Vet inte riktigt vad vi kommer att hitta på under mannens semester, men det kommer nog bli en hel del dagsutflykter. Och vädret kommer nog också styra en hel del över vad vi kommer att hitta på. Ska dock börja med att gå på dop i helgen och så blir det ett besök hos tandläkaren för mig på måndag för årlig kontroll. Fast viktigast av allt är att vi kommer få lite tid att vårda äktenskapet, så jag hoppas att inte mannen kastar bort det helt (han har en förmåga till det annars).
Något jag måste göra under mannens semester, är att lämna lilltjejen längre stunder. Det längsta jag varit ifrån henne var ca 2 timmar när jag var och storhandlade till dopet med min mamma. Och så en del när vi var på Liseberg, men då såg jag henne nästan hela tiden ändå - så det räknar jag inte riktigt.
Men jag vill inte vara ifrån henne, om jag inte behöver. Jag njuter av varenda sekund jag har chans att få spendera med henne, och ser ingen anledning till att inte ta vara på dem.
Vem vet, kanske hinner/orkar jag med lite fler inlägg under mannens semester. Har en del påbörjade inlägg när det gäller tankar och funderingar på syskonförsök/saknad/graviditet/längtan/sorg m.fl.
Nu känner jag givetvis inte hela er historia, så jag kan bara tänka utifrån det du delar med dig av på bloggen. Vad jag vill få sagt med anledning av vad du skriver, är att man (jag har varit där) är två om att forma en relation. Det betyder - sannolikt - många, många saker. Det räcker inte med att en person i relationen ändrar (på) sig. Båda måste vara beredda att förändra sig. Min erfarenhet (efter att ha mött par i kris, är att kvinnan ofta har väldigt mycket som hon vill lyfta/dryfta/diskutera. "Jag står för all planering. Jag packar barnens dagisryggsäck. Jag håller koll på föräldramötena. Jag planerar semestern och bokar biljetter och hotellrum. Jag planerar maten och veckohandlingen. Jag tvättar och städar och lagar mat. Detta stämmer säkert i de flesta fall, men så länge som kvinnan i förhållandet drar på sig offerkoftan och fortsätter att vara familjens projektledare, lär ingeting förändras. Mitt (eller snarare mina) råd blir därför: Sluta planera och mata mannen med färdiga lösningar. Även om barnet inte kommer iväg på en enda aktivitet under ett års tid, lär det inte ta skada. Packa inte dagisryggsäcken. Att inte ha extra strumpor eller en frukt innebär ingen katastrof - för barnet. Låt den andra föräldern möta dagispersonalens frågor och eventuella missnöje. Barnet tar inte livslång skada av att inte ha torra kläder att byta till efter utflykten. Det är inte bara ditt (kvinnans) ansvar att vårda relationen. Om mannen inte tar sitt ansvar, är han sannolikt heller inte särskilt angelägen om förhållandet. Mitt förslag i det sammanhanget, är dels att göra det väldigt tydligt för mannen vad konsekvenserna blir om inte heller kvinnan tar ansvar. Boka en eller ett par kvällar med dina tjejkompisar, men boka inte barnvakt. Meddela mannen när du kommer att vara borta. Resten av ansvaret är hans. Tvätta dina egna kläder - inte hans. Han kommer att upptäcka när det är slut på kalsonger och T-shirts. Det funkar inte att göra sig sälv till offer, fortsätta att driva Projekt Familjen men med irritation, bitterhet och ilska i botten. Skall det till en förändring, måste båda förändras, och det innebär oftast att kvinnan måste klara att stå bredvid och se när dammråttorna rullar, middagen inte är lagad, barnet går till dagis med fläckiga kläder och så vidare. Det som är viktigt att komma ihåg, är att 2015 i Sverige tar ingen skada av detta. Inget barn svälter på dagis, inget barn blir lämnat ensam kvar för att galonkläderna inte är med. Min norm för hur ett badrum skall städas, kanske inte är den enda och heller inte den rätta. Och framför allt: som kvinna, ta inte på dig skulden för det du inte är skyldig till. När gästerna kommer, be om ursäkt för att din man inte städat och inte har maten klar i tid. Fråga honom i gästernas närvaro, hur han tänkte när ugnen inte ens är påslagen. Men framför allt: vänd alltid på problemet och fråga dig och din sambo varför han inte agerat.
SvaraRaderaKan säga att du låter en hel del som min kurator. Och jag kan också berätta att jag jobbar på det, men det är verkligen inte lätt. Det finns mycket från mitt förflutna som gör att jag nästan automatiskt fixar saker i sista sekund om mannen inte gör det för att jag är livrädd för att något inte ska bli "bra". Det har mannen lärt sig och satt i system ganska tydligt. För han vet att jag gör det om han inte gör det. Vår bröllopsdag blev en total flopp på grund av honom, för första gången fixade nämligen inte jag något ting åt honom utan allt bara sket sig då han inte planerat något utan räknade med att jag skulle göra det. Och det får han äta upp rejält nu.
RaderaKram