Mitt i natten

Jag som ska ta det lugnt och inte göra flera saker samtidigt, sitter just nu med en massa bollar i luften samtidigt igen. Och för att göra det extra "mysigt" vaknade jag med nackspärr i morse, som förvärrats rejält under dagen till att nu under kvällen vara bland det värsta jag varit med om. För att sammanfatta en del av bollarna i luften just nu: 

• bebis som tydligen blivit genomförkyld och nyligen vaknade med genomtäppt näsa och storgråtandes.
• försöker skriva CV och personligt brev för första gången på många (läs, väldigt många) år
• mitt uppe i budgivning på ett hus 
• schemaändringar och allmänt kaos på jobbet, som jag dessutom ska jobba mitt första pass på i veckan som kommer
• "råkade" precis söka in till några fristående kurser på högskola/universitet till vårterminen
• funderar på hur vi ska göra med diverse inbjudningar till dop/kalas/fester som kommit för närmaste månaderna
• tänkte uppdatera bloggen, vilket slutade med denna lilla lista med punkter istället för inlägget jag hade tänkt skriva om senaste besöket på endokrin och om PCOS. 

notis. Bebis är fortfarande vaken, och mannen kämpar för närvarande med att försöka få henne att somna om... Hon verkar dock fast besluten (trots att hon är så trött) att hon nu sovit klart för natten och att det är morgon nu. 

Bella 2 år

Idag är det 2 år sedan vår värld rasade samman totalt och den lilla glädjen och hoppet om att vi faktiskt äntligen skulle få bli föräldrar åt ett litet önskebarn krossades totalt. Idag är det Bellas 2 årsdag, och jag minns dagen och den helgen som om det var igår. Den dagen vi blev föräldrar, föräldrar utan ett barn. 

Eftersom det är Bellas dag idag, har jag (och resten av familjen) varit kalasklädd och även slagit på stort med att fixa till håret lite samt sminkat mig. Dock mindre lyckat med klänning, strumpbyxor och maskara när man besöker läkaren. Först en massa tårar till och från som till sist även får den vattenfasta maskaran att rinna och sedan så måste jag klä av mig näst intill naken pga klädvalet då läkaren ville göra ett EKG på mig med. Kommer tillbaka till läkaren senare, en sak i sänder. 

Förutom en stund på egen hand hos läkaren på vårdcentralen, så har jag spenderat dagen tillsammans med mannen och lillasyster. Vi har pratat, kramats, pussats, gråtit, gjort goda gärningar, hämtat blommor, besökt kyrkogården, skickat iväg en rislykta till Bella, haft födelsedagsfika, ätit god mat, läst bok för lilltjejen om änglabarn som godnattsaga och bara varit. 

Jag skulle ljuga om jag säger att dagen varit lättare i år, tror faktiskt inte att dagen kommer att kännas lättare längre fram heller. Hur jag upplever dagen (och datumet) har förändrats bara på dessa två åren, och kommer med all sannolikhet att fortsätta förändras. Men sorgen, minnena, ärren, saknaden och en massa annat bubblar upp och gör sig påmind.  

Att komma till kyrkogården och se att andra redan varit där idag - bland annat min pappa - och lämnat blommor och gratulationshälsningar. Värmer så att se att andra också tänker på henne, för att inte tala om att läsa de vackra små hälsningarna i korten de skrivit. Lika så de vackra ord och meddelanden som trillat in över mobilen mm under dagen. 

Åter till läkarbesöket och likaså största anledningen till att jag inte uppdaterat bloggen sedan den 1/9. Efter otroligt mycket stress och en massa annat strul från chefens sida sedan jag ett bra tag innan jag kom "tillbaka" (började med semester som sagt, så jag har inte börjat jobba på "riktigt" än), men som jag av olika anledningar inte vill gå in på här. Slutade det med att jag fick flera ångest- och panikattacker, så förra veckan efter att stressen och ångesten till och med började visa sig rent fysiskt valde jag att lyssna på min kropp och sjukskriva mig istället. 

Och idag var jag hos en av läkarna på vårdcentralen som sjukskrev mig en vecka till tillsammans med recept på ny omgång av Atarax vid behov, efter att han grundligt undersökt mig och tagit diverse prover och tester. Kan dock konstatera att jag rent fysiskt i kroppen just nu mår bra. Blodtrycket låg på 140/80 (brukar dock vara lite lägre, men sämre dag att ta blodtryck på mig finns inte), pulsen var också ok, Hb låg på 147 och mitt socker på 4,7, urinprovet var utan anmärkning och likaså EKG. Eller jo, en anmärkning fanns det när det gäller mitt EKG. Det finns några extra slag då och då, fast inget som påverkar mig det minsta. Inget nytt för mig då de utrett det på mig tidigare, vilket jag hade kunnat berätta för läkaren om han nämnt varför han ville ha ett EKG på mig.

Så att jag varit tyst är helt enkelt för att jag har inte haft tid, kraft, ork eller lust att skriva. Har haft 1000 saker att skriva om, men det hjälper inte när inte lusten, tiden, orken eller kraften finns. Den kraft och ork jag haft har jag lagt på vår tjej här hemma, för med henne går allt i ett just nu. Inte en lugn stund någonsin just nu, och bestämd är hon med. 

Vill avsluta dagens inlägg med dessa orden: Även om jag känner mig som den absolut ensammaste människan i världen många gånger, så finns det trots allt en del som hjälper mig långt mycket mer än de vet, tror och inser, som ger en ork och kraft att fortsätta framåt istället för att bara ge upp. Idag är en sån dag då många av dessa gör sig extra mycket påminda, precis vad jag behövt. 

Blommorna, ljuset och presenten Bella fick av oss idag.

Inte längre föräldraledig

Så var dagen här, 1/9 2015 och nu går mannen på föräldraledighet och jag börjar jobba. Eller ja, på pappret är det så i alla fall. Men jag mjukstartar med att ta semester några veckor, har ganska gott om det eftersom jag spenderade större delen av förra året sjukskriven (och en del sparade sen tidigare). 

Kan inte alls påstå att jag känner mig särskilt peppad att börja jobba efter att varit ifrån under mer än 1,5 år och det är totalt kaos på flera nivåer. Har t.ex. Fortfarande inget schema, så det är verkligen tur att jag valt att ta semester nu. 

Och ja just det, just nu packar vi in oss i bilen för färd mot flygplatsen... För ca 07 flyger vi iväg för en vecka på Madeira, jag, lilltjejen och mannen. Är ett drömresmål som äntligen går i uppfyllelse, sen får vi se om vi hinner med något eller "bara" spenderar dagarna på hotellet vid poolen. 

Bra start på september, en månad som jag numera förknippar med sorg och smärta. 

Oj vad tiden sprungit iväg

Det var verkligen inte igår som jag var inne och bloggade eller kikade i de bloggar jag följer. Har inte haft tid, ork eller lust helt enkelt. Nu har mannen jobbat en vecka efter sina tre semesterveckor, och totalt har han nu sex arbetsdagar kvar innan han ska gå på föräldraledighet. Dock börjar jag inte jobba direkt, utan ska ha nästan tre veckor semester först. 

Så jag hoppas på att det härliga vädret håller i sig ett tag till, men kan erkänna att jag kollar runt en hel del på en ny resa. Har ett rejält sug på att resa iväg en gång till innan jag ska börja jobba. 

Vi har gjort en hel del sedan senaste inlägget, och främst har vi gjort dem bara vi tre (eller vi tre och hundarna), men en del saker har vi även passat på att göra tillsammans med vänner och familj. Allt har dock inte varit frid och fröjd heller, långt ifrån - men några härliga dagar har vi haft. Började i alla fall mannens semester med att vara på dop och sedan nästa "större" sak var att ha litet kalas (föräldrar och svärföräldrar) för mannen, med kaffe kakor och tårta. Sen har det blivit en del utflykter till museum, stranden, shopping, festivaler/marknader, kusinmys, fika och en hel del god mat och några glassar. 

Även fortsatt att leta hus, men än har vi inte vunnit/hittat vårt hus. Dock har vi varit hos banken och fått slutgiltigt besked om att vi inte måste sälja innan köp, utan vi har nu fått lånelöfte där vi får lov att köpa innan vi säljer. 

Har för övrigt hänt så mycket med vår lilla tjej. Hon bemästrar nu krypandet fullt ut och snabb som bara den är hon. Hundarnas matskål och vatteskål är superbra, för där kan man hämta mat och tvätta händerna/bada. Och inte tycker hon att hundmat är äckligt heller, för hon fortsätter att stoppa den i munnen. Snart blir hon 9 månader med, kan fortfarande inte förstå vart tiden tagit vägen. Hon börjar äta mer och mer "riktig" mat, men är fortfarande en liten nattuggla. 

Eftersom jag snart ska börja jobba, är mitt enda fokus att njuta av dagarna med lilltjejen. Så vi får se när nästa inlägg kommer. Hade så mycket mer att skriva egentligen, men nu är vi snart framme hos min bror och hans familj (bilfärd på ca 1,5 h). Deras yngsta har fyllt 7 år, så nu blir det kalas för honom. 

Mitt svar till "anonym"

Vill börja med att skicka ut ett stort hjärtligt tack till alla er underbara läsare som varit så snabba med att "skydda och står upp för" mig från kommentaren som anonym lämnade i förra inlägget. Det har verkligen värmt inombords att få så mycket medhåll och stöttning i vad som egentligen kan anses vara en totalt onödig kommentar med väldigt mycket åsikter och till viss del skuldbeläggande mot mig. 

Så istället för att göra som jag vanligtvis gör, att svara direkt på kommentarerna  - kommer jag att göra detta inlägget som mitt huvudsakliga och samlade svar till "Anonym". 

"Läser fler bloggar än din där situationen är ungefär densamma. Jag slås i ditt fall av att du känns så . . . lakonisk. Var finns glädjen, nyfikenheten, stoltheten och den överväldigande glädjen över barnets framsteg och utveckling? När gläds ni tillsammans, du och din man, över barnet? När sitter ni tillsammans med tårarna rinnande för att ni älskar ert barn?"

Ja, vad ska jag säga egentligen... Jag tvingar absolut ingen att läsa min blogg, så om du inte gillar den behöver du absolut inte läsa den heller. Kan även erkänna att jag var tvungen att kolla upp vad lakonisk faktiskt betyder, och visst det kan säkert beskriva min blogg till stor del. Framförallt numera när jag inte har lika mycket tid över, och sällan hinner sätta mig ner en längre stund med bloggen.

Glädjen, nyfikenheten och stoltheten finns, och jag delar med mig av den till allt och alla i min omgivning. Att den inte finns med något nämnvärt i bloggen har sina skäl, främsta anledningen är väl för att jag inte har det behovet att dela med mig av det här då jag delar med mig av det i så många andra forum - som MIG, och inte anonymt som jag är i bloggen. Och tro mig, alla vet hur vår lilla tjej har blivit till och hur många år vi längtat och väntat på henne. Vet en del av mina läsare här som lätt kan intyga detta, då jag numera har öppen relation med dem främst över Facebook och via mail. 

Har under lång tid funderat på att göra min blogg offentlig, då vår resa överlag numera är helt offentlig - men det finns en hel del inlägg här som jag inte vill att alla ska läsa och veta om. Jag känner inte att alla i min omgivning behöver veta hur hårt denna resan tagit på mig, mitt äktenskap och hur det förstört relationer med både familj, släkt och vänner.

Och för att svara på dina frågor, Jag och mannen gläds var enda sekund över vår lilla tjej, vi har fortfarande inte kunna "lämna bort" henne till någon (mor- farföräldrar, min syster m.fl.) och det är inte för att de inte vill (de längtar och väntar, för att inte tala om köar) utan för att vi inte vill missa en sekund med henne. Och tårarna av glädje, de kan jag lova kommer ofta. Kan inte påstå att vi sitter tillsammans när det sker, utan det är sånt som sker i "farten" som när hon gör en ny grimas så att maten sprutar över hela köket eller när hon tittar på oss och bara ler... Ja, mest hela tiden. 

Men tårarna finns också konstant närvarande för saknade av vår lilla Bella. Att se vår lilltjej utvecklas och bli en egen individ mer och mer, väcker så oerhört många tankar kring Bella. Likaså finns det så otroligt mycket annat i vår vardag som tar kraft och energi. Vårt äktenskap, min depression och på gränsen till utbrändhet, längan efter och tankar om syskon, att börja jobba igen och att mannen ska gå hem på föräldraledighet, hundarna och för att inte glömma bort släkt och vänner. 

Semestern har börjat

Idag började mannen sin semester, så nu blir dagarna lite annorlunda (får jag hoppas) jämfört med när han jobbar. Dagen har spenderats med att jag först varit en sväng hos tandhygienisten för årlig kontroll, blev ett trevligt besök med tänder och tandkött i toppform (återhämtat sig ordentligt jämfört med senast och är bättre nu). Och sedan kom vänner och deras barn och mötte upp oss för en eftermiddag och kväll tillsammans.

Spenderade eftermiddagen på Malmöhus och tittat på deras nyöppnade akvariet, som så många andra när vädret inte är så härligt med sol och värme. Blev även att vi kikande på de andra utställningarna när vi var där och hade tid över innan de stängde. När vi kände att vi var färdiga, tog vi och promenerade iväg för att äta middag tillsammans också innan vi skildes åt för denna gången. 

Annars är kvällarna just nu kaos, lilltjejen vägrar sova och skriker flera timmar i sträck och det enda som funkar någotsånär är min famn. Det har lugnat sig lite igen men i lördags var den värsta natten sedan hennes kolik släppte. Men då visste jag knappt var jag skulle ta vägen, hon var otröstlig (testade verkligen allt, och inget hjälpte) men somnade tillslut av ren utmattning runt 4.30.

Men med undantag för en väldigt jobbig natt lördag till söndag, så har det varit en härlig och händelserik helg. På fredagen var vi en snabb sväng på Ikea och köpte lite saker som vi behövde. Var sedan på dop i lördags för ena vännens dotter, var en trevlig tillställning med god mat och trevliga människor. Söndagen blev väldigt seg efter så lite sömn, men vi fixade lite med projektet att börja barnsäkra hemmet en del. Fick bland annat dolt och gömt så gott som alla sladdar som finns här hemma i tv-bänken med alla spelkonsoler mm. För lilltjejens nya favorit sysselsättning är att ta sig fram och dra i alla sladdar.

Får se vad vi hittar på imorgon, inget som är planerat än.

Snart semester

Snart går mannen på semester, han ska bara jobba imorgon med. Sen har vi tre veckor tillsammans, och han ska börja "hårdträna" inför att det är tid för honom att ta över rollen som föräldraledig. För den 1/9 ska jag börja jobba igen och mannen ska gå hem och ta hand om lilltjejen. Kommer dock börja min tid tillbaka på jobbet med lite semester. 

Vet inte riktigt vad vi kommer att hitta på under mannens semester, men det kommer nog bli en hel del dagsutflykter. Och vädret kommer nog också styra en hel del över vad vi kommer att hitta på. Ska dock börja med att gå på dop i helgen och så blir det ett besök hos tandläkaren för mig på måndag för årlig kontroll. Fast viktigast av allt är att vi kommer få lite tid att vårda äktenskapet, så jag hoppas att inte mannen kastar bort det helt (han har en förmåga till det annars).

Något jag måste göra under mannens semester, är att lämna lilltjejen längre stunder. Det längsta jag varit ifrån henne var ca 2 timmar när jag var och storhandlade till dopet med min mamma. Och så en del när vi var på Liseberg, men då såg jag henne nästan hela tiden ändå - så det räknar jag inte riktigt. 

Men jag vill inte vara ifrån henne, om jag inte behöver. Jag njuter av varenda sekund jag har chans att få spendera med henne, och ser ingen anledning till att inte ta vara på dem. 

Vem vet, kanske hinner/orkar jag med lite fler inlägg under mannens semester. Har en del påbörjade inlägg när det gäller tankar och funderingar på syskonförsök/saknad/graviditet/längtan/sorg m.fl.