Älskade farfar

Vaknade i morse till beskedet att min farfar dog under natten. Nog för att min farfar inte var purung längre, men han var en otroligt stark och tålig gubbe som lurat döden många gånger genom åren. I familjen har det alltid "skämtats" om att han har fler liv än en katt, för det är så  många gånger alla (även läkare och vårdpersonal) trott att han inte skulle överleva - men där han hämtat sig från alla möjliga allvarliga saker. 

När farfars särbo dog våren 2014, trodde vi nog alla att även han snart skulle dö. För han gav upp lite där och då, när han även förlorade sin andra kärlek till cancer. Men icke! Han hämtade sig, och knappt ett halvår senare fick han träffa vår lilla tjej för första gången. Kommer ihåg hur glad han var för vår skull när vår lilla tjej föddes och hur mycket han skröt om att de fått en ny tjej i släkten - med samma förnamn, som en av de äldre damerna på hans sida. 

Pratade med honom för bara några dagar sedan, för han fyllde år. Han mådde mycket bättre igen, han hade varit lite krasslig nu under vintern. Det hördes så på hans röst, att han hade mer ork och var friskare igen. Farfars röst har alltid avslöjat så mycket när han pratat. Han har aldrig kunnat dölja hur han mått, eller vilket humör han varit på när man pratat med honom. Innan vi avslutade vårt samtal bestämde han och jag att vi skulle komma och hälsa på nu i påsk, så det blev verkligen en chock när min pappa i morse kom med beskedet att han hastigt dog inatt på sjukhuset. 

Godnatt och farväl älskade farfar, du lämnar ett stort tomrum efter dig. Lova att pussa och krama vår älskade Bella från oss, och ge både farmor och din särbo E en stor kram med.

Detta har inneburit att dagen inte blivit riktigt som planerad, och veckan kommer nog inte heller bli det. Men vissa saker kan jag/vi inte skjuta på, utan de måste göras. Lägenheten jag nämnde i förra inlägget är vår! Så imorgon eftermiddag ska vi iväg och skriva på kontraktet på den, och under förmiddagen imorgon kommer en (har bokat in med mer än en) mäklare hit för att värdera lägenheten och ge offert på sitt jobb. Kommer antagligen att få den andra lägenheten den 1/6, så nu vill vi ha sålt denna så fort det bara går. För april månad har vi massor av saker inbokade, så den kommer rusa förbi i ett rasande tempo och vi vill helst inte stå med dubbla boendekostnader i flera månader. 

Veckan i korthet

Denna veckan har det verkligen varit fullt ös och ganska fullbokad vecka, eller sista halvan av veckan i vart fall. Och för en gångs skull, har det främst varit positiva besked med. 

Verkar som om vi äntligen har en anledning till att sälja vår lägenhet och ska få flytta till större. Väntar dock svar från företaget, då jag fick skicka och fråga om det stämmer eftersom vi först fick beskedet att någon annan fått lägenheten och sen några timmar senare skickade de att vi ska komma och skriva kontrakt på onsdag. En hyresrätt förvisso, och verkligen mitt i centrum - men just nu känns det omöjligt att få fatt i ett vettigt hus i de områden vi vill ha, och vi vill/behöver verkligen ha ett rum till så detta blir den bästa lösning just nu. 

Igår var jag på VUL hos läkaren, visade det sig att kroppen svarat bra på Pergotime. Så sen i morse är det ägglossningstester varje morgon i en vecka, för att se om kroppen kommer starta en egen ägglossning utan hjälp. Ska även lämna blodprov i slutet på nästa vecka. 

Och idag har min pappa passat vår lilla tjej, så att både jag och mannen kunde gå på Barnlängtans årsmöte i Malmö. Vår lilla tjej har haft superkul hos morfar och morbror, och dessutom fått leka en massa tillsammans med tre av sina kusiner (min äldsta brors två söner och min systers äldsta son).

Barnlängtans årsmöte var ett enkelt och "familjärt" årsmöte, speciellt i jämförelse på de andra årsmöten vi har att gå på varje år. Var även otroligt trevligt att träffa större delen av styrelsen och valberedning med, slutade även med att jag blev nominerad och invald till ett uppdrag inom föreningen (exakt vad skriver jag dock inte ut här då jag i så fall mer eller mindre tar bort anonymiteten på bloggen helt). Efter årsmötet blev det rundvandring på RMC med en av läkarna. Där fick vi se de olika utrymmen och rummen samt fick information om de olika patientgrupper de har och fråga henne om allt vi undrade. Avslutade med lunch tillsammans. 

Imorgon verkar det bli fint väder, så då blir det antagligen en runda till skogen och kanske även ett besök eller en "dejt" med kära vänner i närheten av skogen. 

Läkarbesöket

Gårdagen sprang verkligen iväg och jag var alldeles slut när vi väl var hemma hela familjen på kvällen för att skriva ett inlägg om läkarbesöket. Så här kommer det idag istället, innan jag också somnar. 

Jag lämnade läkaren (som för övrigt heter Pål Wölner-Hansen) med ett leende på läpparna. Dessutom lämnade jag kliniken med ett recept på Pergotime och en ny tid nästa fredag för att se hur kroppen svarar på Pergotime denna gången. Eftersom jag så vältajmat började blöda i måndags, ska jag helt enkelt börja äta dem redan imorgon (fredag).

Upplevde läkaren som väldigt trevlig och påläst, och väldigt positiv till att köra igång med oss. Han tyckte absolut inte att vi ska köra igång med IVF, inte till att börja med i alla fall då vi har så "positiva och bra prover mm". 

Vet inte heller hur många gånger han berömde mig för min viktminskning innan graviditeterna och nu efter sista graviditeten som ledde till vår dotter, efter att han fick veta att jag gjort det på egen hand. Fick svar på de flesta av mina/våra funderingar. 

Hämtade och redo att börja ta dem igen.

Önskar så att jag fått kontakt med denne läkaren för många år sedan, då hade nog vårat liv sett lite annorlunda ut idag. Ska tilläggas att han tillhör de "gamla gubbarna" inom läkarkåren och kan säkert upplevas av en del på ett negativt sätt, men jag själv föredrar dem och upplever att de är de läkare jag oftast upplever som bäst och får bäst bemötande och behandling av.

Så nu är vi helt enkelt igång ännu lite mer med våra syskonförsök. Och har vi ordentligt med tur, slipper vi vända oss till någon av de privata IVF klinikerna, och de stora utgifterna som det skulle innebära. 

Imorgon är det för övrigt första "riktiga" vardagen för vår familj. Då ska både mannen och jag jobba och lilltjejen ska till förskolan, så här är så förberett som det bara kan gå kvällen innan för att det ska gå så smidigt som möjligt imorgon. 

Förra veckan

Förra veckan rusade iväg fort som tusan. Och den största aktiviteten förra veckan var att vi inskolade vår lilla tjej på förskolan, gick så mycket bättre än vad vi någonsin kunnat (vågat) tro. Till och med personalen har utryckt förundran över hur bra det gått med inskolningen av vår lilla tjej. Hon visar redan tydligt att hon trivs, och att hon förstår att hon ska dit på morgonen. Det enda som är lite av ett bekymmer är att hon inte vilar så länge som hon egentligen skulle behöva, så det har slutat med att hon vilat en gång till och somnar redan i cykelsitsen på vägen hem. 

Fredagen avslutade vi på samma sätt som vi gjort sedan några månader tillbaka nu, med fredagsmys i form av badhusbesök. Resten av helgen har tog vi det ganska så lugnt då dagisbakterierna gjort sig påminda i form av att vi blivit förkylda hela familjen, så ingen löpträning för mig på några dagar nu och det kryper i benen. 

Har för övrigt tagit det stora steget och anmält (+betalat och tagit mig ledig från jobbet) mig till vårruset i tisdags, så nu ska jag genomföra mitt första riktiga lopp. Och därmed även genomföra det första av två lopp som jag har som mål att genomföra i år. Känner mig otroligt peppad, speciellt efter att ha förbättrat mitt personbästa några gånger de senaste veckorna. Och dessutom numera klarar springa 5k igen! - utan att sakta in för att hämta andan några gånger - sedan innan graviditeten med lilltjejen och mitt träningsstopp. 

På onsdag är det äntligen tid för mitt besök hos läkaren som ska vara bra på PCOS och PCOS patienter. Så bara därför tyckte väl kroppen min att det var perfekt att ge mig en spontan mens så här två dagar innan. Nåja, får ta och ringa och informera dem om det - men ser det inte som något större problem, är långt ifrån första gången jag ligger i en gynstol med mens/blödning numera. 

En liten lättnad

Idag har varit en riktigt stor dag för hela familjen, för idag var vi och hälsade på förskolan som vår lilla tjej ska börja på om en vecka. Var inte alls en av de vi hade ansökt om eller ens satt med som alternativ. Utan den vi valde av de två alternativ som vi fick välja mellan (och den andra ligger ca en mil utanför staden vi bor i). Denna ligger ganska så nära där vi bor just nu, men ändå så fel och absolut inte på det hållet vi letar nytt boende. Men vi hade inte så mycket val, och denna kändes som enda alternativet då.

Efter att vi tackat ja till platsen, började vi kolla upp förskolan desto mer (som alla föräldrar gör skulle jag gissa på) och insåg att det nog ska bli bra. Även om den som sagt ligger helt fel för oss. Frågat runt bland de som har/haft barn där och så gott som alla är nöjda, och de som har något negativt har haft samma som vi känner - att den ligger fel. Det finns många fördelar med den, de har en jättestor utemiljö (och en stor park utanför med) och relativt små barngrupper. Och för ovanlighetensskull har de även tillagningskök på förskolan. Men allt sånt där spelar ändå inte så stor roll när man inte träffat personal och inte varit på plats för att se. 

Men så idag, en vecka innan inskolning var vi på besök hos avdelningen. Och det gick så bra! De första 5-10 minuterna var vår tjej väldigt tveksam och försiktig, men sen så var hon "en i gänget" och lämnade oss i ett rum för att kolla läget i ett annat (utan att se oss). Hon var med och lekte och sjöng (personalen berömde även mannen min för att vara med och sjunga med barnen, var tydligen väldigt sällsynt att pappor sjöng med där) och deltog även i fruktstunden. Det var knappt att vi fick med vår tjej hem igen, och innan vi gick vinkade hon hejdå till barnen och kramade fröknarna hejdå. 

Fick frågan av fröknarna om vi ofta träffade andra barn och varit mycket på öppna förskola mm, då hon är så framåt och säker i sig själv. Och det kan jag inte påstå ändå, visst har vi träffat de andra i från BVC gruppen och medan jag var mammaledig träffade vi de andra mammorna och bebisarna från RMC gruppen en del. Sedan början på november har vi dock varit på några besök hos kyrkans babycafe, men inte jättemånga. Den plats vi nog träffar mest barn är när vi är och badar på fredagar, och där har hon väldigt tydligt visat intresse för de andra barnen. Dock har vår lilla tjej varit med bland vuxna ofta, då hon följt med mig på möten sen hon var ca 1,5-2 veckor gammal.

Och som rubriken lyder, nu känner jag en liten (ganska stor egentligen) lättnad inför att vår tjej ska börja på förskolan. Speciellt med alla skräckexempel som florerat på nätet och i media den senaste tiden. Kan ärligt säga att jag undviket att läsa de flesta, då jag känt att ångesten börjat byggas upp inför vår egen inskolning och förskolestart.

Dock gör det lite ont i mitt mammahjärtat att vår lilla tjej redan är så stor och ska börja på förskola, på sin 15 månadersdag dessutom. Stoppa tiden liksom! Jag är inte redo för det här, inte än... Hon är fortfarande min lilla bebis. 

Gått en månad

Insåg nyss att det gått en hel månad sedan mitt förra blogginlägg, har verkligen inte varit ett planerat uppehåll utan är följden av en tuff och jobbig månad. Och för att jag inte riktigt vetat, haft lust eller tid att skriva något nytt inlägg. 

Med tanke på förra inlägget, och vissa av kommentarer påpekanden vill jag börja med att förtydliga att det inte är jag själv som valt att sätta titeln sekundär barnlöshet på mig och min man. Utan det var faktiskt kliniken som jag bokat tid hos för att förhoppningsvis få en del svar och ett bra underlag till hur jag och mannen lägger upp våra fortsatta syskonförsök. 

Och en annan sak som jag många gånger under den gångna månaden tänkt på utifrån "Karin"s kommentar. Att vi klassas som sekundärt barnlösa och att vi önskar, drömmer, hoppas, längtar, sörjer och kämpar för syskon ser jag inte alls som ett hån mot någon som är ofrivilligt barnlös. Och inte heller att vi inte skulle uppskatta den mirakel och otroligt efterlängtade dottern vi fått. Kan faktiskt ärligt säga att jag blev arg och irriterad över en del av kommentaren, för varför skulle det inte vara okej att jag och mannen vill ha syskon, att vi önskar och längtar och vad skulle det vara för "hån" mot ofrivilligt barnlösa att vi klassas som sekundärt barnlösa? Om jag och mannen skulle skilja oss och jag träffade en ny man som jag skulle vilja bilda familj med (och få ett gemensamt barn) - hade jag återigen klassats som ofrivilligt barnlös. 

Och där har vi den mest brännande törnen för min del, att om man som jag ingår i en så kallad "klassisk traditionell kärnfamilj" och vi fortsätter att leva tillsammans, anses det inte helt ok att jag/vi önskar och drömmer efter fler än ett barn om vi fått hjälp via sjukvården. Men skiljer jag mig och skaffar ny partner, ja då är det helt ok. Till och med så självklart att jag då kan få "gratis" (vi vet alla att barnlösheten behandlingar via landsting/region inte alls är gratis) behandling igen via landstinget, så länge vi uppfyller kraven.

Den tydligaste och mest målande beskrivningen över barnlöshet och hela den världen, fick jag höra via en från patientföreningen för ofrivillig barnlöshet - Barnlängtan - Att vara ofrivilligt/sekundärt barnlös, kan jämföras med att vara blind. Bara för att du får en vit käpp eller ledarhund, kommer du inte vara botad. Du kommer inte kunna se bara för det. Samma sak är det med oönskad barnlöshet, jag blir inte frisk från mina diagnoser bara för att vår dotter finns i våra liv numera. Även om hon är det absolut bästa som någonsin hänt mig! 

Sekundärt barnlösa

Nu är vi officiellt klassade som sekundärt barnlösa med. I över ett år har vi nu ägnat oss åt syskonförsök utan att lyckas, vi började försöka direkt efter att min mens kom tillbaka i slutet av december 2014 (en månad efter att lilltjejen föddes). Men ingenting. 

Några graviditetstester har också avverkats då mensen sen inte kom igen, för att sen komma två månader i följd med en cykel på ca 35 dagar och sen försvinna igen. Det blev tre (fyra om jag räknar den i december 2014) blödningar förra året, varav den sista framkallades med Provera i slutet av november. 

Hade innerligt hoppats på det där "miraklet" man hör och läser om hela jäkla tiden, men inte - precis som vanligt för min del känns det som.

Men bollen har satts i rullning igen, igår fick jag äntligen tag på och inbokat en tid hos en gynekolog som tydligen ska vara väldigt duktig och ha mycket stora kunskaper om just PCOS. Så klart är det lite väntetid och kö, men fick en tid den 9/3. Intrycket av kliniken är väldigt positivt efter att ha pratat med dem i telefon, så jag hoppas jag känner det samma när jag kommer dit med.