Haft en lugn och relativt bra dag på jobbet idag, fram tills för ca 20 minuter sen. Hade lite tid över, så jag passade på att gå in och kolla lite på Facebook för att få tiden att gå lite snabbare.
Skulle aldrig ha gjort det! För en person jag är bekant med hade lagt upp en bild på sig med gravidmage. Blev helt apatisk och fick springa in på toa för att gråta i min ensamhet.
Är väl egentligen inget jag missunnar någon, att få barn. Men just den här personen är en sådan person som fått allt serverat och alltid får som hon vill och ska alltid stå i centrum. Att hon och killen som hon nu ska ha barn med, träffades för knappt ett år sen och blev ett par i somras -ska alltså nu få barn.
Medans jag och min man som snart varit tillsammans i 11 år, och försökt få barn i 9 år fortsätter att kämpa, vänta och längta efter att få vår högsta önskan uppfylld.
Just nu känner jag bara att livet är så jävla orättvist! Jag har aldrig fått något gratis, och jag har fått jobba stenhårt för att komma hit där jag är idag.
Nu måste jag försöka återhämta mig lite, bita ihop och ta mig igenom de sista 2 timmarna på jobbet. Sen ska jag hem och dra täcket över huvudet och hata livet och dess orättvisor!!!
De första orden jag fick ur mig efter att jag sett bilden var dessa, i ett sms till min man:
"Fan fan fan fan FAN!!!!!!! Vill bara hem och dra täcket över huvudet! Var precis inne på fb, såg att ***** lagt upp en bild... Hon är gravid.
Hur kan livet vara så jävla orättvist????? Och varför ska allt flyta på utan problem för vissa?"
Kan inte påstå att detta är en vanlig söndag för mig. Undantaget är väl i så fall hur länge jag sov.
Idag har det inte hänt så mycket här hemma. Eller det beror kanske på hur man ser på det.
Kom i säng väldigt sent igår. Vilket i sin tur resulterade i att jag sov till efter 12 idag. Men det behövde nog min kropp.
Sen dess har jag spenderat nästan alla timmarna framför min dator och skrivit på mitt arbete. Är nu nästan klar med det. Har några referenser till att hitta och sätta in, och sen är det bara fin putsning kvar innan jag ska skicka in det.
Har dock tagit paus några gånger, måste ju äta. Sen tog jag även en paus innan min man skulle iväg och handla lite till oss. Under pausen såg jag till att fylla i min hälsodeklaration till KK, så att mannen min kunde köra förbi posten och posta brevet.
Förhoppningsvis får de brevet imorgon eller på tisdag. Så återigen är det bara att vänta.
Idag har jag bara jobbat på att försöka komma ikapp när det gäller mina enskilda skolarbeten. Har väl gått sådär med det. Är inne på mitt sista arbete nu. Men är så trött på allt skrivande och läsande, så jag har tagit en paus från det nu några timmar.
Har som sagt fem arbeten som ska in på måndag och tisdag. Två av dem är grupparbeten, dessa har vi lyckats att få ihop nu. Men det krävdes mycket energi och många timmars arbeten i skolan. Vi satt hela torsdagen och fredagen med dem i skolan. Och då hade vi redan skrivit en hel del via Internet, men det saknades en del och sen tar det tid att fixa till det så att texten flyter på bra och att allt hänger samman. När jag lämnade skolan igår kväll, så var det på ganska lätta fötter. Även om jag var väldigt trött (sovit ca två timmar på två dygn) så hade jag hur mycket energi som helst.
De andra tre är individuella arbeten. Och i veckan blev jag helt färdig med det ena, och det andra blev jag klar med idag. Det tredje arbetet är egentligen det största av dem och det hade jag knappt börjat på. Just nu har jag väl kommit en bra bit på vägen med det, har gjort klart ca 1/3 av det.
Så allt hopp om att jag skulle kunna ta det lugnt imorgon är som bort blåst just nu. För imorgon är sista dagen för mig att fixa arbetet på, då jag jobbar hela dagen på måndag. Hade jag varit ledig så hade jag haft några timmar på mig innan det ska lämnas även då, eftersom arbetet ska vara inlämnat senast 16.00 på måndag.
Anledning till att jag har så mycket just nu? Jo, dels för att lärarna är lite dåliga på sin planering. För visa perioder har vi inget medan vi under andra perioder har hur mycket som helst. Att ha så mycket över jul och nyår gör inte saken bättre. Men sen måste jag erkänna att jag skjutit på det ganska mycket med. Kunde ha börjat tidigare, men har inte hittat motivationen eller haft ork till att koncentrera mig på studierna heller.
Att börja med RMC och behandlingar för att förhoppningsvis bli föräldrar hade egentligen inte kunnat komma vid en sämre tidpunkt. Låter kanske väldigt egoistiskt och jag känner väl själv att det låter som att jag är väldigt otacksam på grund av att jag säger så.
Tro mig! Det finns inget i hela världen (förutom vårat önskebarn då) som jag längtat så mycket efter. Men alla tankar som jag skjutit bort och tryckt ner har kommit upp till ytan, samtidigt som jag försöker klara av sista året av skolan. Och det tar på krafterna.
Att trycka undan önskan om att få bli mamma, har varit mitt sätt att överleva och fungera. När jag började plugga så släppte jag dessutom tanken nästan helt. Kände att det är ändå ganska skönt att inte ha barn medan jag studerar.
Men nu har ju verkligheten hunnit ifatt, och alla de tankar jag tryckt undan så länge fortsätter att bubbla upp i tid och otid. Så med andra ord: Jag försöker komma ikapp med mina studier och mina tankar kommer ikapp mig och påminner mig om hur verkligheten ser ut.
Direkt efter nattens arbetspass var det bara för mig att sätta mig på bussen in till skolan, och träffa min grupp för att slutföra vårt grupparbete. På vägen in så ringde jag ett flertal gånger till KKs väntelista, men det var bara upptaget. När jag var framme i skolan 30 minuter senare så lyckades jag äntligen att få tag på dem.
Pratade med sekreteraren om lappen de hade skickat med. Den som det stod att jag skulle ringa när jag fick mens. Förklarade att jag inte har någon mens naturligt, och har inte haft det på länge och frågade hur jag då skulle göra. Den trevliga sekreteraren meddelade mig om att hon skrev in det direkt i min journal, så att det inte blir missat, och att det då inte behövdes planera operation utifrån min menscykel.
Passade även på att fråga om hur lång väntetid det är innan jag får komma dit och få det gjort. Hon svarade mig då vänligt att det kunde hon inte riktigt svara på just nu, eftersom de var lite back på grund av alla röda dagar som varit nu under jul och nyår. Men att jag skulle se till att fylla i pappret så fort som möjligt och skicka in det till dem, för de kan inte boka in mig innan dess.
Precis innan jag skulle lägga på så frågade hon mig om hur det såg ut för mig med, möjligheten att komma in och bli opererad med kort varsel. Mitt svar var: Det går hur bra som helst! Vill ju bara få gjort operationen, och bli av med polypen så att vi kan ta ett steg framåt på vår resa. Och att få påbörja vårt nästa försök.
Skiter i om det blir en dag som vi har obligatorisk närvaro i skolan eller om jag ska jobba. Skolan kan jag alltid lösa, i värsta fall så får det bli en omtentamen eller att jag får skriva något om det jag missat utifrån kurslitteraturen. Och skulle det vara så att det är en arbetsdag för mig så får jag helt enkelt ringa chefen och be om att få ta kompledigt eller semester och går inte det så får jag sjukskriva mig eller så ringer jag någon av mina underbara kollegor så går de in och jobbar för mig.
Resten av dagen har varit lång, men ändå väldigt lättsam och bra (att sova så lite som jag gjort de senaste tre dygnen är inte att rekommendera). Samtalet med sekreteraren och underbara klasskamrater i min grupp har helt enkelt fått mig att se lite ljusare på framtiden - just nu.
Operationen går helt enkelt före allt annat för mig just nu. Det är ju den som är vårt största hinder till vårt önskebarn för tillfället.
Idag fick jag ett brev från Region Skåne. Eftersom jag varit i skolan hela dagen, så hade min man tagit det med sig till mig, när han kom och hämta mig i skolan. Brevet innehöll en hälsodeklaration inför operation, retur kuvert och en post-it. Ingen tid dock, och brevet ska skickas in till Väntelistan på KK.
Skönt att brevet kom, men jag stör mig fortfarande på post-it lappen. För på den står följande; "Tacksam om du ringer och meddelar när du har mens". Detta blev lite som ett slag i magen, det innebär att de inte kollat min journal riktigt med andra ord.
Har inte haft mens på snart två år. De gånger jag haft en blödning så har den varit framkallat med hjälp av medicin. Så imorgon ska jag ringa till dem och meddela att jag inte har mens. Sen får jag väl se vad de säger.
Dessutom vill jag veta NÄR de ska genomföra operationen, för det står inget om hur länge jag måste vänta innan det är min tur. Jag hoppas det går under vårdgarantin. För jag vill inte vänta längre än nödvändigt på att få detta överstökat, så vi kan börja med nästa försök.
Jag vill verkligen inte vänta, hade jag fått bestämma så hade de gjort den imorgon. Men går det på vårdgarantin så borde jag i alla fall få gjort operationen innan jag fyller år.
Vill bara börja med nästa försök, så jag och min man kan fortsätta vår resa till att få hålla vårt önskebarn i våra famnar. Men just nu får vi istället leva i ett vakuum. Ett vakuum som bara består av att vänta. Ett vakuum som vi inte själv valt och som vi absolut inte vill befinna oss idag.
... eller inte.
Mitt nyårslöfte om att leva i nuet och tänka positivt, har jag redan brutit. Men jag ska försöka få rätt på det och börja hålla löftet igen, i alla fall innan januari är över.
Stressen är det som förstör. Den är förvisso självförvållad till största delen, men den är lika jobbig för det. Kan inte varva ner, har tagit på mig förmycket just nu känner jag. Har flera arbeten som ska lämnas i skolan den 7 och 8 januari, samtidigt som jag jobbar ca 90 timmar på knappt 2 veckor (28/12-12 till 8/1-13), har flera samtal som måste göras och skicka iväg datum för flera olika möten som ska vara under detta året.
Och eftersom jag inte kan varva ner, så blir det inte mycket sömn. Och den sömn jag får är inte så bra. Många oroliga drömmar, och vaknar titt som tätt. Nerverna är helspända konstant, och för tillfälligt känner jag att allt påverkar mig på negativt sätt.
Jobbade inatt, och var relativt lugn. Hann till och med att plugga lite och (nästan) fixa klart min ena uppgift. Kände mig relativt bekväm och lugn, sen kom det. Började med att det var program på tv om förlossningar. Byta kanal illa kvickt. Men skadan var redan gjord, tankarna om att kanske aldrig få uppleva en graviditet satte sig fast i huvudet.
Efter en timme hade jag äntligen lyckats förtränga det. Sen kom dagen tidning, satte mig för att läsa den - så jag inte skulle somna. Läste ena delen, sen när jag skulle läsa andra. Slängde jag ifrån mig den då den hade återigen reportage om ofrivillig barnlöshet.
Tycker det är bra att det skrivs om det i medier, det är ju ett ämne som vi är många som brinner för (även om vissa (inklusive jag) gör det anonymt. Men jag vill inte läsa om det på jobbet. Och särskilt inte idag när jag redan är så "förstörd" som jag är.
Resultatet blev att jag läste ena halvan av tidningen, så är det någon som börja prata om vad som hänt i världen idag - då har jag ingen koll.
Spenderade nyårsafton med underbara vänner hemma hos oss. En halvtimme innan gästerna kom så var jag fixad och allt som skulle förberedas var klart. Det var så skönt att få 30 minuters avslappning, och bara slippa stressa. Det blev mycket prat, skratt, mat, dricka och även en hel del sång. Kvällen/natten sprang iväg och plötsligt så var det småtimmarna och sängen kallade.
Efter ett fåtal timmars sömn, var det bara att stiga upp och fixa lite frukost till nattgästerna och oss själva. När våra nattgäster åkt hem, så kom två av de andra förbi och fikade med oss. Sen har vi röjt det mesta sedan festen. Har lite disk kvar, men bord och stolar är ihop fällda och alla dekorationer är bort plockade. Så nu finns det nästan inga spår från att vi hade fest igår.
Vid 17-tiden gick jag och la mig igen, eftersom jag ska jobba inatt. Ska äta kvällsmat med mannen nu, och det får bli goda rester från gårdagen.
Hoppas, hoppas, hoppas att detta blir året när det äntligen går som vi vill. Kan det kanske bli så att 2013 är det året jag och min man blir föräldrar eller är blivande föräldrar? Har inte tänkt så mycket på det hela idag (och igår) vilket har varit rätt skönt. Kan ju inte säga att jag inte tänkt på det, för saknade av ett barn finns med mig varje dag - hela dagen och året om. Men vissa dagar lyckas jag förtränga det lite bättre än andra.
