Snart ledig!

Idag känner jag att ett lugn har dragit över mig. Kan vara för att den intensiva tiden med skolan snart är överstökad, och att jag snart är lite ledig. Ska helt klart köra på lite återhämtning i helgen.

Var bjudna på kalas denna helgen, men vi valde att tacka nej. Dels för att jag inte orkar med det just nu och dels för att det varit så mycket med jobb och skola de senaste två veckorna, har inte varit ledig en enda dag sedan året startade. 

Funderar på om vi ska köra en sväng till svärföräldrarna och hälsa på i helgen, är länge sedan vi var hos dem nu. Så samvetet börjar göra sig påmint. Och sen är det ju aldrig fel att bli bjuden på middag, istället för att själv stå och laga den. 

Nu ska jag dock fortsätta att fixa lite småsaker till skolan, så att jag sedan kan komma i säng. 

Att fokusera på något bra

Dagen började lite kaotiskt. Snöat sen igår kväll och hela natten, så när jag skulle till skolan idag var det köer hela vägen in till skolan. Tack och lov för min älskade man, för han körde mig in. Annars hade jag aldrig hunnit till skolan i tid. Och även idag hade examination, så det var obligatorisk närvaro. 

Skulle jag åkt buss, hade jag aldrig kommit fram. Men eftersom han körde, så kunde vi köra av tidigare och därmed också komma fram till skolan genom att köra "bakvägen" in till skolan.

Eftersom han var så söt och snäll som gjorde detta, så kände jag att jag var tvungen att göra något sött och snällt till honom. Så efter skolan var jag inne om och köpte en bok: ONDA PINGVINER (som han tittat på så många gånger, och varit sugen på den - men tyckt den var för dyr), det är en bok med med massa ritade serier, på pigviner som är riktigt elaka. Sen var jag även inne om blomsteraffären och köpte tre stora och långa mörkröda rosor (vår färg - samma färg som var med i temat på vårat bröllop). 

När jag kom hem, ringde jag på dörren och höll för så att han inte kunde se vem det var. Han öppnade dörren, och han såg väldigt förvånad ut när jag stod där med rosor och en present till honom. Hans första fråga var: Vem är detta till? och sen: Varför får jag detta? Det enda jag kunde svara honom var: För att jag älskar dig och för att du var så underbar som räddade min morgon genom att köra in och lämna mig i skolan. 

Men nu, anledningen till dagens rubrik: 

Om jag ska hitta något som är positivt med att senaste försöket inte lyckades och att vi nu väntar på min operation. Så är det att jag fortsätter med ViktVäktarna och fortsätter att gå ner i vikt. Var och vägde mig idag, andra gången för året. Förra gången hade jag ett litet plus (+0,4 kg), vilket inte var så konstigt. Det pluset var efter jul, nyår och tentaplugg. Men idag var det minus! -1,1 kg för att vara exakt. 

Detta minuset innebär att jag idag väger 82,7 kg! Och har ett BMI på 27, det innebär att jag nu gått ner 38 kg och minskat mitt BMI med 12,4. Att skriva ut alla dessa siffror känns helt underbart och jag känner hur jag sitter och småhoppar av glädje i stolen. 

Kan inte fatta att jag är såååå nära ett normalt BMI som jag är nu, och det är inget jag någonsin kunnat hoppas på eller kunnat tro skulle hända. Jag har aldrig varit så nära ett normalt BMI, och jag har aldrig vägt så här lite. I alla fall inte sen den senare delen av mina tonår, skulle gissa på att det i så fall skulle vara omkring tiden innan jag började med p-piller i så fall. Och det skulle innebär när jag var ca 14 år. Det är ett halvt liv sedan för mig med andra ord. 

Brukar inte ha så höga tankar om mig själv. Och detta är inget jag brukar säga till mig själv, men idag tänker jag faktiskt göra det: 

Jag är bra, duktig och stark. Och jag är så stolt över mig själv. 

Upp som en sol & ner som en pannkaka.

Spenderade dagen i skolan. Examinationsseminarie hela förmiddagen och sedan introduktion för kommande kurser under eftermiddagen. Dock blev vi klara redan vid 14 tiden. Och eftersom dagen gått så bra och gruppen jag gjort uppgiften med till dagens seminarie fick så mycket positiv feedback av läraren, kändes det som att ingenting kunde stoppa mig. 

Valde därför att ringa till väntelistan på KK för att kontrollera så att de fått in min hälsodeklaration. Och det hade dem. Sekreteraren berättade att narkosläkaren hade kollat på den idag. Så jag frågade igen hur lång tid jag måste vänta innan de skickar en kallelse/jag får en tid. Beskedet jag fick drog ner mig på jorden igen. Brist på läkare och lite andra saker gör att det antagligen kommer att ta tre månader tills jag får en tid. Innan jag la på frågade jag henne om det fortfarande stod uppskrivet att jag kan komma in med kort varsel, och det gjorde det. 

SUCK! Det enda jag kan hoppas på nu, är att någon avbokar sin tid. Och att de ringer MIG! För jag vill absolut inte vänta i tre månader, för att bli opererad. 

Ska jag vänta i tre månader till, innebär det att det blir totalt fyra månader som bara springer iväg utan försök. Och det vill jag verkligen inte, tror inte att jag kommer att stå ut så länge.

Känns som att tiden bara försvinner. Visst, vi har väntat i flera år på det här. NIO år, så att vänta lite till är väl inte "hela världen". Men jag vill inte vänta längre. Dessutom är denna väntan tusen gånger värre, för nu hade vi äntligen kommit igång och så mycket blev gjort på så kort tid och så hamnar vi återigen i detta vakuum, dvs VÄNTAN... 

...Väntan på vårt önskebarn. 

Tankar

Var ute på en powerwalk innan jag skulle iväg och jobba mitt andra nattpass denna helgen. Under rundan var det dessa tankar som höll mig sällskap:

Tänk att någon som inte finns och aldrig har funnits kan göra en så ostabil och känslig. Och att längtan efter den ger en så mycket kraft att man orkar kämpa även när det känns som allt är hopplöst. Att man år efter år fortsätter, fast än man känner hur man bryter ner sig själv. Hur man kan få skuldkänslor över de egna tankar man har inför och under resan, resan man gör för att denna någon ska bli till. Hur något som gör att man känner sig svag och sårbar också är det som gör en starkare än många tror man är.

Att man fortsätter fast än man är i en så utsatt position. Läkare efter läkare och undersökning efter undersökning, allt sliter på kroppen och ändå är man beredd på att gör ALLT som krävs för att man ska kunna ta minsta lilla steg framåt. 

Att man kan älska någon så mycket, någon som man inte ens vet om man någonsin kommer att kunna säga "jag älskar dig över allt annat" till. Tänk att längtan och önskan efter ett litet önskebarn kan vara så stark. 

Man pratar om att det finns inget starkare än en förälders kärlek till sitt barn. Men jag tror faktiskt att det finns en starkare kärlek, och det är kärleken som ofrivilligt barnlösa människor har till de barn som fortfarande inte har hittat fram.

Lätt irriterad

Måste börja med att säga att jag älskar min man över allt annat. Men ibland driver han mig till vansinne, eller det är väl inte bara han. Men det är oftast han som får ta smällen när jag inte orkar mer.

Vi var ute på en långrunda tillsammans med hundarna idag. Och då sa jag väl både det ena och det andra, jag står fast vid det jag sagt. Men är också väl medveten om att allt inte är hans fel, även om han får ta skulden för det ifrån mig.

Har en period just nu som jag är väldigt lätt irriterad och har väldigt mycket tankar som springer runt i huvudet. Känner att allt kan få mig att börja koka.

Hans arbetslöshet skrämmer mig ganska rejält. Är inte första gången han är arbetslös, och senast han var arbetslös var det under en längre period. Det innebär att det är jag som är huvudinkomsttagare i vårat hushåll igen. Men skillnaden från förra gången, är att jag numera studerar samtidigt och har dessutom tagit ca 20% tjänstledigt (jobbar fortfarande ca 80% som jag pluggar). Det innebär att jag har en lägre inkomst just nu.

Pengar... Är det som stressar mig mest av allt just nu. För det gör att jag inte helt kan slappna av och "njuta" av processen hos RMC. Är livrädd för att behandlingarna ska fungera och jag ska bli gravid. För jag vet inte hur vi ska klara oss ekonomiskt om jag skulle vara mammaledig. Samtidigt får jag skuldkänlor av detta, för jag är livrädd att behandlingen inte kommer fungera bara för att jag på något sätt inte känner mig redo just nu.

Knäpp? Ja, det kan man väl säga. Men å andra sidan, är det någon som någonsin är helt förberedd innan man blir gravid?

Och i slutänden finns det inget jag önskar mig mer än att vi får vårt lilla önskebarn. Så därför är det extra jobbigt att känna sig tveksam och osäker. 

En dag med lite lugn och glädje.

Idag har jag haft en ganska bra och lugn dag. Har till och med fått gjort en hel del saker här hemma. Det märks så tydligt på en, när ett lugn infinner sig inombords. 

Dagens stora projekt har varit att gå igenom garderoben. Slängt mängder av kläder, min man beklagade sig lite och sa att jag slängde ut kläder för flera tusen. Riktigt så illa var det inte, men visst en hel del pengar har väl gått åt för att köpa alla de kläder jag nu kastat ut. 

Sorterat det i två högar, en slänga hög och en ge bort hög. Vill inte spara några av kläderna, för jag vill inte ens tänka tanken att jag skulle behöva dem igen.

Har jag nu kämpat i 11 månader och gått ner drygt 37 kilo. Så ska de kilona minsann ALDRIG få komma tillbaka igen. Och då finns det heller ingen anledning att hålla kvar vid kläderna. Resultatet av garderobsstädningen är dock att jag behöver köpa hem en hel del nya underkläder. 

Men även byxor (tröjor med, men har ändå en del som fortfarande funkar). Dock håller jag fortfarande på att gå ner i vikt, och vill inte köpa för mycket kläder - när de ändå blir för stora om och om igen. Är trots allt inte gjord av pengar, även om jag hade önskat det ibland. 

Idag har jag nog själv blivit mer medveten om hur mycket min kropp förändrats. För att pröva kläder från när jag var som störst och inse att jag nästan drunknar i dem nu (främst kläder som var tajta då med dessutom) men även när jag hittat plagg som jag lagt undan från när jag gick ner i vikt för 6 år sen, och köpte när jag var som "smalast" då och konstatera att även de plaggen är förstora. 

Jag har med andra ord aldrig vägt så lite som jag gör idag! Och det känns helt enkelt fantastiskt!

Vård av äktenskap

Det har varit så intensivt den senaste månaden, och det har inte funnits så mycket tid över till att ägna oss åt vårat äktenskap och varandra. Det har varit läkarbesök, telefonsamtal med doktorn, möten, jobb, skola, jul, nyår och kalas. Och när vi väl träffats och varit tillsammans så har det även varit andra människor där. 

Och den senaste veckan har jag varit tvungen att prioritera, och då har det blivit jobb och skola som kommit i första hand. Allt annat har fått ta ett steg tillbaka. 

Igår kom jag på att både jag och min man var lediga idag, och ingen av oss måste upp tidigt imorgon. Så jag ringde och fråga honom om han ville ha en: "du & jag dag" imorgon (se: idag). Och det tyckte han lät som en bra ide. 

Vi började dagen att ta lite sovmorgon, sen körde mannen iväg och lämnade lite saker samtidigt som han var iväg passade jag på att ta en runda med hundarna. Blev att vi åt lunch hemma tillsammans, vilket är ett tag sen det hände. 

Nu ska vi snart köra iväg tillsammans. För att först shoppa lite (har turen att vara gift med en som tycker om att gå i butiker med mig), sen blir det ett restaurangbesök för att sedan gå på bio.

Och allt det ska vi göra tillsammans utan någon annan. Bara han och jag - ensamma. Dessutom har jag fixat hundvakt, så vi behöver inte heller stressa hem.