En liten lättnad

Idag har varit en riktigt stor dag för hela familjen, för idag var vi och hälsade på förskolan som vår lilla tjej ska börja på om en vecka. Var inte alls en av de vi hade ansökt om eller ens satt med som alternativ. Utan den vi valde av de två alternativ som vi fick välja mellan (och den andra ligger ca en mil utanför staden vi bor i). Denna ligger ganska så nära där vi bor just nu, men ändå så fel och absolut inte på det hållet vi letar nytt boende. Men vi hade inte så mycket val, och denna kändes som enda alternativet då.

Efter att vi tackat ja till platsen, började vi kolla upp förskolan desto mer (som alla föräldrar gör skulle jag gissa på) och insåg att det nog ska bli bra. Även om den som sagt ligger helt fel för oss. Frågat runt bland de som har/haft barn där och så gott som alla är nöjda, och de som har något negativt har haft samma som vi känner - att den ligger fel. Det finns många fördelar med den, de har en jättestor utemiljö (och en stor park utanför med) och relativt små barngrupper. Och för ovanlighetensskull har de även tillagningskök på förskolan. Men allt sånt där spelar ändå inte så stor roll när man inte träffat personal och inte varit på plats för att se. 

Men så idag, en vecka innan inskolning var vi på besök hos avdelningen. Och det gick så bra! De första 5-10 minuterna var vår tjej väldigt tveksam och försiktig, men sen så var hon "en i gänget" och lämnade oss i ett rum för att kolla läget i ett annat (utan att se oss). Hon var med och lekte och sjöng (personalen berömde även mannen min för att vara med och sjunga med barnen, var tydligen väldigt sällsynt att pappor sjöng med där) och deltog även i fruktstunden. Det var knappt att vi fick med vår tjej hem igen, och innan vi gick vinkade hon hejdå till barnen och kramade fröknarna hejdå. 

Fick frågan av fröknarna om vi ofta träffade andra barn och varit mycket på öppna förskola mm, då hon är så framåt och säker i sig själv. Och det kan jag inte påstå ändå, visst har vi träffat de andra i från BVC gruppen och medan jag var mammaledig träffade vi de andra mammorna och bebisarna från RMC gruppen en del. Sedan början på november har vi dock varit på några besök hos kyrkans babycafe, men inte jättemånga. Den plats vi nog träffar mest barn är när vi är och badar på fredagar, och där har hon väldigt tydligt visat intresse för de andra barnen. Dock har vår lilla tjej varit med bland vuxna ofta, då hon följt med mig på möten sen hon var ca 1,5-2 veckor gammal.

Och som rubriken lyder, nu känner jag en liten (ganska stor egentligen) lättnad inför att vår tjej ska börja på förskolan. Speciellt med alla skräckexempel som florerat på nätet och i media den senaste tiden. Kan ärligt säga att jag undviket att läsa de flesta, då jag känt att ångesten börjat byggas upp inför vår egen inskolning och förskolestart.

Dock gör det lite ont i mitt mammahjärtat att vår lilla tjej redan är så stor och ska börja på förskola, på sin 15 månadersdag dessutom. Stoppa tiden liksom! Jag är inte redo för det här, inte än... Hon är fortfarande min lilla bebis. 

Gått en månad

Insåg nyss att det gått en hel månad sedan mitt förra blogginlägg, har verkligen inte varit ett planerat uppehåll utan är följden av en tuff och jobbig månad. Och för att jag inte riktigt vetat, haft lust eller tid att skriva något nytt inlägg. 

Med tanke på förra inlägget, och vissa av kommentarer påpekanden vill jag börja med att förtydliga att det inte är jag själv som valt att sätta titeln sekundär barnlöshet på mig och min man. Utan det var faktiskt kliniken som jag bokat tid hos för att förhoppningsvis få en del svar och ett bra underlag till hur jag och mannen lägger upp våra fortsatta syskonförsök. 

Och en annan sak som jag många gånger under den gångna månaden tänkt på utifrån "Karin"s kommentar. Att vi klassas som sekundärt barnlösa och att vi önskar, drömmer, hoppas, längtar, sörjer och kämpar för syskon ser jag inte alls som ett hån mot någon som är ofrivilligt barnlös. Och inte heller att vi inte skulle uppskatta den mirakel och otroligt efterlängtade dottern vi fått. Kan faktiskt ärligt säga att jag blev arg och irriterad över en del av kommentaren, för varför skulle det inte vara okej att jag och mannen vill ha syskon, att vi önskar och längtar och vad skulle det vara för "hån" mot ofrivilligt barnlösa att vi klassas som sekundärt barnlösa? Om jag och mannen skulle skilja oss och jag träffade en ny man som jag skulle vilja bilda familj med (och få ett gemensamt barn) - hade jag återigen klassats som ofrivilligt barnlös. 

Och där har vi den mest brännande törnen för min del, att om man som jag ingår i en så kallad "klassisk traditionell kärnfamilj" och vi fortsätter att leva tillsammans, anses det inte helt ok att jag/vi önskar och drömmer efter fler än ett barn om vi fått hjälp via sjukvården. Men skiljer jag mig och skaffar ny partner, ja då är det helt ok. Till och med så självklart att jag då kan få "gratis" (vi vet alla att barnlösheten behandlingar via landsting/region inte alls är gratis) behandling igen via landstinget, så länge vi uppfyller kraven.

Den tydligaste och mest målande beskrivningen över barnlöshet och hela den världen, fick jag höra via en från patientföreningen för ofrivillig barnlöshet - Barnlängtan - Att vara ofrivilligt/sekundärt barnlös, kan jämföras med att vara blind. Bara för att du får en vit käpp eller ledarhund, kommer du inte vara botad. Du kommer inte kunna se bara för det. Samma sak är det med oönskad barnlöshet, jag blir inte frisk från mina diagnoser bara för att vår dotter finns i våra liv numera. Även om hon är det absolut bästa som någonsin hänt mig! 

Sekundärt barnlösa

Nu är vi officiellt klassade som sekundärt barnlösa med. I över ett år har vi nu ägnat oss åt syskonförsök utan att lyckas, vi började försöka direkt efter att min mens kom tillbaka i slutet av december 2014 (en månad efter att lilltjejen föddes). Men ingenting. 

Några graviditetstester har också avverkats då mensen sen inte kom igen, för att sen komma två månader i följd med en cykel på ca 35 dagar och sen försvinna igen. Det blev tre (fyra om jag räknar den i december 2014) blödningar förra året, varav den sista framkallades med Provera i slutet av november. 

Hade innerligt hoppats på det där "miraklet" man hör och läser om hela jäkla tiden, men inte - precis som vanligt för min del känns det som.

Men bollen har satts i rullning igen, igår fick jag äntligen tag på och inbokat en tid hos en gynekolog som tydligen ska vara väldigt duktig och ha mycket stora kunskaper om just PCOS. Så klart är det lite väntetid och kö, men fick en tid den 9/3. Intrycket av kliniken är väldigt positivt efter att ha pratat med dem i telefon, så jag hoppas jag känner det samma när jag kommer dit med. 

Årets första inlägg

Känns nästan ofattbart att det redan är den 8 januari. Dagarna har rusat iväg med flera arbetspass, och denna lediga helgen hoppas jag ger mig lite andrum. Om en stund när jag och lilltjejen vilat klart (gick av mina nätter imorse) ska vi trotsa snön och kylan och ge oss av till badet för årets första bad. Vet inte om jag nämnt det i bloggen, men. Vi startade vår egna variant på fredagsmys i höstas, vi kör och badar på fredagar i en varmvattenbassäng. Är riktigt härligt och givande, extra kul att se hur vår lilla tjej utvecklas och älskar vattnet lika mycket som sina föräldrar. När min mamma var med sista fredagen innan de stängde för jul och nyår, visade vår lilla tjej sin mormor att hon minsann lärt sig att simma hundsim med puffar nu.  

Nyårsafton blev helt underbart, och vår lilla tjej hade så kul hela eftermiddagen och kvällen med sina kompisar. Det blev dock inte så mycket sömn för denna mamman under nyårsnatten. Och 2016 började jag och mannen på samma sätt som de senaste åren, med att gå ut och gå årets första mil. Denna gången hade vi dock två vagnar med oss, då vi tog med oss V dotter också på rundan så hon fick tid att ta det lugnt och fixa efter kvällen innan. 

Här är mina mål för 2016 (skippar som sagt nyårslöften, och kör på mål istället): 

• Satsar på att jag ska nå min målvikt innan året är slut. Är fullt möjligt om inte det är så att vi lyckas med syskonförsök. Har nu ca 13 kg kvar tills jag nått vad jag tänkt som målvikt (svårt dock att sätta en målvikt när man aldrig vägt så lite). 
• I år ska jag anmäla mig och delta i minst två lopp (som är minst 5 km), oavsett om jag har någon att göra det med eller inte. Ett av dessa ska ligga nu på våren. Har även som mål att jag ska komma upp i 4 miljoner steg under detta året (innebär ett snitt på ca 11000 steg/dagen).
• En plan för syskonförsök ska "spikas". Jag ska kontakta en specialist inom PCOS och stämma av med denna innan vi överhuvudtaget kör igång med eventuella IVF försök. Vi är redan uppe i ett år av syskonförsök nu, och inget har hänt än. Men bara under dessa dagar har vi hunnit spåna på en plan även om vi inte hunnit med att sitta ner och verkligen pratat om det (hann med en del när vi gick milen den 1/1).
• Ska bli mer "egoistisk" och börja prioritera mig själv mer istället för att alltid tänka på alla andra och vad de tycker och tänker. Våga säga nej mer och faktiskt även lägga lite pengar på mig själv utan dåligt samvete (något som aldrig hänt).

Önskar alla en god fortsättning på det nya året. 

Hejdå 2015 och hej 2016

Då var det nyårsafton igen, vilket också innebär att ännu ett år nått sitt slut. Detta året har gått i en ryslig takt till större delen, och även om det funnits otroligt många härliga stunder och dagar är jag glad att året är över. 

Innan jag glömmer det vill jag passa på att önska er alla GOTT NYTT ÅR! Jag hoppas ni får en härlig kväll, oavsett hur ni väljer att spendera det. 

Kommer inte ha några nyårslöften i år, dock har jag bestämt att jag istället ska sätta upp några mål för 2016. Håller fortfarande på att spåna lite på dem, för de ska inte vara omöjliga att nå. Men det är tre mål jag lutar åt, de rör min vikt, min träning och syskonförsök. Återkommer när jag satt upp mina mål helt och hållet. 

Nu är vi snart framme där vi ska fira nyår, blir med kära V och hennes familj samt hennes sambos brors familj. Så vi blir tre par och tre stycken ettåringar som firar in det nya året tillsammans. 

God Jul och trevlig fortsättning

Hoppas ni alla hade en härlig och bra julafton, hade tänkt att gå in och önska er alla en god jul men tiden räckte inte till. 

Veckan har varit fullspäckad för vår del, började julveckan med besök hos psykologen för vårt "avslutningssamtal" (men är välkomna att boka in ny tid om vi behöver), sen i tisdags var det bara att se till att fixa klart allt med julstäd, handling och klappar. 

Den 23/12 2015 var första gången jag (vi) hade julfirande hemma hos oss. Höll det väldigt enkelt med "jullunch" med mina föräldrar, lillebror och lillasyster med familj (de som bor i samma stad som oss helt enkelt, hade aldrig fått plats om våda mina äldre bröder med familjer också skulle kommit). Var också den dagen jag kände den där underbara julkänslan som jag hört talas om så många gånger förr, men aldrig upplevt. 

Några timmar efter att gästerna gått hem blev dock lilltjejen riktigt dålig, så fick bli en vända till sjukhuset med henne. Där kunde de dock konstatera att hon lät mycket sämre än vad hon var, så med recept och lite ordination kunde vi åka hem igen. 

Självaste julafton har jag inte jätte mycket att säga/skriva om. Förutom att jag är glad att den är över och överlevde den (har haft ångest inför årets julafton sedan förra året, och den har skapat många konflikter mellan mig och mannen). 

Idag är vi lediga, min brorson som fyller år idag ska inte firas idag - vilket vi gjort i alla år, vilket gör att dagen istället blev helt tom. Men vi har fyllt upp den lite genom att boka upp tvättstugan i eftermiddag/kväll. 

Underbar helg

Har haft en helt underbar och så energigivande helg denna helgen. Den började kanske lite skakigt, men så här när söndagen snart också är slut och en ny vecka ska börja, så känner jag i hela kroppen att denna helgen har varit en av de bästa på evigheter. 

Vi hade besök av V med sambo och dotter igår för att fira vår lilla tjej, då de blev sjuka när vi hade kalaset för henne för två veckor sedan. De skulle egentligen köra hem igen på kvällen/natten, men då klockan bara sprang iväg och både vår och deras tjej somnat bestämde vi att de stannade över natten. 

Jag och V fick tack vare det även chansen till att få lite kvalitetstid bara hon och jag, då männen spelade och döttrarna sov. Väldigt välbehövligt sådan, allt vi gick in på tänker jag inte skriva om här. Men som de av er som följt bloggen länge vet, blev vår relation verkligen prövad till (och över) gränsen då vi blev gravida i samma veva. Det jag kan och känner att jag vill dela med mig är i alla fall, att jag är överlycklig att vi tagit oss igenom det och att jag har V som vän. Skulle till och med säga att hon är min närmaste vän. Älskar dig så otroligt V (jag vet ju att du läser min blogg)!

Efter lite frukost och en hel del kaffe, blev det lite tid till tillsammans innan de begav sig hemåt igen. Resten av dagen har bestått av att förbereda för årets antagligen mest intensiva vecka för min del och med att fixa inordning här hemma efter gästerna. 

För nu blir det min sista arbetsvecka för detta året, med jobb på måndag, tisdag, fredag, lördag och söndag (dagtid, 12,5 timmes pass med undantaget för ett 7 timmars pass på fredagen) samt med långa möten under onsdag, torsdag och fredag. veckan efter går jag äntligen på mammaledighet igen nämligen och nästa arbetspass för mig blir den 1/1 2016 kl 21.00.