de har ringt tillbaka redan och visat intresse, så vi får se).
söndag 27 september 2015
Mitt i natten
Jag som ska ta det lugnt och inte göra flera saker samtidigt, sitter just nu med en massa bollar i luften samtidigt igen. Och för att göra det extra "mysigt" vaknade jag med nackspärr i morse, som förvärrats rejält under dagen till att nu under kvällen vara bland det värsta jag varit med om. För att sammanfatta en del av bollarna i luften just nu:
- bebis som tydligen blivit genomförkyld och nyligen vaknade med genomtäppt näsa och storgråtandes.
- försöker skriva CV och personligt brev för första gången på många (läs, väldigt många) år
- mitt uppe i budgivning på ett hus
- schemaändringar och allmänt kaos på jobbet, som jag dessutom ska jobba mitt första pass på i veckan som kommer
- "råkade" precis söka in till några fristående kurser på högskola/universitet till vårterminen
- funderar på hur vi ska göra med diverse inbjudningar till dop/kalas/fester som kommit för närmaste månaderna
- tänkte uppdatera bloggen, vilket slutade med denna lilla lista med punkter istället för inlägget jag hade tänkt skriva om senaste besöket på endokrin och om PCOS.
notis. Bebis är fortfarande vaken, och mannen kämpar för närvarande med att försöka få henne att somna om... Hon verkar dock fast besluten (trots att hon är så trött) att hon nu sovit klart för natten och att det är morgon nu.
måndag 21 september 2015
Bella 2 år
Idag är det 2 år sedan vår värld rasade samman totalt och den lilla glädjen och hoppet om att vi faktiskt äntligen skulle få bli föräldrar åt ett litet önskebarn krossades totalt. Idag är det Bellas 2 årsdag, och jag minns dagen och den helgen som om det var igår. Den dagen vi blev föräldrar, föräldrar utan ett barn.
Eftersom det är Bellas dag idag, har jag (och resten av familjen) varit kalasklädd och även slagit på stort med att fixa till håret lite samt sminkat mig. Dock mindre lyckat med klänning, strumpbyxor och maskara när man besöker läkaren. Först en massa tårar till och från som till sist även får den vattenfasta maskaran att rinna och sedan så måste jag klä av mig näst intill naken pga klädvalet då läkaren ville göra ett EKG på mig med. Kommer tillbaka till läkaren senare, en sak i sänder.
Förutom en stund på egen hand hos läkaren på vårdcentralen, så har jag spenderat dagen tillsammans med mannen och lillasyster. Vi har pratat, kramats, pussats, gråtit, gjort goda gärningar, hämtat blommor, besökt kyrkogården, skickat iväg en rislykta till Bella, haft födelsedagsfika, ätit god mat, läst bok för lilltjejen om änglabarn som godnattsaga och bara varit.
Jag skulle ljuga om jag säger att dagen varit lättare i år, tror faktiskt inte att dagen kommer att kännas lättare längre fram heller. Hur jag upplever dagen (och datumet) har förändrats bara på dessa två åren, och kommer med all sannolikhet att fortsätta förändras. Men sorgen, minnena, ärren, saknaden och en massa annat bubblar upp och gör sig påmind.
Att komma till kyrkogården och se att andra redan varit där idag - bland annat min pappa - och lämnat blommor och gratulationshälsningar. Värmer så att se att andra också tänker på henne, för att inte tala om att läsa de vackra små hälsningarna i korten de skrivit. Lika så de vackra ord och meddelanden som trillat in över mobilen mm under dagen.
Åter till läkarbesöket och likaså största anledningen till att jag inte uppdaterat bloggen sedan den 1/9. Efter otroligt mycket stress och en massa annat strul från chefens sida sedan jag ett bra tag innan jag kom "tillbaka" (började med semester som sagt, så jag har inte börjat jobba på "riktigt" än), men som jag av olika anledningar inte vill gå in på här. Slutade det med att jag fick flera ångest- och panikattacker, så förra veckan efter att stressen och ångesten till och med började visa sig rent fysiskt valde jag att lyssna på min kropp och sjukskriva mig istället.
Och idag var jag hos en av läkarna på vårdcentralen som sjukskrev mig en vecka till tillsammans med recept på ny omgång av Atarax vid behov, efter att han grundligt undersökt mig och tagit diverse prover och tester. Kan dock konstatera att jag rent fysiskt i kroppen just nu mår bra. Blodtrycket låg på 140/80 (brukar dock vara lite lägre, men sämre dag att ta blodtryck på mig finns inte), pulsen var också ok, Hb låg på 147 och mitt socker på 4,7, urinprovet var utan anmärkning och likaså EKG. Eller jo, en anmärkning fanns det när det gäller mitt EKG. Det finns några extra slag då och då, fast inget som påverkar mig det minsta. Inget nytt för mig då de utrett det på mig tidigare, vilket jag hade kunnat berätta för läkaren om han nämnt varför han ville ha ett EKG på mig.
Så att jag varit tyst är helt enkelt för att jag har inte haft tid, kraft, ork eller lust att skriva. Har haft 1000 saker att skriva om, men det hjälper inte när inte lusten, tiden, orken eller kraften finns. Den kraft och ork jag haft har jag lagt på vår tjej här hemma, för med henne går allt i ett just nu. Inte en lugn stund någonsin just nu, och bestämd är hon med.
Vill avsluta dagens inlägg med dessa orden: Även om jag känner mig som den absolut ensammaste människan i världen många gånger, så finns det trots allt en del som hjälper mig långt mycket mer än de vet, tror och inser, som ger en ork och kraft att fortsätta framåt istället för att bara ge upp. Idag är en sån dag då många av dessa gör sig extra mycket påminda, precis vad jag behövt.
Eftersom det är Bellas dag idag, har jag (och resten av familjen) varit kalasklädd och även slagit på stort med att fixa till håret lite samt sminkat mig. Dock mindre lyckat med klänning, strumpbyxor och maskara när man besöker läkaren. Först en massa tårar till och från som till sist även får den vattenfasta maskaran att rinna och sedan så måste jag klä av mig näst intill naken pga klädvalet då läkaren ville göra ett EKG på mig med. Kommer tillbaka till läkaren senare, en sak i sänder.
Förutom en stund på egen hand hos läkaren på vårdcentralen, så har jag spenderat dagen tillsammans med mannen och lillasyster. Vi har pratat, kramats, pussats, gråtit, gjort goda gärningar, hämtat blommor, besökt kyrkogården, skickat iväg en rislykta till Bella, haft födelsedagsfika, ätit god mat, läst bok för lilltjejen om änglabarn som godnattsaga och bara varit.
Jag skulle ljuga om jag säger att dagen varit lättare i år, tror faktiskt inte att dagen kommer att kännas lättare längre fram heller. Hur jag upplever dagen (och datumet) har förändrats bara på dessa två åren, och kommer med all sannolikhet att fortsätta förändras. Men sorgen, minnena, ärren, saknaden och en massa annat bubblar upp och gör sig påmind.
Att komma till kyrkogården och se att andra redan varit där idag - bland annat min pappa - och lämnat blommor och gratulationshälsningar. Värmer så att se att andra också tänker på henne, för att inte tala om att läsa de vackra små hälsningarna i korten de skrivit. Lika så de vackra ord och meddelanden som trillat in över mobilen mm under dagen.
Åter till läkarbesöket och likaså största anledningen till att jag inte uppdaterat bloggen sedan den 1/9. Efter otroligt mycket stress och en massa annat strul från chefens sida sedan jag ett bra tag innan jag kom "tillbaka" (började med semester som sagt, så jag har inte börjat jobba på "riktigt" än), men som jag av olika anledningar inte vill gå in på här. Slutade det med att jag fick flera ångest- och panikattacker, så förra veckan efter att stressen och ångesten till och med började visa sig rent fysiskt valde jag att lyssna på min kropp och sjukskriva mig istället.
Och idag var jag hos en av läkarna på vårdcentralen som sjukskrev mig en vecka till tillsammans med recept på ny omgång av Atarax vid behov, efter att han grundligt undersökt mig och tagit diverse prover och tester. Kan dock konstatera att jag rent fysiskt i kroppen just nu mår bra. Blodtrycket låg på 140/80 (brukar dock vara lite lägre, men sämre dag att ta blodtryck på mig finns inte), pulsen var också ok, Hb låg på 147 och mitt socker på 4,7, urinprovet var utan anmärkning och likaså EKG. Eller jo, en anmärkning fanns det när det gäller mitt EKG. Det finns några extra slag då och då, fast inget som påverkar mig det minsta. Inget nytt för mig då de utrett det på mig tidigare, vilket jag hade kunnat berätta för läkaren om han nämnt varför han ville ha ett EKG på mig.
Så att jag varit tyst är helt enkelt för att jag har inte haft tid, kraft, ork eller lust att skriva. Har haft 1000 saker att skriva om, men det hjälper inte när inte lusten, tiden, orken eller kraften finns. Den kraft och ork jag haft har jag lagt på vår tjej här hemma, för med henne går allt i ett just nu. Inte en lugn stund någonsin just nu, och bestämd är hon med.
Vill avsluta dagens inlägg med dessa orden: Även om jag känner mig som den absolut ensammaste människan i världen många gånger, så finns det trots allt en del som hjälper mig långt mycket mer än de vet, tror och inser, som ger en ork och kraft att fortsätta framåt istället för att bara ge upp. Idag är en sån dag då många av dessa gör sig extra mycket påminda, precis vad jag behövt.
 |
| Blommorna, ljuset och presenten Bella fick av oss idag. |
tisdag 1 september 2015
Inte längre föräldraledig
Så var dagen här, 1/9 2015 och nu går mannen på föräldraledighet och jag börjar jobba. Eller ja, på pappret är det så i alla fall. Men jag mjukstartar med att ta semester några veckor, har ganska gott om det eftersom jag spenderade större delen av förra året sjukskriven (och en del sparade sen tidigare).
Kan inte alls påstå att jag känner mig särskilt peppad att börja jobba efter att varit ifrån under mer än 1,5 år och det är totalt kaos på flera nivåer. Har t.ex. Fortfarande inget schema, så det är verkligen tur att jag valt att ta semester nu.
Och ja just det, just nu packar vi in oss i bilen för färd mot flygplatsen... För ca 07 flyger vi iväg för en vecka på Madeira, jag, lilltjejen och mannen. Är ett drömresmål som äntligen går i uppfyllelse, sen får vi se om vi hinner med något eller "bara" spenderar dagarna på hotellet vid poolen.
Bra start på september, en månad som jag numera förknippar med sorg och smärta.
Kan inte alls påstå att jag känner mig särskilt peppad att börja jobba efter att varit ifrån under mer än 1,5 år och det är totalt kaos på flera nivåer. Har t.ex. Fortfarande inget schema, så det är verkligen tur att jag valt att ta semester nu.
Och ja just det, just nu packar vi in oss i bilen för färd mot flygplatsen... För ca 07 flyger vi iväg för en vecka på Madeira, jag, lilltjejen och mannen. Är ett drömresmål som äntligen går i uppfyllelse, sen får vi se om vi hinner med något eller "bara" spenderar dagarna på hotellet vid poolen.
Bra start på september, en månad som jag numera förknippar med sorg och smärta.
lördag 22 augusti 2015
Oj vad tiden sprungit iväg
Det var verkligen inte igår som jag var inne och bloggade eller kikade i de bloggar jag följer. Har inte haft tid, ork eller lust helt enkelt. Nu har mannen jobbat en vecka efter sina tre semesterveckor, och totalt har han nu sex arbetsdagar kvar innan han ska gå på föräldraledighet. Dock börjar jag inte jobba direkt, utan ska ha nästan tre veckor semester först.
Så jag hoppas på att det härliga vädret håller i sig ett tag till, men kan erkänna att jag kollar runt en hel del på en ny resa. Har ett rejält sug på att resa iväg en gång till innan jag ska börja jobba.
Vi har gjort en hel del sedan senaste inlägget, och främst har vi gjort dem bara vi tre (eller vi tre och hundarna), men en del saker har vi även passat på att göra tillsammans med vänner och familj. Allt har dock inte varit frid och fröjd heller, långt ifrån - men några härliga dagar har vi haft. Började i alla fall mannens semester med att vara på dop och sedan nästa "större" sak var att ha litet kalas (föräldrar och svärföräldrar) för mannen, med kaffe kakor och tårta. Sen har det blivit en del utflykter till museum, stranden, shopping, festivaler/marknader, kusinmys, fika och en hel del god mat och några glassar.
Även fortsatt att leta hus, men än har vi inte vunnit/hittat vårt hus. Dock har vi varit hos banken och fått slutgiltigt besked om att vi inte måste sälja innan köp, utan vi har nu fått lånelöfte där vi får lov att köpa innan vi säljer.
Har för övrigt hänt så mycket med vår lilla tjej. Hon bemästrar nu krypandet fullt ut och snabb som bara den är hon. Hundarnas matskål och vatteskål är superbra, för där kan man hämta mat och tvätta händerna/bada. Och inte tycker hon att hundmat är äckligt heller, för hon fortsätter att stoppa den i munnen. Snart blir hon 9 månader med, kan fortfarande inte förstå vart tiden tagit vägen. Hon börjar äta mer och mer "riktig" mat, men är fortfarande en liten nattuggla.
Eftersom jag snart ska börja jobba, är mitt enda fokus att njuta av dagarna med lilltjejen. Så vi får se när nästa inlägg kommer. Hade så mycket mer att skriva egentligen, men nu är vi snart framme hos min bror och hans familj (bilfärd på ca 1,5 h). Deras yngsta har fyllt 7 år, så nu blir det kalas för honom.
Så jag hoppas på att det härliga vädret håller i sig ett tag till, men kan erkänna att jag kollar runt en hel del på en ny resa. Har ett rejält sug på att resa iväg en gång till innan jag ska börja jobba.
Vi har gjort en hel del sedan senaste inlägget, och främst har vi gjort dem bara vi tre (eller vi tre och hundarna), men en del saker har vi även passat på att göra tillsammans med vänner och familj. Allt har dock inte varit frid och fröjd heller, långt ifrån - men några härliga dagar har vi haft. Började i alla fall mannens semester med att vara på dop och sedan nästa "större" sak var att ha litet kalas (föräldrar och svärföräldrar) för mannen, med kaffe kakor och tårta. Sen har det blivit en del utflykter till museum, stranden, shopping, festivaler/marknader, kusinmys, fika och en hel del god mat och några glassar.
Även fortsatt att leta hus, men än har vi inte vunnit/hittat vårt hus. Dock har vi varit hos banken och fått slutgiltigt besked om att vi inte måste sälja innan köp, utan vi har nu fått lånelöfte där vi får lov att köpa innan vi säljer.
Har för övrigt hänt så mycket med vår lilla tjej. Hon bemästrar nu krypandet fullt ut och snabb som bara den är hon. Hundarnas matskål och vatteskål är superbra, för där kan man hämta mat och tvätta händerna/bada. Och inte tycker hon att hundmat är äckligt heller, för hon fortsätter att stoppa den i munnen. Snart blir hon 9 månader med, kan fortfarande inte förstå vart tiden tagit vägen. Hon börjar äta mer och mer "riktig" mat, men är fortfarande en liten nattuggla.
Eftersom jag snart ska börja jobba, är mitt enda fokus att njuta av dagarna med lilltjejen. Så vi får se när nästa inlägg kommer. Hade så mycket mer att skriva egentligen, men nu är vi snart framme hos min bror och hans familj (bilfärd på ca 1,5 h). Deras yngsta har fyllt 7 år, så nu blir det kalas för honom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)