söndag 18 september 2016

Här vill jag aldrig behöva vara igen

Det senaste dygnet har verkligen varit en prövning, och inte det minsta positiv. Allt började redan under kvällen till middagen när ena personalen undrade om jag fortfarande var kvar. Sen när det var avlösning så lämnade dåvarande sänggranne dörren öppen medan hon flyttade över saker till ett annat  utrymme. Detta innebar att jag hörde personalens överrapportering och exakt vad de sa om mig, för att prata i "sjukvårdskod" om någon som själv jobbar inom det är bara korkat. De kunde sagt allt rakt ut istället och direkt till mig. De pratade om hur de misstänkte att jag inte alls hade postspinal huvudvärk och att jag bara tog upp plats helt i onödan. Detta trots att läkaren som gjort operationen och två narkosläkare har undersökt och frågat ut mig och alla har vid olika tillfällen bedömt samma sak - postspinal huvudvärk!)

Hade det slutat där hade natten kanske kunnat räddas, men nej. Nattpersonalen kom inte in på rummet och presenterade (en av några få stunder jag var ensam på rummet utan sänggranne) när de gjorde sin rond. Hörde när de gick förbi utanför och sa tillvarandra, att här behöver vi inte gå in. Där och då blev det för mycket och jag bröt ihop totalt. Skickade sms till både mannen och min mamma, och började samtidigt gråta. Och det gjorde jag nästan hela natten. Hade flera timmars konversation med min mamma, där man tydligt kan se vilka klockslag som saker hände sedan och hur illa natten fortlöpte. 

Orkar verkligen inte ta allt här, plus att det ska skickas en anmälan om det till avdelningschefen mfl när jag är bättre och fått komma hem. Men på mindre än ett dygn hade jag fem olika sänggrannar (ett rum de flyttade mig till för att jag behövde lugn och ro pga min postspinal huvudvärk) varav de första fyra har varit på gång att föda... Inte en enda gång när de stövlade in och förde massa oväsen/tände/renbäddade/gjorde undersökningar/körde ctg med hög volym osv osv ursäktade de sig, kom fram och sa hej eller för den delen kollade till mig som bara låg och grät. Jag var på gränsen att bara resa mig upp, ta på mig kläder och gå. De hade inte märkt något, så osynlig var jag. 

Om huvudvärken var illa innan, så kan jag berätta att den var ännu värre efter att inte ens fått 2,5 timmes sömn och gråtit sig igenom hela natten. När sedan dagpersonalen kom in på rummet upptäckte de att jag låg och grät. Först var de nära på att gå ut igen, men sen stannade barnmorskan och frågade vad som hänt. Det tog tid, sen brast det till viss del. Jag berättade lite om natten, det lilla jag lyckades få fram om hur ila behandlad jag blivit. Hon bad om ursäkt åt sin kollegors vägnar, men jag kan ärligt säga att det inte hjälpte det minsta.

Känslan av att bara vilja fly och komma härifrån har varit stark och suttit i hela dagen. Jag har inte känt mig trygg här överhuvudtaget. En känsla jag aldrig tidigare upplevt på ett sjukhus. Hade mannen och dottern inte kommit hade jag stuckit istället för att vänta på narkosläkaren, som så klart haft fullt upp då det är helg. 

Men till slit kom han, och beslutet blev att jag skulle opereras igen, att göra en bloodpatch. (Kommer göra eget inlägg om det imorgon eller något, men känns som att detta inlägget blir för jobbigt och långt att läsa ändå). Inte ens när jag åkte iväg för det kände jag mig trodd och sedd på avdelningen. Men när jag kom tillbaka efter operation pch sedan en tids övervakning efter, hade kvällspersonalen börjat. Och då träffade jag en helt underbar och fantastisk barnmorska. Hon kom direkt med in på rummet när jag kom rullandes i sängen in på rummet. Sen satte hon sig ner och pratade med oss om allt som inträffat och om månaden och dagarna som kommer framför oss (Bellas födelsedag). Hon förstod mig och min ångest och erbjöd sig att lyssna på pyrets hjärtljuden med dopler för att betrygga lite om att pyret mår bra trots allt som händer just nu. 


6 kommentarer:

  1. Herregud!!! Vilken hemsk upplevelse! Bra att du tänker anmäla, helt sjukt att dom behandlar dig så. Så ska ingen bli behandlad. Skönt att allt ändå är bra med pyret & att där iaf är en bra barnmorska. Massa styrkekramar ❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har inget annat val känner jag, än att anmäla. För tänk om någon annan eller om jag själv för den del skulle råka ut för det igen. Ja, några guldkorn finns det i personalen. Vet att vården inte anser det, men pyret är viktigast för mig och att veta att pyret mår bra gör att jag mår lite bättre oavsett situation.
      Kram

      Radera
  2. Men varför stanna kvar och bli illa behandlad? Du hade haft det bättre hemma!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hade jag verkligen kunnat hade jag gått för läng sedan. Men huvudvärken. Har varit så illa att jag antagligen inte hade kunnat ta mig längre än till hissarna. Jag hade älskat att få vara hemma, men ska ärligt säga att jag vet inte hur jag skulle komma hem. Jag har kunnat sitta/stå bara några minuter innan huvudvärken nått sin topp, och det är dryga timmen i bil hem.
      Kram

      Radera
  3. Usch vad det är hemskt att bli dåligt behandlad i vården. Vi blev väldigt dåligt bemötta på Neo när våra barn låg där (ett av barnen blev dessutom skadat för att de inte orkade kontrollera PVKn). Idag hade jag sagt ifrån men när man inte mår bra och är rädd, ledsen orolig så är det faktiskt vårdens uppgift att visa lite hänsyn. Skönt att du träffade en normal, trevlig BM. Klart du är oroligt för ditt barn oavsett ålder på det.
    Hoppas du mår bättre snart och kan gå hem. Jag brukar längta massor efter barnen när jag varit borta en dag, förstår att det är ännu värre för dig som varit ifrån ditt så länge (även om hon hälsat på). Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är hemskt när bemötandet i vården sviker. Det finns nog inte någon situation där man är så utlämnad och beroende av andra människor som på sjukhus. Likaså är det oförlåtligt att de gör så enkla missar som i långa loppet resulterar i livslånga konsekvenser/skador. Vet vad du menar med att säga ifrån, är så lätt att säga men svårt att göra. Speciellt när man mår dåligt och känner sig i underläge.

      Fick äntligen gå hem igår och det är så skönt att ha fått komma hem, även om jag har en bit kvar innan det är bra igen. Har varit riktigt tufft att vara ifrån vår tjej så mycket, har aldrig hänt förut. Så den lilla tiden hon var där kändes som att den sprang iväg.
      Kram

      Radera