VUL

Idag var det tid för VUL inne på RMC. Var med väldigt blandade känslor som jag satte mig ner tillsammans med mannen i väntrummet. Inte så mycket när det gäller detta försöket, utan mer allmänt. För vi skulle ju aldrig mer behöva sitta i det där väntrummet och fundera på om min kropp svarat på hormonerna eller inte. 

Lite efter 14.00 var det så min tur att hoppa upp i gynstolen och få gjort ett VUL. Slemhinna såg bra, så långt kändes det bra. När han kolla höger äggstock fanns det ingen äggblåsa som växt - alla var i samma storlek - så här fick jag en klump i magen. Tänk om jag inte reagerat på hormonerna. 

Men klumpen släppte direkt när ultraljudsstaven flyttades över till vänstra äggstocken, för där var det en dominant 15 mm blåsa. Ingen tvekan om att kroppen reagerat på behandlingen. Försöket är igång och fortskrider. 

Efter VUL så fick jag gå till SSK och gå igenom veckans plan. Gonal-F idag och imorgon sen 13.15 på onsdag ska Ovitrelle tas och på torsdag blir det insemination. Mannen ska dit kl 11 och lämna spermier och sedan 13.15 ska jag insemineras. 

Vi satt ganska länge inne hos SSK idag, pratade först om behandlingsplanen och sedan om Bella och allt runt om kring henne. Kändes så skönt att få prata om henne idag och att få höra SSK värmande (och bekräftande) ord. Efter RMC var det bara att sticka in om apoteket och hämta ut mer Gonal-F innan jag möte upp med underbara V och mannen stack tillbaka till jobbet. 

Eftermiddagen blev en mysig runda på stan med V, en del butiker, lång promenad (som inte känns så lång när man har så trevligt), god mat och massor av prat (skvaller med). Idag har varit en bra dag. V sa till mig att hon tyckte det var skönt att se "mitt gamla jag" igen. Och ja, det var skönt att få känna mig "som vanligt" - även om det bara är för några timmar. 

Fars dag och kalas

Då var det andra söndagen i november, och med det är det återigen tid för fars dag - en dag som är lika jobbig som mors dag när man är ofrivilligt barnlös. För att strö ännu mer salt i såren kan jag bara lägga till att det svider ännu mer att vara förälder till ett änglabarn en dag som denna. 

Eftersom min älskade man är pappa till en liten ängel numera, så var jag tvungen att se till att fixa med en liten överraskning till honom idag. Så när han var ute med hundarna plockade jag fram en liten present och ett kort till honom (som jag gömt här hemma). För idag var hans första fars dag som pappa. 

Morgonen började helt enkelt väldigt känslosam i vårt hem, många tårar men även glädje och kärlek. Efter överraskningen åt vi frukost tillsammans, innan mannen stack iväg för att hjälpa mamma lite och innan vi skulle iväg för att fira min lillebror som imorgon fyller 17 år. 

Kalaset för lillebror var uppdelat på två ställen. Först åt vi middag hemma hos pappa, och sedan förflyttade vi oss allihopa hem till mamma för att äta tårta. 

Dagen har varit jobbig, rent känslomässigt - många människor och många barn - alla glad och en hög ljudnivå. Inget för mig, absolut inte numera - förr gick det oftast an några timmar, men nu är jag slut innan det ens har börjat. 

Börjar dessutom bli lite nervös inför morgondagen. Har haft en del känningar över livmodern och äggstockarna, så jag hoppas att vi får positiva besked imorgon när jag ska göra VUL kl 14.  

Lördag

Inatt fick jag sovit en del, om jag räknar samman timmarna kommer jag nog upp i ca åtta timmar. Och enda anledningen till det är att jag valde att lägga mig igen efter att klockan hade ringt. Var inte tvungen att stiga upp, men dock innebar det att inget blev gjort innan vi skulle iväg. Men med tanke på att jag sov två timmar i sträck(!) utan att vakna, känns det som rätt val. 

Som resten av veckan var natten full av mardrömmar, skillnaden var dock stor när jag vaknade till - för inatt låg jag bredvid mannen. Även om han sov (väcker inte honom) så blir jag lugn av att ha honom sidan om, och vid de extra jobbiga drömmarna - så kryper jag in i hans famn och somnar om där efter en stund. 

Känns som dagen bara försvunnit, vilket inte är konstigt när man stiger upp efter 12 och sedan varit hos mannens mormor och morfar på middag (fira mormor som fyller år imorgon) sen kl 14. Lämnade dem runt åtta, körde hem och lämnade hundarna innan vi tog en sväng till mataffären för att fylla på kyl och frys.

Väl hemma igen, fick mannen packa in varorna medan jag tog andra sprutan Gonal-F. Resten av kvällen kommer spenderas i soffan framför tv med en (flera) kopp riktigt gott te och färska hallon & blåbär. Skippade godis idag - blev tårta idag, och det blir tårta imorgon med (känner mig riktigt nöjd med att inte köpa något godis alls idag). 

Önskar att jag kunde säga att jag mår bättre idag, men då skulle jag ljuga. Mår inte sämre än igår heller, så det är ändå något positivt.

Bra, sämre, sämst

Denna veckan har gått från att vara bra, med positiva besked (start av nytt försök) till att bli en av de jobbigaste veckorna sedan missfallet och därmed förlusten av vår lilla Bella. Har så fort jag somnar mardrömmar och vaknar kallsvettig om och om igen. Att må dåligt och inte få någon sömn blir verkligen en ond spiral. 

Det är tur att jag är "ledig" denna helgen. Ska inte jobba, dock är vi bortbjudna både lördag och söndag. Så jag får helt enkelt se om jag orkar, som jag känner mig just nu - vill jag bara stanna hemma och få vara ifred. 

Tror en del av hur jag mår hänger ihop med att vi kört igång med nytt försök. Dåligt samvete över att vi "gått vidare", rädslan för att samma sak ska hända igen, rädslan för att vi inte kommer få se ett plus igen, hormoner som spökar, och så klart sorgen och saknaden. 

Idag har jag åtminstone lyckats sova lite mer än tre timmar utan att vakna - och vakna av att telefonen ringde, inte av någon mardröm. Så jag hoppas jag kan få sova ordentligt inatt med, om inte annat så får jag i alla fall sova bredvid min man vilket alltid underlättar lite. 

Nu ska jag försöka njuta av kvällen, mannen kommer snart hem - det är trots allt helg (ledig helg!). Men för min del blir det "bara saft" i glaset till myset, för ikväll kör jag igång med Gonal-F. 

Ingen bra dag

Det senaste dygnet är det egentligen. Jobbar natt denna veckan och natten till idag på jobbet har varit riktigt jobbig (hoppas denna blir lugnare - men det ser verkligen inte så ut). Idag har jag vaknat flera gånger med ett ryck, drömmarna har varit vedervärdiga och gjort ont i hela kroppen.

Tankarna har hela tiden gått till Bella och frågan om varför vi inte fick lov att behålla henne, varför vi inte skulle få bli lyckliga föräldrar, varför vi som kämpat så länge inte får behålla vår lilla flicka medan andra får behålla sin, vad vi gjort för att förtjäna detta helvete osv.

Tror att en av de utlösande faktorerna till att dagen verkligen varit skit, var att jag läste när prinsessan M har sin BF. Den är nämligen samma dag som vi hade vår BF på. Att de dessutom väntar en flicka gör allt mycket jobbigare. För det innebär att det kommer vara en jäkla massa bilder och text som kommer att påminna mig om vad jag (vi) inte får uppleva och går miste om med Bella.

Ja, idag är jag bitter, nedstämd, ledsen, full av sorg och ilska, orkeslös, stressad och helt enkelt trött på att livet ska var så jävla jobbigt.

Kommit ut?

Att berätta eller inte berätta om vad som hänt... Jag har valt att berätta för alla om vad som hänt. Redan kvällen Bella föddes la vi upp på Facebook att vi nu efter mer än nio års kamp, äntligen blivit föräldrar till ett litet änglabarn.

Sedan dess har vi berättat efterhand som frågorna kommit (frågor som: hur går det, hur mår ni, hur är det med magen, vad har du/ni hittat på den senaste tiden osv). Jag vill inte dölja vad som hänt, och sen så är det skönt att de vet. För då behöver de i alla fall inte komma med korkade kommentarer om att jag verkar oengagerad, trött, tyst, ledsen osv...

För att slippa den värsta repliken "då får ni på det igen" så säger jag direkt att vi försökt i snart tio år. Så på något sätt känns det som jag/vi nu har kommit ut ur garderoben. Vilket känns både bra och jobbigt. Jag har blottat mitt djupaste sår för människor som jag aldrig trodde skulle få veta det, men vad gör det, när jag får berätta att jag är mamma till vårt önskebarn Bella.

Då sätter vi igång

Fick pratat med RMC idag, och det blev med en av deras barnmorskor idag (inte SSK som det brukar vara). Berätta att mensen kommit och att vi vill veta när vi får köra igång. Hon kollade så klart min journal samtidigt som hon pratade med mig.

Resultatet av samtalet blev att det beslutades att jag ska få kör igång idag!! Så ikväll påbörjar jag hormonstimuleringen inför inseminationsförsök 1 (eller vad vi hoppas blir försök 1 - för vi vet ju inte om hormonerna är rätt inställda än). 

Fick frågan om jag (vi) känner mig redo, inte bara fysiskt utan psykiskt. Svarade ärligt, att jag kommer nog aldrig bli helt redo igen - men jag vet att jag vill och att jag vill komma igång så snart som möjligt. Vi vill få göra ett försök i år, vi vill inte behöva vänta mer. 

Folsyra och behepan har jag ätit sedan ett tag tillbaka, allt för att göra min kropp så beredd det bara går inför nästa försök. Alla medicinerna finns här hemma, vilket de har gjort sedan i somras. Allt vi kan göra nu är att hoppas på att allt går som det ska.

Så trots att regnet bara öser ner och allt känns så mörkt och kallt - känner jag trots allt lite glad och lättad idag. Vilket är första gången sen den 21 september. 

Den 11/11 får vi veta om hormonerna varit rätt inställda för mig, för då är det VUL.