RMC och VUL

Då var veckan med att springa på RMC och KK igång, har tider inbokade måndag, tisdag, onsdag och torsdag än så länge. Och det är lika jobbigt varje gång jag måste gå igenom entrén, mår lika illa och får samma känsla av sorg och tomhet varje gång jag sätter min fot där numera. 

Så om ni någonsin ser en som springer igenom entrén och rusar upp till tredje våningen är det säkert bara jag som försöker komma ifrån platserna som jag absolut inte vill befinna mig på. För i entrén finns det ALLTID minst två nyfödda bebisar och nyblivna föräldrar. Och på andra våningen, till vänster är där vi var på när vi fick beskedet om vad som hänt. Och till höger är avdelningen där jag blev inlagd och födde Bella. Tredje våningen är den enda våningen jag står ut med numera, så det är tur att RMC, kuratorn och specialistläkaren alla ligger placerade på tredje våningen.  

Hur som helst. Idag var det VUL, fick en läkare vi inte haft tidigare. Men det gjorde absolut inget, för hon var väldigt lätt att ha och göra med - och det märktes att hon kikat i våra journaler innan vi blev inkallade för mitt VUL. 

Resultatet av dagens VUL: 

• Slemhinnan ser bra ut, rätt tjocklek och allt. 
• På vänster äggstock fanns det en blåsa på knappt 8,6 mm och några blåser som växt lite, men inte tillräckligt för att ens mäta. 

Här kände jag en klump i magen, för det är på vänster sida som mina äggblåsor växt vid behandling (sen vi började på RMC). Och om största blåsan bara var 8,6 mm, så skulle det innebära att detta försöket varit sämst (av de försöksomgångar som fått äggblåserna att växa). Klumpen släppte lite när hon gick över för att kolla på höger sida. 

• På höger äggstock fanns det nämligen också en blåsa, den mätte 14,8 mm. Även här fanns det någon blåsa som växt till sig lite grann, men som ändå var alldeles för liten för att räknas in.

Läkaren ordinerade återigen Gonal-F ikväll och imorgon kväll och så bestämde hon att jag ska komma in på ett nytt VUL på onsdag. Och om allt ser ut som det ska, blir det insemination på torsdag eller fredag. 

Andra advent

Dagen har varit lugn och jag har spenderat den tillsammans med med mannen. Började med sovmorgon, som var välbehövlig för bådas del. Så efter en sen men god frukost och en del mys med hundarna körde vi iväg för att sätta igång att köpa julklappar, har inte så många att köpa till i år - vilket är tur - för jag känner ingen ork, lust eller glädje inför denna julen. 

Även om jag fått väldigt mycket kvalitetstid med mannen. Så skulle jag ljuga om jag säger att dagen varit bra, lika så om jag skulle säga att jag njuter av att räkna ner dagarna till julafton och nyår. 

Har varit mycket sorg och tårar för min del idag. Och jag har verkligen inte kunnat kontrollera dem heller, började gråta när vi körde till shoppingcentret. Även inne i några butiker kom tårarna, den ena gången var mycket värre än de andra - för då gjorde sig smärtan även påmind rent fysiskt i hela kroppen. 

Det "sjuka" i allt samman är, att jag i vanliga fall brukar vara färdig med allt som hör julen till redan lagom till första advent. För även om jag tyckt att vissa delar som hör julen till varit jobbig genom åren som ofrivilligt barnlös, så har jag ändå älskat julen och sett fram emot den. 

Men inte i år. Jag tycker bara det är jobbigt, har satt upp stjärnor och ljusstakar i fönstren och tagit fram adventsljusstaken och våra årliga chokladkalender. Det är allt. Inga julgardiner, inget julpynt, inga julklappar (undantagit de 2½ paketen som vi köpte idag), inga julkort gjorda (har under alla åren gjort egna), inga julkort skickade eller inköpta heller. Ingen julglädje som infunnit sig, bara sorg, tomhet och saknad.

Imorgon är det återigen tid för VUL, hoppas att vi får se en eller två blåsor som växt till sig ordentligt. Haft mycket mer känningar i magen vid denna omgången jämfört med förra, så jag hoppas att det är ett gott tecken i alla fall. 

Helt slut

Trots att jag har ledig helg från jobb, så har dagen varit sjukt intensiv, lång och jobbig.Och den började med alldeles för lite sömn. Mannen och jag var och lämnade mannens moster + sambo vid tåget för att de skulle åka ner till Kanarieöarna tidigt på morgonen (det blev så klart lite förseningar pga stormen. Men de kom iväg). Så vi körde hemifrån en stund innan 01 och var hemma igen vid 03. Efter en snabb dusch (frös så in i) var det bara att krypa ner i sängen och försöka få lite sömn.

Morgon började 4,5 timme senare. Var bara att stiga upp och göra sig färdig, lämna hundarna hos mannens mormor och morfar för att gå på möte, även om jag verkligen inte kände mig ett dugg manad till att vara där (vet att mannen inte heller kände för det). Mötet blev så mycket längre än tänkt, 09-17. Var nära på att gå tidigare vid ett flertal tillfällen, men jag tvingade mig att bita i hopa och ta mig igenom mötet. 

Så planen att hitta på något ikväll, skippar jag och mannen. I stället kör vi hemmamys han och jag - ensamma - hemma, tillsammans för första gången på en evighet. Det kommer dock bli en tidig kväll, känner hur kroppen är slut och ögonen är ganska så tunga redan nu.

Får se om vi kommer hitta på något tillsammans imorgon. Eller om vi fortsätter med att bara ha lite hemmamys och kvalitetstid tillsammans, för att ladda inför nästa veckas springande på RMC och KK. 

Prästen

Fick ett samtal idag, ett samtal jag var långt ifrån beredd på att få. Det var "vår" präst som ringde. Prästen som höll i Bellas begravningsceremoni (men som även vigde oss för 6 1/2 år sedan och var min konfirmationspräst), så hon har funnits med en del i mitt och mannens liv. Hon kan vara lite små vimsig, men hon är så öppen och omtänksam. Och man kan prata om allt med henne, som att jag inte är troende och kommer absolut inte bli det efter vad vi tvingats gå (går) igenom.

Hur som helst, så ringde hon idag för att fråga hur jag och mannen mår - hur vi verkligen mår. Tänk att något så litet kan göra att hela dagen känns lite bättre, även om frågan också fått mig att gråta till och från sedan dess. Berättade i alla fall att vi kommit igång med nya försök, men att första försöket misslyckades och att det gjorde att det blev ett rejält bakslag. Samt att vi nu påbörjar ännu ett försök.

Fick frågan om hon får lov att tända ett ljus för oss och Bella och be en bön för oss, vilket jag sa att hon gärna fick göra. Hon lovade att hon ska hålla tummarna för att detta försöket ska gå vägen. Innan vi la på, så påminde hon mig om att  det bara är att ringa om vi behöver/vill prata av oss lite. Trodde aldrig jag skulle säga detta, men: jag är väldigt tacksam över att ha henne i mitt liv.

Ikväll innan jag skulle till jobbet, var det även tid för första Gonal-F sprutan i detta försöket. Kändes lite mer denna gången, sved till lite mer än förra försöksomgången och jag känner mig lite mer öm i huden.

Längtar till morgondagen, och att jag går av sista natten för denna omgången. Ska äntligen få umgås med mannen. De senaste två veckorna har vi nästan inte varit i samma rum, undantaget är några nätter då vi åtminstone sovit i samma säng. Men i helgen kommer vi vara tillsammans, även om större delen av lördagen kommer försvinna på ett långt möte. Men vi ska båda vara på mötet, så vi kommer vara med varandra - även om det kommer vara många fler där.

Ren och frisk?

Att spendera nätterna på jobbet, ökar min tankeverksamhet mer än något annat. Att spendera så många timmar (11 h) vaken och ensam, (med avbrott för att hjälpa brukaren med lite olika saker så klart) sätter igång både det ena och det andra. De flesta nätterna slutar med att jag gråtit någon timme, är irriterad på någon/några och saknar min mans varma och tröstande famn (även om jag minst hälften av gångerna är irriterad på honom av olika anledningar). 

I natt har tankarna fokuserat väldigt mycket på detta försöket, hänger så klart samman med att vi precis gått över till andra försöket och för att jag igår var och hämtade ut min Gonal-F på apoteket. 

Det som slog mig tidigt i morse är att min kropp har nog aldrig varit renare och friskare(?) än vad den är nu. Så våra förutsättningar att lyckas borde vara lite bättre nu än vad de varit tidigare. 

• Med undantag för den 5/10 (bröllop i Stockholm) så har jag inte druckit en droppe alkohol på nästan 5 månader (sen den 5/7 när vi var ute och åt i Göteborg) 
• Och snart (om 5 dagar) har jag även varit helt rökfri i 5 månader (!) 
• Sen den 1/11 har jag även trappat ut mitt intag av koffein, i form av Pepsi max, te och kaffe. Sedan lite mer än 2 veckor har jag mer eller mindre varit helt utan koffein - dricker enbart rooiboste samt ört- och kryddte numera. Pepsi har jag kanske druckit ett eller två glas/veckan (jämfört med 1,5 -2 liter om dagen) de senaste tre veckorna.
• Äter dagligen folsyra och behepan.
• Är ännu mer noga med att få i mig kalcium (har alltid haft svårt att få i mig ordentligt med mjölkprodukter).
• Även om jag gått upp en del sedan i somras, så ligger mitt BMI under 30. Är i dagsläget 27,6 (jämför det med vad det var den 31/1-12, då var mitt BMI uppe i 39,4). 
• Och av de 12,4 kg som jag gått upp mellan pluset den 8/7 och när jag gjorde min "nyinvägning" den 29/10 är 4,5 kilo borta igen. 
• Har varit väldigt duktig med att variera min mat och minskat ordentligt på det dumma tröstätande som kom tillbaka efter missfallet. Lagar nästan all mat själv, väldigt lite färdigmat/snabbmat (tom mindre än tidigare). 
• Rör på mig så gott som dagligen (undantaget har varit de dagar min rygg/svank har gjort så ont att jag knappt kunnat röra mig), minst 30 minuter.

Med allt detta så borde (tycker jag) min kropp/livmoder vara en helt perfekt plats för ett befruktat litet ägg att fästa, växa och utveckla sig till ett småsyskon åt Bella. 

För att förbättra chanserna ännu  mer, ska jag se till att få ordentligt med sömn nu - innan jag ska tillbaka för andra natten på jobbet.

Ledig är inte alltid ledigt

Idag har varit en så kallat ledig dag. Är ledig enligt schemat på jobbet, är relativt ledig enligt kalendern, men dagen har varit allt annat än ledig. Fick åtminstone börja dagen med sovmorgon (undantaget att jag vaknade av mannens larm när han skulle upp, men jag somnade om). Sen var det bara att börja ringa en del telefonsamtal.

Telefonsamtal för att: få tag på chefen om ledighet nästa måndag (fick dock inte tag på henne, lämnade ett meddelande), ombokning av tid till tandhygienist (resulterade i en tid redan 1 timme senare), ombokning av besök till företagshälsovården ("Kontroll av nattarbetare").

Tog en sväng förbi kontoret för att lämna lite papper till chefen och till samordnaren efter jag var klar hos tandhygienisten. Träffa min chef precis efter hon fått mitt meddelande. Så nu har jag fått ledigt på måndag, tur att jag har en del innestående KOMP att plocka ut. 

Hade egentligen ett möte idag på eftermiddagen, men jag kände redan i helgen att jag var tvungen att hoppa över det. Jag känner mig helt uttömd efter allt som helgen inneburit rent känslomässigt för mig. 

Men nu under kvällen är jag ledig, och den ska jag spendera i min ensamhet (dock tillsammans med mina hundar) och bara försöka andas och samla kraft för att köra på ett nytt försök. 

Andra försöket

Då var det min officiella TD, så även om jag blöder ordentligt (har äntligen lugnat ner sig lite) var det bara att ta det där förbannade graviditetstestet när jag steg upp. Testet visa precis vad vi trodde, negativt. 

Så med andra ord, första inseminationsförsöket misslyckades.

Så nu startar vi med andra försöket med insemination. Ikväll är det Pergotime, och Gonal-F är beställda så att jag hinner få dem innan den ska användas. Vilket är på torsdag och fredag. Nästa måndag blir det VUL igen, så jag måste ringa chefen och ta ledigt den dagen.