Alla helgons dag

Denna dagen/helgen har aldrig förr varit något särskilt, det har bara varit en helg som alla andra. Men inte i år.

Dock spenderar jag helgen på jobbet. Så vi var och tände ett ljus för Bella och ett för min morfar redan igår kväll. Var och köpte ljus som ska ha en brinntid på ca120-150 timmar. Problemet är att vädret inte är det bästa hos oss, blåser och regnar - så det finns en risk att de slocknat. Om jag orkar efter jobbet, blir det nog en sväng förbi kyrkogården för att kolla om ljusen fortfarande brinner (känns extra viktigt att de brinner denna helgen än annars).

Kombinationen av att ha blivit bestulna (är så det känns) på vårt önskebarn, all stress runt om kring mig, jobba långt arbetspass, alla andras glädje, helgens tema, mensen och alla hormoner som den innebär, samt gårdagens tjafs med mannen, gör inte dagen (helgen) lättare.

Saknar dig så

*Vår ängel*

Vi saknar dig vår ängel

och sorgen är så stor.

Vi ville lära känna dig mer,

både far och mor.

Du bor i våra hjärtan 

men i oss finns ett sår.

Ett barn för lite

finns det alltid i familjen vår.

-okänd

Färdig läkt?

Idag chockade min kropp mig ganska rejält, den var snäll nog att ge mig små förvarningar - så som ont i magen (senaste dagarna, veckan om jag tänker efter) små finnar (men det får jag när jag är stressad med) och ljusrosa på pappret när jag var på toa i morse. Efter en timme på jobbet kom mensen med buller och bång, tur att jag hade trosskydd och att jag dessutom hade bindor i väskan. 

Jag kan bara tolka det som att min kropp nu är färdig läkt och där med fysiskt redo för att köra igång med nya försök. För varför skulle jag annars helt plötsligt få mens bara så där? Jag har inte mens av mig själv, eller jo - om jag har "tur" så har jag det naturligt en eller två gånger om året. 

Försökte ringa RMC gick inte så bra, långa köer och sen stängde de telefonen tidigare än vad telefontiden är (hade gärna velat börja redan nu med nästa försök). Så på måndag ska jag börja jaga dem igen. För nu vill jag ha ett startdatum, jag vill komma igång i år! Jag vill inte vänta tills nästa år. Men jag vet också att då är det lite snävt med tiden, för de har stängt v 52 och v 1 så alla starter med insemination och ivf måste planeras utifrån det. Sen vill jag helst ha ett startdatum att meddela kuratorn när jag ska träffa henne den 15/11.

Mensen ger mig verkligen blandade känslor. Jag är överlycklig över att den dykt upp och visar på att kroppen är redo (min tolkning) för att köra igång. Samtidigt så känner jag ett väldigt obehag i hela kroppen, dels av att se blodet (påminner om missfallet) men jag har heller aldrig haft så här ont över ryggen och livmodern vid mens (påminner om värkarna jag hade i början när Bella skulle födas ut) som jag har nu. Sen känner jag mig riktigt bitter, jag skulle ju inte blöda nu - och absolut inte i september heller - för jag var gravid. 

Lyssnat på mitt hjärta

Idag har jag bokstavligt talat varit och lyssnat på mitt hjärta (även tittat på det). För klockan 08.00 var jag och fick gjort ultraljudsundersökning av mitt hjärta på sjukhuset. Kände mig inte ett dugg manad att stiga upp för att komma iväg och göra undersökningen. Dels så var jag lika orkeslös och slut när jag vaknade som när jag la mig igår och dels så är det bara ännu en påminnelse om graviditeten.

På samma sätt som när jag fick lyssnat på Bellas (hallonet var det då - innan vi visste att det var en liten Bella) hjärta, så fylldes hela rummet av ljudet. Dock mycket långsammare och dovare. Men jag förstår nu vad det är som vårdpersonal hängt upp sig lite på. 

Fick veta att det inte finns något som jag behöver vara orolig, utifrån vad hon kunde se. Det slutgiltiga svaret kommer jag få skickat till vårdcentralen och min läkare där, efter det att kardiologen (är inte den som gör undersökningen) har gått igenom alla inspelningar av ljud och bild och gjort sin bedömning. 

Vi pratade lite, och jag berättade vad som hade hänt och varför jag också bokat om tiden. Hon hade räknat ut det, för i remissen till undersökningen står det att jag är gravid och med bf i februari. Vilket innebär att det nu inte hade gått att missa en bebismage (för att göra undersökningen krävs det att man tar av sig alla kläder på ovandelen av kroppen). 

Innan jag lämnade rummet sa hon till mig att jag har ett riktigt starkt hjärta. Känns skönt att veta, för enligt mig så är det väldigt svagt och håller på att brista. Fast båda är korrekta egentligen. Fysiskt är mitt hjärta starkt, men psykiskt är det svagt och brister lite för minut som går.

Sov så sött Bella

Idag 13.30 tog vi vårat sista farväl av vår älskade lilla Bella. Vi var oroliga för vädret, men lagom till att klockan närmade sig 13.30 slutade det regna, molnen bröt upp, solen tittade fram och sken över oss vid graven.

Det var jag, mannen, mamma, pappa, svärmor, svärfar, prästen och begravningsentreprenören. Prästen pratade, jag och mannen sänkte ner Bellas urna, mamma la ner ett litet gosedjur och vi en ros. Ceremonin avslutades med att vi bad en bön för Bella och la blommor och ett hjärta med hennes namn och datum vid hennes plats.

Efteråt så körde vi (jag och mannen samt våra föräldrar) hem till min mamma, där vi åt prinsesstårta och drack kaffe tillsammans. Allt kändes så rätt på något sätt, känner mig lättad och lite lugnare nu - samtidigt som jag är helt tom. 

I bilen på väg hem slog det mig att vår dotter nu har fått sin sista sovplats någonsin och att det är hennes första natt där. Så jag frågade mannen om vi inte kunde ta en sväng förbi kyrkogården för att tända ett ljus för henne och säga godnatt. Det tyckte han med. Så vi körde hem, hämta ett gravljus och promenerade bort till kyrkogården. Tände ljuset och sa godnatt till vår lilla Bella.

Även om dagen har varit riktigt jobbig, så har den känts så skön och avslappnad. Vi är båda helt slut här hemma, men samtidigt så har någon sorts ro infunnit sig.

Plus på vågen

Idag har det varit möte för min del. Kände redan igår att det inte fanns en chans att jag skulle kunna sitta där mellan 8.30 och 16.00. Så jag blev lite lättade när sekreteraren skickade ut att mötet avslutades senast kl 14.00 idag. 

Dagens första möte kände jag inte någon direkt ångest inför. Kan vara för att inte alla visste vad som hänt, och för att det "bara är ett gäng gamla gubbar" och jag på dessa möten. Men de som visste börja med att säga att de tyckte det var skönt att se mig och frågade sen hur jag mår.

En av våra tjänstemän (som jag har en ganska bra relation till - men som inte vetat vad som hänt, då jag inte han berätta för honom att jag var gravid) frågade hur det var med mig. Han hade hört att jag varit sjukskriven, men inte varför. Valde att berätta som det var genom att först säga att jag imorgon ska begrava min dotter. Så under våra små pauser på mötet pratade vi en hel del om det, och jag ska säga att det var ganska skönt att prata med en pappa i övre medelåldern om alltihopa. Han gav mig så mycket kraft, utan att göra något.

Efter mötet var jag iväg och fixade med beställning av blomma till morgondagen, innan jag tog mig hem för att sätta mig och fixa så att mitt medlemskap hos ViktVäktarna blir aktivt igen. Tog inte många sekunder innan jag började gråta i luren, men personen på andra sidan var väldigt förstående och vi lyckades fixa det. Och jag blev aktiv medlem idag igen. 

Efter det har tårarna ökat. Ångesten inför att träffa konsulenten och för att gå in i ett rum fullt av människor helt ensam fick mig att bryta ihop. Pratade med mannen och han ställde upp med att följa med mig och hålla mig sällskap så jag slapp att vara ensam. Konsulenten vet exakt vad som hänt dessutom. Och som alla andra gånger - det var inga större problem. Tårarna rann, jag fick knappt ur mig några ord och massor av kramar. 

Resultatet på vågen blev: plus 9 kilo (totalt sen jag fick veta att jag var gravid och sluta röka innebär det ett plus på 12 kilo). Känns skit, men är inte ett dugg förvånad. Min konsulent sa att det inte var något konstigt med det, och hon tyckte inte det var så mycket. Hade kunnat vara mycket värre än det här, vilket hon faktiskt har rätt i. 

Ännu mer utgifter

En dag som började relativt bra, bättre än förväntat är nog mer rätt beskrivning. Fick sig en rejäl vändning när jag och mannen skulle köra ifrån hans jobb vid 16.30. Men jag tar det i ordning istället. 

Mannen fick lite sovmorgon idag, för idag hade vi tid inbokad med prästen (samma som vid min konfirmation och vid vårt bröllop) som ska ha hand om Bellas urnsättning/begravning kl 10.00. Satt och pratade om allt möjligt med henne, samtidigt som vi planerade begravningen. Slutade med att vi var där i två timmar. Vi kände oss dock lite lättare när vi gick där ifrån.

Var hemma om en sväng och åt lunch tillsammans, var ute med hundarna och lite annat. Sen för att spara in på tiden och för att mannen lättare skulle kunna komma hem ikväll bestämde vi att han skulle köra in till jobbet istället för att ta bussen. Har varit stormvarning till och från hela dagen. Eftersom han ändå skulle köra, bestämde jag mig för att följa med, tänkte passa på att kolla i lite butiker när han jobbade resten av sitt arbetspass. 

Var och köpte sidenband och lite annat för att dekorera Bellas urna med (den är helt vit). Varpå expediten var så snabb med att glatt säga: "Jasså, du ska göra något trevligt dopkort nu då." Mitt svar kom lika snabbt, med tårarna forsande ner från kinderna: NÄ det ska jag inte. Jag ska dekorera min dotters urna inför hennes begravning. Det blev väldigt tyst i butiken därefter. 

För att komma iväg så fort som möjligt såg jag till att vara på mannens jobb när han slutade. Eftersom vi skulle fixa några saker på vägen hem (var det tänkt), men när vi kom ner till bilen blev vi totalt ställda först . sen arga, ledsna, förbannade och mycket där till. All ork som fanns försvann totalt. För den underbara stormen hade sett till att "göra sig av" med vår bakruta. Hela rutan var krossad och fanns inuti vår bil, tillsammans med grus, sand och sten. Antingen var det någon av alla vindbyar eller så vinden i kombination med något material från närliggande byggarbetsplats som krossat vår och ett flertal andra bilars bakrutor. 

Nu är bilen försäkrad, så vi "behöver bara" betala självrisken på 1700:- för att få fixat rutan. Dock kommer det till mer om det finns fler skador i bilen. Något vi får kolla upp och anmäla till försäkringsbolaget i så fall. MEN, 1700 är sjukt mycket pengar för oss just nu. Pengar vi inte har, för jag fick bara en halv lön denna månaden. Dessutom har de dragit alldeles för mycket i karens (minst 1200:-) för mycket och jag har inte fått besked om FK godkänner min sjukskrivning. Sen så kommer även kostnaden för begravningen av Bella, och begravningsentreprenörens arvode nu (vilket vi fortfarande inte vet var det kommer sluta på). 

Nä, så en dag som ändå kändes ganska så bra. Blev värre än jag trodde att den skulle bli.