Idag har jag bokstavligt talat varit och lyssnat på mitt hjärta (även tittat på det). För klockan 08.00 var jag och fick gjort ultraljudsundersökning av mitt hjärta på sjukhuset. Kände mig inte ett dugg manad att stiga upp för att komma iväg och göra undersökningen. Dels så var jag lika orkeslös och slut när jag vaknade som när jag la mig igår och dels så är det bara ännu en påminnelse om graviditeten.
På samma sätt som när jag fick lyssnat på Bellas (hallonet var det då - innan vi visste att det var en liten Bella) hjärta, så fylldes hela rummet av ljudet. Dock mycket långsammare och dovare. Men jag förstår nu vad det är som vårdpersonal hängt upp sig lite på.
Fick veta att det inte finns något som jag behöver vara orolig, utifrån vad hon kunde se. Det slutgiltiga svaret kommer jag få skickat till vårdcentralen och min läkare där, efter det att kardiologen (är inte den som gör undersökningen) har gått igenom alla inspelningar av ljud och bild och gjort sin bedömning.
Vi pratade lite, och jag berättade vad som hade hänt och varför jag också bokat om tiden. Hon hade räknat ut det, för i remissen till undersökningen står det att jag är gravid och med bf i februari. Vilket innebär att det nu inte hade gått att missa en bebismage (för att göra undersökningen krävs det att man tar av sig alla kläder på ovandelen av kroppen).
Innan jag lämnade rummet sa hon till mig att jag har ett riktigt starkt hjärta. Känns skönt att veta, för enligt mig så är det väldigt svagt och håller på att brista. Fast båda är korrekta egentligen. Fysiskt är mitt hjärta starkt, men psykiskt är det svagt och brister lite för minut som går.
torsdag 31 oktober 2013
onsdag 30 oktober 2013
Sov så sött Bella
Idag 13.30 tog vi vårat sista farväl av vår älskade lilla Bella. Vi var oroliga för vädret, men lagom till att klockan närmade sig 13.30 slutade det regna, molnen bröt upp, solen tittade fram och sken över oss vid graven.
Det var jag, mannen, mamma, pappa, svärmor, svärfar, prästen och begravningsentreprenören. Prästen pratade, jag och mannen sänkte ner Bellas urna, mamma la ner ett litet gosedjur och vi en ros. Ceremonin avslutades med att vi bad en bön för Bella och la blommor och ett hjärta med hennes namn och datum vid hennes plats.
Efteråt så körde vi (jag och mannen samt våra föräldrar) hem till min mamma, där vi åt prinsesstårta och drack kaffe tillsammans. Allt kändes så rätt på något sätt, känner mig lättad och lite lugnare nu - samtidigt som jag är helt tom.
I bilen på väg hem slog det mig att vår dotter nu har fått sin sista sovplats någonsin och att det är hennes första natt där. Så jag frågade mannen om vi inte kunde ta en sväng förbi kyrkogården för att tända ett ljus för henne och säga godnatt. Det tyckte han med. Så vi körde hem, hämta ett gravljus och promenerade bort till kyrkogården. Tände ljuset och sa godnatt till vår lilla Bella.
Även om dagen har varit riktigt jobbig, så har den känts så skön och avslappnad. Vi är båda helt slut här hemma, men samtidigt så har någon sorts ro infunnit sig.
Det var jag, mannen, mamma, pappa, svärmor, svärfar, prästen och begravningsentreprenören. Prästen pratade, jag och mannen sänkte ner Bellas urna, mamma la ner ett litet gosedjur och vi en ros. Ceremonin avslutades med att vi bad en bön för Bella och la blommor och ett hjärta med hennes namn och datum vid hennes plats.
Efteråt så körde vi (jag och mannen samt våra föräldrar) hem till min mamma, där vi åt prinsesstårta och drack kaffe tillsammans. Allt kändes så rätt på något sätt, känner mig lättad och lite lugnare nu - samtidigt som jag är helt tom.
I bilen på väg hem slog det mig att vår dotter nu har fått sin sista sovplats någonsin och att det är hennes första natt där. Så jag frågade mannen om vi inte kunde ta en sväng förbi kyrkogården för att tända ett ljus för henne och säga godnatt. Det tyckte han med. Så vi körde hem, hämta ett gravljus och promenerade bort till kyrkogården. Tände ljuset och sa godnatt till vår lilla Bella.
Även om dagen har varit riktigt jobbig, så har den känts så skön och avslappnad. Vi är båda helt slut här hemma, men samtidigt så har någon sorts ro infunnit sig.
tisdag 29 oktober 2013
Plus på vågen
Idag har det varit möte för min del. Kände redan igår att det inte fanns en chans att jag skulle kunna sitta där mellan 8.30 och 16.00. Så jag blev lite lättade när sekreteraren skickade ut att mötet avslutades senast kl 14.00 idag.
Dagens första möte kände jag inte någon direkt ångest inför. Kan vara för att inte alla visste vad som hänt, och för att det "bara är ett gäng gamla gubbar" och jag på dessa möten. Men de som visste börja med att säga att de tyckte det var skönt att se mig och frågade sen hur jag mår.
En av våra tjänstemän (som jag har en ganska bra relation till - men som inte vetat vad som hänt, då jag inte han berätta för honom att jag var gravid) frågade hur det var med mig. Han hade hört att jag varit sjukskriven, men inte varför. Valde att berätta som det var genom att först säga att jag imorgon ska begrava min dotter. Så under våra små pauser på mötet pratade vi en hel del om det, och jag ska säga att det var ganska skönt att prata med en pappa i övre medelåldern om alltihopa. Han gav mig så mycket kraft, utan att göra något.
Efter mötet var jag iväg och fixade med beställning av blomma till morgondagen, innan jag tog mig hem för att sätta mig och fixa så att mitt medlemskap hos ViktVäktarna blir aktivt igen. Tog inte många sekunder innan jag började gråta i luren, men personen på andra sidan var väldigt förstående och vi lyckades fixa det. Och jag blev aktiv medlem idag igen.
Efter det har tårarna ökat. Ångesten inför att träffa konsulenten och för att gå in i ett rum fullt av människor helt ensam fick mig att bryta ihop. Pratade med mannen och han ställde upp med att följa med mig och hålla mig sällskap så jag slapp att vara ensam. Konsulenten vet exakt vad som hänt dessutom. Och som alla andra gånger - det var inga större problem. Tårarna rann, jag fick knappt ur mig några ord och massor av kramar.
Resultatet på vågen blev: plus 9 kilo (totalt sen jag fick veta att jag var gravid och sluta röka innebär det ett plus på 12 kilo). Känns skit, men är inte ett dugg förvånad. Min konsulent sa att det inte var något konstigt med det, och hon tyckte inte det var så mycket. Hade kunnat vara mycket värre än det här, vilket hon faktiskt har rätt i.
Dagens första möte kände jag inte någon direkt ångest inför. Kan vara för att inte alla visste vad som hänt, och för att det "bara är ett gäng gamla gubbar" och jag på dessa möten. Men de som visste börja med att säga att de tyckte det var skönt att se mig och frågade sen hur jag mår.
En av våra tjänstemän (som jag har en ganska bra relation till - men som inte vetat vad som hänt, då jag inte han berätta för honom att jag var gravid) frågade hur det var med mig. Han hade hört att jag varit sjukskriven, men inte varför. Valde att berätta som det var genom att först säga att jag imorgon ska begrava min dotter. Så under våra små pauser på mötet pratade vi en hel del om det, och jag ska säga att det var ganska skönt att prata med en pappa i övre medelåldern om alltihopa. Han gav mig så mycket kraft, utan att göra något.
Efter mötet var jag iväg och fixade med beställning av blomma till morgondagen, innan jag tog mig hem för att sätta mig och fixa så att mitt medlemskap hos ViktVäktarna blir aktivt igen. Tog inte många sekunder innan jag började gråta i luren, men personen på andra sidan var väldigt förstående och vi lyckades fixa det. Och jag blev aktiv medlem idag igen.
Efter det har tårarna ökat. Ångesten inför att träffa konsulenten och för att gå in i ett rum fullt av människor helt ensam fick mig att bryta ihop. Pratade med mannen och han ställde upp med att följa med mig och hålla mig sällskap så jag slapp att vara ensam. Konsulenten vet exakt vad som hänt dessutom. Och som alla andra gånger - det var inga större problem. Tårarna rann, jag fick knappt ur mig några ord och massor av kramar.
Resultatet på vågen blev: plus 9 kilo (totalt sen jag fick veta att jag var gravid och sluta röka innebär det ett plus på 12 kilo). Känns skit, men är inte ett dugg förvånad. Min konsulent sa att det inte var något konstigt med det, och hon tyckte inte det var så mycket. Hade kunnat vara mycket värre än det här, vilket hon faktiskt har rätt i.
måndag 28 oktober 2013
Ännu mer utgifter
En dag som började relativt bra, bättre än förväntat är nog mer rätt beskrivning. Fick sig en rejäl vändning när jag och mannen skulle köra ifrån hans jobb vid 16.30. Men jag tar det i ordning istället.
Mannen fick lite sovmorgon idag, för idag hade vi tid inbokad med prästen (samma som vid min konfirmation och vid vårt bröllop) som ska ha hand om Bellas urnsättning/begravning kl 10.00. Satt och pratade om allt möjligt med henne, samtidigt som vi planerade begravningen. Slutade med att vi var där i två timmar. Vi kände oss dock lite lättare när vi gick där ifrån.
Var hemma om en sväng och åt lunch tillsammans, var ute med hundarna och lite annat. Sen för att spara in på tiden och för att mannen lättare skulle kunna komma hem ikväll bestämde vi att han skulle köra in till jobbet istället för att ta bussen. Har varit stormvarning till och från hela dagen. Eftersom han ändå skulle köra, bestämde jag mig för att följa med, tänkte passa på att kolla i lite butiker när han jobbade resten av sitt arbetspass.
Var och köpte sidenband och lite annat för att dekorera Bellas urna med (den är helt vit). Varpå expediten var så snabb med att glatt säga: "Jasså, du ska göra något trevligt dopkort nu då." Mitt svar kom lika snabbt, med tårarna forsande ner från kinderna: NÄ det ska jag inte. Jag ska dekorera min dotters urna inför hennes begravning. Det blev väldigt tyst i butiken därefter.
För att komma iväg så fort som möjligt såg jag till att vara på mannens jobb när han slutade. Eftersom vi skulle fixa några saker på vägen hem (var det tänkt), men när vi kom ner till bilen blev vi totalt ställda först . sen arga, ledsna, förbannade och mycket där till. All ork som fanns försvann totalt. För den underbara stormen hade sett till att "göra sig av" med vår bakruta. Hela rutan var krossad och fanns inuti vår bil, tillsammans med grus, sand och sten. Antingen var det någon av alla vindbyar eller så vinden i kombination med något material från närliggande byggarbetsplats som krossat vår och ett flertal andra bilars bakrutor.
Nu är bilen försäkrad, så vi "behöver bara" betala självrisken på 1700:- för att få fixat rutan. Dock kommer det till mer om det finns fler skador i bilen. Något vi får kolla upp och anmäla till försäkringsbolaget i så fall. MEN, 1700 är sjukt mycket pengar för oss just nu. Pengar vi inte har, för jag fick bara en halv lön denna månaden. Dessutom har de dragit alldeles för mycket i karens (minst 1200:-) för mycket och jag har inte fått besked om FK godkänner min sjukskrivning. Sen så kommer även kostnaden för begravningen av Bella, och begravningsentreprenörens arvode nu (vilket vi fortfarande inte vet var det kommer sluta på).
Nä, så en dag som ändå kändes ganska så bra. Blev värre än jag trodde att den skulle bli.
Mannen fick lite sovmorgon idag, för idag hade vi tid inbokad med prästen (samma som vid min konfirmation och vid vårt bröllop) som ska ha hand om Bellas urnsättning/begravning kl 10.00. Satt och pratade om allt möjligt med henne, samtidigt som vi planerade begravningen. Slutade med att vi var där i två timmar. Vi kände oss dock lite lättare när vi gick där ifrån.
Var hemma om en sväng och åt lunch tillsammans, var ute med hundarna och lite annat. Sen för att spara in på tiden och för att mannen lättare skulle kunna komma hem ikväll bestämde vi att han skulle köra in till jobbet istället för att ta bussen. Har varit stormvarning till och från hela dagen. Eftersom han ändå skulle köra, bestämde jag mig för att följa med, tänkte passa på att kolla i lite butiker när han jobbade resten av sitt arbetspass.
Var och köpte sidenband och lite annat för att dekorera Bellas urna med (den är helt vit). Varpå expediten var så snabb med att glatt säga: "Jasså, du ska göra något trevligt dopkort nu då." Mitt svar kom lika snabbt, med tårarna forsande ner från kinderna: NÄ det ska jag inte. Jag ska dekorera min dotters urna inför hennes begravning. Det blev väldigt tyst i butiken därefter.
För att komma iväg så fort som möjligt såg jag till att vara på mannens jobb när han slutade. Eftersom vi skulle fixa några saker på vägen hem (var det tänkt), men när vi kom ner till bilen blev vi totalt ställda först . sen arga, ledsna, förbannade och mycket där till. All ork som fanns försvann totalt. För den underbara stormen hade sett till att "göra sig av" med vår bakruta. Hela rutan var krossad och fanns inuti vår bil, tillsammans med grus, sand och sten. Antingen var det någon av alla vindbyar eller så vinden i kombination med något material från närliggande byggarbetsplats som krossat vår och ett flertal andra bilars bakrutor.
Nu är bilen försäkrad, så vi "behöver bara" betala självrisken på 1700:- för att få fixat rutan. Dock kommer det till mer om det finns fler skador i bilen. Något vi får kolla upp och anmäla till försäkringsbolaget i så fall. MEN, 1700 är sjukt mycket pengar för oss just nu. Pengar vi inte har, för jag fick bara en halv lön denna månaden. Dessutom har de dragit alldeles för mycket i karens (minst 1200:-) för mycket och jag har inte fått besked om FK godkänner min sjukskrivning. Sen så kommer även kostnaden för begravningen av Bella, och begravningsentreprenörens arvode nu (vilket vi fortfarande inte vet var det kommer sluta på).
Nä, så en dag som ändå kändes ganska så bra. Blev värre än jag trodde att den skulle bli.
söndag 27 oktober 2013
Blir en lång vecka
Idag går mina tankar till Jakten Efter Total Lycka, som igår fick sitt andra missfall och förlorade minisen Theodor. Önskar att jag hade haft något tröstande att säga, inser att det antagligen inte hade hjälpt (om jag kommit på något). Allt jag kan göra är att skicka de varmaste kramarna till er båda!
Då var snart denna långa och extremt krävande (främst psykiskt men även fysiskt) vecka snart slut. Det har blivit många prövningar denna veckan. Även om jag fick sovit en del inatt med, så kände jag mig allt annat än utvilad. Orken har varit totalt bortblåst och sorgen har gjort sig konstant påmind idag.
Att lämna en så jobbig vecka bakom sig hade varit skönt, om det inte hade varit för att jag nu har en ännu värre vecka framför mig (med fler och större prövningar). Är många saker som måste fixas och en hel del telefonsamtal som måste göras, och så ska vi begrava vår dotter.
Även om jag inte haft någon ork, lust eller energi för den del (samt gråtit lite titt som tätt) så körde vi iväg och fixade några ärenden idag. När vi var inne i en av butikerna hittade vi en liten prydnad som fick följa med oss hem. Detta trots att jag verkligen avskyr prydnadsfigurer och liknande. Den var precis vad jag behövde idag, och varje gång jag tittar på den känner jag en smula frid i hjärtat.
Då var snart denna långa och extremt krävande (främst psykiskt men även fysiskt) vecka snart slut. Det har blivit många prövningar denna veckan. Även om jag fick sovit en del inatt med, så kände jag mig allt annat än utvilad. Orken har varit totalt bortblåst och sorgen har gjort sig konstant påmind idag.
Att lämna en så jobbig vecka bakom sig hade varit skönt, om det inte hade varit för att jag nu har en ännu värre vecka framför mig (med fler och större prövningar). Är många saker som måste fixas och en hel del telefonsamtal som måste göras, och så ska vi begrava vår dotter.
Även om jag inte haft någon ork, lust eller energi för den del (samt gråtit lite titt som tätt) så körde vi iväg och fixade några ärenden idag. När vi var inne i en av butikerna hittade vi en liten prydnad som fick följa med oss hem. Detta trots att jag verkligen avskyr prydnadsfigurer och liknande. Den var precis vad jag behövde idag, och varje gång jag tittar på den känner jag en smula frid i hjärtat.
lördag 26 oktober 2013
Kalas
Gårdagen tog extremt hårt på mig, ont både i kropp och själ när jag kom hem från jobbet vid 22.30. Kunde dock inte koppla av eller varva ner riktigt. Men uppkrupen i mannens varma och tröstande famn i soffan fick mig tillslut att somna till en stund. När han hade spelat klart, tog han ut hundarna på nattrunda och väckte mig - så att jag kunde lägga mig i sängen istället.
Bestämde mig för att ta en lugnande innan jag la mig i sängen, i hopp om att få sova ordentligt. Det fick jag gjort och vaknade utvilad idag - vilket var extra viktigt. För om mötet med alla kollegor var jobbigt, så var planerna för dagen ännu värre. Idag har vi nämligen varit på 1-års kalas (systersonen), vilket innebar att jag skulle träffa hela familjen (mamma, pappa, syskon, respektive, syskonbarn och mormor samt svågerns syskon + barn) för första gången sen vi förlorade vår lilla Bella.
Kan berätta att det var det värsta jag varit med om. Det var så klart skönt att se alla, men det gjorde så ont. Stod ut en stund, men tillslut orkade jag inte vara social (hade min padda med - så jag satte mig med den en stund istället) bara att vara i samma rum som alla andra var tillräckligt för att tömma mig på ork och energi.
Efter lite mer än tre timmar, gick det inte längre. Så då tackade vi för oss och körde hem. Men jag försökte, jag tog mig dit, jag träffade (nästan) hela familjen för första gången sen missfallet (har bara träffat mamma och min lillebror sen den där dagen), jag stannade en stund, jag "njöt" av syskonbarnens skratt och glädje, jag sörjde att Bella aldrig kommer få träffa sina kusiner och de aldrig får träffa henne.
Kvällen har vi spenderat i soffan med film och godis (massor av godis)! För denna helgen tänker jag trösta mig med att äta allt godis och choklad jag vill och orkar. Avskyr det egentligen, men jag måste, jag vill falla tillbaka och använda den tröstande metod (snutten) lite. Rökningen har jag dock fortsatt att hålla mig ifrån, vilket jag känner mig extra stolt över. Tänk att jag klarat mig utan att röka, trots att jag är i mitt livs värsta kris.
Tänker dock att ta tag i vikten på tisdag. För som sagt så väger jag mycket mer nu än innan jag blev gravid. Målet är att få igång mina rutiner igen (skiter i om jag står still på vågen - bara jag inte går upp mer än vad jag redan gjort!) Så på tisdag ska mitt medlemskap på ViktVäktarna aktiveras igen då jag inte längre är gravid.
Bestämde mig för att ta en lugnande innan jag la mig i sängen, i hopp om att få sova ordentligt. Det fick jag gjort och vaknade utvilad idag - vilket var extra viktigt. För om mötet med alla kollegor var jobbigt, så var planerna för dagen ännu värre. Idag har vi nämligen varit på 1-års kalas (systersonen), vilket innebar att jag skulle träffa hela familjen (mamma, pappa, syskon, respektive, syskonbarn och mormor samt svågerns syskon + barn) för första gången sen vi förlorade vår lilla Bella.
Kan berätta att det var det värsta jag varit med om. Det var så klart skönt att se alla, men det gjorde så ont. Stod ut en stund, men tillslut orkade jag inte vara social (hade min padda med - så jag satte mig med den en stund istället) bara att vara i samma rum som alla andra var tillräckligt för att tömma mig på ork och energi.
Efter lite mer än tre timmar, gick det inte längre. Så då tackade vi för oss och körde hem. Men jag försökte, jag tog mig dit, jag träffade (nästan) hela familjen för första gången sen missfallet (har bara träffat mamma och min lillebror sen den där dagen), jag stannade en stund, jag "njöt" av syskonbarnens skratt och glädje, jag sörjde att Bella aldrig kommer få träffa sina kusiner och de aldrig får träffa henne.
Kvällen har vi spenderat i soffan med film och godis (massor av godis)! För denna helgen tänker jag trösta mig med att äta allt godis och choklad jag vill och orkar. Avskyr det egentligen, men jag måste, jag vill falla tillbaka och använda den tröstande metod (snutten) lite. Rökningen har jag dock fortsatt att hålla mig ifrån, vilket jag känner mig extra stolt över. Tänk att jag klarat mig utan att röka, trots att jag är i mitt livs värsta kris.
Tänker dock att ta tag i vikten på tisdag. För som sagt så väger jag mycket mer nu än innan jag blev gravid. Målet är att få igång mina rutiner igen (skiter i om jag står still på vågen - bara jag inte går upp mer än vad jag redan gjort!) Så på tisdag ska mitt medlemskap på ViktVäktarna aktiveras igen då jag inte längre är gravid.
fredag 25 oktober 2013
När fan ska det sluta???
Allt jag har i huvudet är svordomar, ilska och uppgivenhet. Anledningen? jo, det har funnits ett rykte om att en kollega är gravid. Idag fick vi veta att det stämmer (hon är tjänstledig, vilket alla på jobbet njuter av), Så nu kommer hon tillbaka redan den 20/12 istället (hon skulle komma tillbaka tidigast om ett år egentligen) och ska "jobba" till slutet av mars.
Allt jag vill göra är att gå hem och dra täcket över huvudet och aldrig någonsin stiga upp igen. För hur i helvete är det möjligt att världens jobbigaste och egocentriske människa som finns nu ska få barn (igen dessutom). En människa som aldrig någonsin kan tänka på någon annan än sig själv.
Sen hon började hos oss har vi bara haft problem. Min arbetsglädje är totalt bortblåst pga henne och hennes attityd och skygghet för att göra det minsta lilla på jobbet. Hon vet verkligen inte vad empati, medmänsklighet, ansvar eller samarbete är.
Jag (som alla väl) brukar säga att man inte önskar sin värsta fiende ska behöva få uppleva vissa saker. Men om jag ska vara helt ärlig, så finns det mycket jag till och från faktiskt "önskar" att hon hade varit tvungen att vara med om/uppleva. För då hade hon kanske kunnat tänka ett steg längre.
Saken är nämligen den, att även om jag har svårt oavsett vem som är/varit gravid har jag tyckte det varit jobbigt. Ibland har det varit lite lättare att hantera men vissa har varit mycket värre än de flesta. Denna är den värsta av alla gånger.
Frågan är hur jag nu ska göra. Fram till den 20/12 är det lugnt, då jag inte kommer jobba med henne. Men där efter... Jag vet inte, måste påminna chefen om att hon fortfarande måste hitta en lösning med schemat i alla fall, jag jobbar mest av alla med henne. Och det varken orkar jag eller tänker jag att gå med på oavsett.
Nu kär det säkert flera som bara tycker jag är bitter eller rent av elak och en massa annat. Men detta är vad jag känner innerst inne och något jag bara måste få ur mig innan det bryter ner mig totalt.
Allt jag vill göra är att gå hem och dra täcket över huvudet och aldrig någonsin stiga upp igen. För hur i helvete är det möjligt att världens jobbigaste och egocentriske människa som finns nu ska få barn (igen dessutom). En människa som aldrig någonsin kan tänka på någon annan än sig själv.
Sen hon började hos oss har vi bara haft problem. Min arbetsglädje är totalt bortblåst pga henne och hennes attityd och skygghet för att göra det minsta lilla på jobbet. Hon vet verkligen inte vad empati, medmänsklighet, ansvar eller samarbete är.
Jag (som alla väl) brukar säga att man inte önskar sin värsta fiende ska behöva få uppleva vissa saker. Men om jag ska vara helt ärlig, så finns det mycket jag till och från faktiskt "önskar" att hon hade varit tvungen att vara med om/uppleva. För då hade hon kanske kunnat tänka ett steg längre.
Saken är nämligen den, att även om jag har svårt oavsett vem som är/varit gravid har jag tyckte det varit jobbigt. Ibland har det varit lite lättare att hantera men vissa har varit mycket värre än de flesta. Denna är den värsta av alla gånger.
Frågan är hur jag nu ska göra. Fram till den 20/12 är det lugnt, då jag inte kommer jobba med henne. Men där efter... Jag vet inte, måste påminna chefen om att hon fortfarande måste hitta en lösning med schemat i alla fall, jag jobbar mest av alla med henne. Och det varken orkar jag eller tänker jag att gå med på oavsett.
Nu kär det säkert flera som bara tycker jag är bitter eller rent av elak och en massa annat. Men detta är vad jag känner innerst inne och något jag bara måste få ur mig innan det bryter ner mig totalt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)