Väntar...

Igår var sista dagen med Primolut, så idag har jag bara väntat på att mensen skulle dyka upp. Men så klart har den inte gjort det, så nu får jag hoppas på att den kommer imorgon. Vill ju bara att den ska komma, så jag kan påbörja behandlingen med Pergotime. 

Den var med idag...

Jobbade natten till idag, så när tidningen kom satte jag mig och läste den. När jag kom till insändarna så blev jag lite paff, för idag kom min insändare. Det är nu ca två veckor sedan jag skickade in den, anledningen till att den inte kommit med tidigare var för att de har väntat att publicera den tills de fått svar från mottagningen. 

Här hittar ni insändaren med svar. 

Idag har jag tagit mina sista Primolut, och jag hoppas att det är sista gången som jag behöver ta dem. I alla fall på några år, för om jag slipper ta dem igen så innebär ju det att denna omgång lyckas. Och så måste jag tänka, för just nu börjar paniken och rädslan för att denna omgången med Pergotime inte ska lyckas bubbla upp. 

vätska

Idag är tisdag igen, och jag har varit och vägt mig. Är ju trots allt min vägningsdag. Dock så var jag allt annat än motiverad att gå dit, för Primoluten gör att jag samlar på mig vätska i hela kroppen. Efter många timmars övervägande och diskussion med mannen så jag ändå dit och vägde mig. 

Till min förvåning så visade vågen -0,1 kg idag. Känner mig nöjd med veckans resultat, även om jag vet att det hade varit mer om det inte varit för vätskan i kroppen av medicinen.

Imorgon är det sista dagen med Primolut. Så nu är det bara att hoppas på att mensen kommer på torsdag, för då kommer det inte bli några problem med VUL hos RMC. Kommer min mens torsdag eller fredag så kommer det nämligen bli att 9 eller 10 dagen är lediga dagar för mig. Skulle vara skönt att slippa byta arbetspass eller ta semester för att kunna göra undersökningen. 

Ny vecka

Då var det återigen måndag, och jag har nu tagit Primolut i åtta dag, två dagar kvar. Biverkningarna gör sig konstant påminda, är jätte svullen och jag har dragit på mig en hel del vätska. Kollade vågen hemma och har gått upp ca 1 kg den gångna veckan, trots att jag varit riktigt noga med vad jag ätit. Så det innebär att jag dragit på mig minst 1 kg vätska. 

Gör mig egentligen inget, men det är ändå väldigt irriterande. Det jobbigaste med att samla vätska i kroppen är att det känns i hela kroppen, och främst i lederna. Men vad gör man inte för att förhoppningsvis lyckas bli gravid. 

Förhoppningsvis får jag min mens på torsdag, har fått den dagen efter jag slutat med Primolut de andra gångerna. Så jag håller tummarna, för kommer den på torsdag så ska jag börja med hormonerna (Pergotime) på Söndag!

För övrigt så fortsätter jag och mannen att jobba på vår relation, men den går framåt! 

Ett beslut är fattat...

Ni som följt bloggen, vet att min liv vändes upp och ner i början på veckan. Och jag har verkligen inte vetat vad jag ska göra eller ta mig till. Både hjärna och hjärta har dragit på två håll, för oavsett om jag har tänkt med hjärna eller hjärta så har mina tankar ändå slutat med att jag inte vet och resultatet har bara blivit ett ?

Men idag på jobbet, av alla ställen. Kom jag fram till vad jag verkligen känner och vad jag vill. Jag kommer ge honom en chans till, fastän han verkligen inte förtjänar det. Men jag känner samtidigt att det är inte rätt att avsluta vårt äktenskap just nu. Då det är så många olika saker som spelar in i hela denna situationen, inte bara det han gjort mot mig utan av en allt som har med denna längtan och önskan som får vår värld att vända sig upp och ner till och från.

Har inte berättat mitt beslut än för mannen, tycker trots allt att han kan få hållas lite till (är ju trots allt fortfarande arg, besviken och sårad av honom).

Vi har en lång väg framför oss när det gäller tillit och en massa annat, men jag känner att jag är beredd att satsa lite till på oss. För jag älskar honom och jag vet att han älskar mig.

Och som min mamma så fint säger:

 "ni ÄR kärlek". 

Jag tänker ta till mig min mammas kloka ord, och använda dem i resan vi har framför oss. Sen så ska jag även tacka Mary för sitt tips om att kontakta sjukhuset gällande terapi mm. Du fick mig att inse att en del av det hat jag kände för min man till viss del inte är hans fel. Utan att det faktiskt har att göra med hela denna processen. Så tack än en gång Mary.

Berg- o dalbana

Framtiden är fortfarande osäker, och mina känslor och tankar går som en berg- och dalbana. Det hade varit så skönt att bara kunna veta vad jag ska göra. Inte behöva sätta allt mot varandra, väga för- och nackdelar, inte längre behöva känna att allt jag vill göra är att krypa under täcket och önska att allt är löst när jag stiger upp igen. 

Helt enkelt, jag önskar jag visst vad jag ska göra med hela situationen. Det hade varit så mycket simplare och lättare att fatta ett beslut om sveket inte varit av "den enklare" garden. Hade han varit otrogen eller liknande så hade han åkt ut direkt. Men nu har han inte det, däremot så har han ljugit och gjort saker som går tvärtemot det vi var så överrens om och som både tyckte likadant (det var det vi kom fram till då).

För mig är tillit det absolut viktigaste i ett förhållande. Och för tillfället känner jag att den är totalt förstörd. Jag kan inte förstå hur jag ska kunna leva med en person som jag inte känner att jag kan lita på, en person som vet ALLT om mig och mitt förflutna.

En sak vet jag, jag älskar honom. Och jag vet att han är den viktigaste personen i mitt liv, men hur ska jag kunna fortsätta leva med en människa som jag älskar över allt annat - samtidigt som jag inte kan lita på honom... Visst tillit kan byggas upp på nytt, men jag vet helt enkelt inte om jag orkar det. 

Jag önskar att jag bara befann mig i en hemsk mardröm, och kommer vakna upp från den vilken sekund som helst. Men tyvärr så är det min verklighet nu. Så jag måste helt enkelt fatta ett beslut, ett livsavgörande beslut!

?

Känner mig  helt tom inombords, och jag är helt utmattad både fysiskt och psykiskt. Jag har lyckats bita ihop och överlevt två heldagar i skolan, men det har varit riktigt jobbigt. Att hålla på med MI (motiverande samtal) när man själv inte är ett dugg motiverad till något är extra jobbigt. För jag menar, redan måndagens heldag med MI var tuff och krävande. Men den var inget jämfört med tisdag och onsdag. 

Nu är dock delkursen avklarad och jag har klarat den, vilket känns så skönt. Skönt för att jag lyckades sätta undan mina egna tankar och behov för att lyckas med MI och för att det innebär att jag inte behöver komplettera något på den delkursen. Kan helt enkelt lägga den bakom mig. 

När det gäller kaoset som uppstod här hemma natten till tisdag, så vet jag fortfarande varken ut eller in. Har valt att fortsätta äta Primolut, för det ger mig ändå nästan två veckor tills ett beslut verkligen måste vara  fattat. För att överhuvudtaget fungera har jag låst in allt som har med känslor att göra. Måste helt enkelt använda mig av hjärnan vid detta beslut. 

Just nu så ser framtiden verkligen inte ljus ut. Men som sagt jag vet varken ut eller in. Tack och lov, så är jag ledig fram till 18.00 imorgon. Har ett möte då, men eftersom det är så sent så kan jag i alla fall ta en riktig sovmorgon imorgon. Så innan jag lägger mig ikväll ska jag komma ihåg att dra ner mörkläggningsgardinen i sovrummet. För här ska det inte riskeras att jag vaknar en sekund för tidigt på grund av en liten solstråle. 

Nej, här ska det minsann sovas till varje liten del av mig och min kropp fått så mycket sömn att jag vaknar av mig själv. Hoppas att jag kan få somna utan att gråta mig till sömns inatt.