Idag är det 6 månader sen vi fick se det bästa, mest underbara och fantastiska plus i våra liv. 6 månader som började med att vi svävade på moln och efter lite mer än 2 månader kraschade hårdare och djupare än jag någonsin trott var möjligt.
Har blivit en del tårar idag med, har även berättat för två medlemmar (som jag har varit aktiv tillsammans med ett tag nu) på ViktVäktarna om vad som hände i somras/höstas idag. Kändes helt ok, och Bella blir på något sätt mer verklig när jag pratar om henne. För ibland känns det som att allt varit en dröm.
onsdag 8 januari 2014
tisdag 7 januari 2014
Sjukskrivningstankar
Är sjukskriven i knappt en vecka till, och idag har jag börjat fundera lite mer på om jag ska gå tillbaka när sjukskrivningen är över eller om jag ska be om att få förlängt min sjukskrivning. Känner mig väldigt kluven, blir inte bättre av att chef och samordnare säger till mig att jag ska låta det ta den tid som behövs och prioritera mig själv (och min relation med mannen) framför jobbet.
Vill inte vara hemma "i onödan", men jag vill heller inte skynda mig tillbaka och sen krascha igen och behöva sjukskriva mig igen. Det är väl därför jag redan nu funderar på hur jag ska göra, för nu har jag en vecka på mig att verkligen känna (och tänka) efter i lugn och ro om jag är redo att gå tillbaka.
För övrigt tycker jag inte om att vara sjukskriven, och inte så mycket/ofta som jag varit nu. Har kanske på sin höjd varit hemma mellan 5-10 arbetsdagar/år och det uppdelat på 2-4 gånger. Och jag har aldrig tidigare behövt vara i kontakt med FK för att få pengar av dem vid sjukskrivning. En enda gång har jag behövt ha läkarintyg, när jag bröt min lilltå och tvingades vara sjukskriven på mina dagpass i en månad (där jag dessutom bytade några av mina dagar med kollegers nätter för att slippa vara sjukskriven lika länge).
Nu kommer jag på kort tid ha två längre sjukskrivningar där jag överskrider två veckor. Tycker inte alls om det, men samtidigt är det inget jag önskat och inget jag någonsin trodde jag skulle behöva vara med om - inte så här, inte av denna anledningen i alla fall.
Rök ihop med mannen igår kväll. Med efter lite dåligt samvete efter det så blev det en sväng förbi stan efter att jag varit uppe hos chefen på kontoret (lämna läkarintyg och tjänstgöringsrapporter) för att köpa en liten "förlåt present" och ett kort.
Vill inte vara hemma "i onödan", men jag vill heller inte skynda mig tillbaka och sen krascha igen och behöva sjukskriva mig igen. Det är väl därför jag redan nu funderar på hur jag ska göra, för nu har jag en vecka på mig att verkligen känna (och tänka) efter i lugn och ro om jag är redo att gå tillbaka.
För övrigt tycker jag inte om att vara sjukskriven, och inte så mycket/ofta som jag varit nu. Har kanske på sin höjd varit hemma mellan 5-10 arbetsdagar/år och det uppdelat på 2-4 gånger. Och jag har aldrig tidigare behövt vara i kontakt med FK för att få pengar av dem vid sjukskrivning. En enda gång har jag behövt ha läkarintyg, när jag bröt min lilltå och tvingades vara sjukskriven på mina dagpass i en månad (där jag dessutom bytade några av mina dagar med kollegers nätter för att slippa vara sjukskriven lika länge).
Nu kommer jag på kort tid ha två längre sjukskrivningar där jag överskrider två veckor. Tycker inte alls om det, men samtidigt är det inget jag önskat och inget jag någonsin trodde jag skulle behöva vara med om - inte så här, inte av denna anledningen i alla fall.
Rök ihop med mannen igår kväll. Med efter lite dåligt samvete efter det så blev det en sväng förbi stan efter att jag varit uppe hos chefen på kontoret (lämna läkarintyg och tjänstgöringsrapporter) för att köpa en liten "förlåt present" och ett kort.
söndag 5 januari 2014
Älskad
Efter en bra "förmiddag" (hade sovmorgon idag, så vi steg väl upp runt 11 idag), en eftermiddag som varit sådär och en mysig kväll. Känner jag mig ganska nöjd med dagen. Mannen fixade till vår frukost idag, och med hänsyn till mig så blev det en massa färsk frukt och bär tillsammans med mitt vanliga bröd - istället för olika (onyttiga) bullar.
Ingen av oss hade väl särskilt mycket ork eller energi idag. Men jag ville ut och gå långrunda idag igen, och tillslut lyckades jag övertala mannen till att vi skulle köra iväg till skogen. Valde skogen som har elljusspår på sin 5 km slinga (fram till 22 alla dagar), för när vi lämnade hemmet hade det redan börjat bli mörkt ute.
Tog två varv på slingan, så det blev milen idag med. Och jag njuter varje gång mannen följer med, för även om vi inte pratar så jätte mycket medan vi går - så får vi pratat en del och rensar luften mellan oss lite. Sen så är det mysigt (enligt mig) att vara ute och gå tillsammans, han, jag och hundarna. Blir lite "hålla handen" lite då och då - så länge inte tempot sänks.
Hemma igen blev det först kvällsmat och sedan har det blivit mys i soffan. Te, frukt, bär och NFL. Uppkrupen i soffan, bredvid mannen, hundarna sidan om - då känner jag mig faktiskt lite älskad och behövd. Men också lite nykär. Och överlycklig att jag har min man, även om han driver mig till vansinne då och då.
Ingen av oss hade väl särskilt mycket ork eller energi idag. Men jag ville ut och gå långrunda idag igen, och tillslut lyckades jag övertala mannen till att vi skulle köra iväg till skogen. Valde skogen som har elljusspår på sin 5 km slinga (fram till 22 alla dagar), för när vi lämnade hemmet hade det redan börjat bli mörkt ute.
Tog två varv på slingan, så det blev milen idag med. Och jag njuter varje gång mannen följer med, för även om vi inte pratar så jätte mycket medan vi går - så får vi pratat en del och rensar luften mellan oss lite. Sen så är det mysigt (enligt mig) att vara ute och gå tillsammans, han, jag och hundarna. Blir lite "hålla handen" lite då och då - så länge inte tempot sänks.
Hemma igen blev det först kvällsmat och sedan har det blivit mys i soffan. Te, frukt, bär och NFL. Uppkrupen i soffan, bredvid mannen, hundarna sidan om - då känner jag mig faktiskt lite älskad och behövd. Men också lite nykär. Och överlycklig att jag har min man, även om han driver mig till vansinne då och då.
lördag 4 januari 2014
Glömde berätta
Kom på att jag glömde berätta en sak som hände den 30/12. Inte särskilt konstigt, med tanke på att den dagen var full av tårar och kaos i hjärnan för min del. När jag kom hem efter besöket hos läkaren, hade posten kommit och bland posten fanns ett litet kuvert (adresserat till båda mannen och mig) med en handstil jag inte kände igen.
Det visade sig vara "vår" präst som skickat ett litet kort till oss, med en varm och omtänksam hälsning. Det var precis vad jag behövde då, men även nu. Varje gång jag tänker på vår präst blir jag lite lugnare, och allt jag hoppas på är att vi ska få ett syskon till Bella som kommer att döpas av prästen. För då är cirkeln sluten på något sätt, då har hon varit med oss vid konfirmation (förvisso bara min), bröllop, begravning och dop.
Det visade sig vara "vår" präst som skickat ett litet kort till oss, med en varm och omtänksam hälsning. Det var precis vad jag behövde då, men även nu. Varje gång jag tänker på vår präst blir jag lite lugnare, och allt jag hoppas på är att vi ska få ett syskon till Bella som kommer att döpas av prästen. För då är cirkeln sluten på något sätt, då har hon varit med oss vid konfirmation (förvisso bara min), bröllop, begravning och dop.
fredag 3 januari 2014
Fredag
Då var det tydligen fredag igen. Känner mig helt förvirrad på dagarna, att vara sjukskriven och ha en man som varit hemma flera dagar (alla helgdagar) gör inte det lättare att hålla koll på vilken dag det är.
Det är tur att mobilen, paddan och datorn håller koll åt mig - för annars hade jag nog varit helt borta. Har fortfarande ingen ork och kraft, och att fokusera på att fixa saker är näst intill omöjligt. Påbörjar saker, men blir inte färdig. Blir bara rastlös och tappar fokus.
Fördelen med att det är fredag, är att mannen kommer vara hemma tre dagar. Hoppas jag har lite mer ork i helgen, så att jag kan njuta av att få spendera helgen tillsammans med honom och hundarna.
Dagarna går, de består inte av särskilt mycket - sova, gråta, sova, rasta hundar, äta, sova, rasta hundar, ligga på soffan och försöka orka göra något, äta, promenera, sova, osv... Det känns dock som att allt står still och vi kommer få vänta i all evighet. Att det aldrig kommer bli vår tur.
Det är tur att mobilen, paddan och datorn håller koll åt mig - för annars hade jag nog varit helt borta. Har fortfarande ingen ork och kraft, och att fokusera på att fixa saker är näst intill omöjligt. Påbörjar saker, men blir inte färdig. Blir bara rastlös och tappar fokus.
Fördelen med att det är fredag, är att mannen kommer vara hemma tre dagar. Hoppas jag har lite mer ork i helgen, så att jag kan njuta av att få spendera helgen tillsammans med honom och hundarna.
Dagarna går, de består inte av särskilt mycket - sova, gråta, sova, rasta hundar, äta, sova, rasta hundar, ligga på soffan och försöka orka göra något, äta, promenera, sova, osv... Det känns dock som att allt står still och vi kommer få vänta i all evighet. Att det aldrig kommer bli vår tur.
torsdag 2 januari 2014
Sömn
Sömn, det är nog en av de bästa medicinerna för min kropp (och själ). Försöker intala mig själv det, för att slippa känna skuldkänslor över att jag spenderar halva dygnet i sängen. Trots att jag har hur många "måsten" som helst - ja, även om jag är sjukskriven.
Idag har jag verkligen inte fått gjort något nästan. Varit ute med hundarna, tvättat några maskiner tvätt, fixa med ny mobil och beställt/hämtat sushi till kvällsmat. Skulle ha lagat kvällsmat, men orkade inte.
För övrigt är min mage helt förstörd, för jag bestämde mig för att sätta igång med att äta Metformin igen (är ordinerad det av endokrinläkaren som "behandling" för min PCOS). Har dragit ut på starten, har inte velat ta den igen. Men jag vet att den kan vara till fördel vid hormonstimuleringen för min del.
Ska egentligen äta 2x850 mg, men jag vet att jag inte bara kan köra igång på så hög dos - för magen klarar inte det. Problemet är att jag inte ätit den sen i augusti, när läkaren sa att jag skulle avstå den under graviditeten. Så 1 tablett om dagen har jag börjat med sedan igår, och även den "låga" dosen har satt igång och bråka ordentligt med min mage.
onsdag 1 januari 2014
2014
Då var det åter igen ett nytt år. Ett nytt år som ser ut som alla andra år, vi är ofrivilligt barnlösa och nu närmar vi oss 10 år av saknad, längtan, drömmar, sorg, förtvivlan och önskan. I år fyller jag även 30, något jag verkligen hatar. Jag skulle vara flerbarns mamma innan jag fyllde 30, det var ju det jag alltid trott och drömt om.
Jag är förvisso mamma, jag har Bella. Men i mångas ögon vet jag att jag inte betraktas som mamma, för jag inte har några levande barn. Men jag bar henne i min mage - i min livmoder, hon växte och bodde där i 17 veckor och 3 dagar. Vattnet gick, och jag har haft värkar och krystat för att föda henne. Så jo, jag är mamma. Mamma till ett barn jag aldrig kommer att få träffa igen.
Tolvslaget blev tårfyllt, och det var med smärta i hela kroppen jag lämnade 2013 bakom mig. 2014 kommer bli ett långt år, och jag kan bara drömma om att vi kan få uppleva lite av den glädje vi kände större delen av sommaren.
För övrigt blev gårdagen en mysig dag. Vi åt massor av gott, spenderade dagen i myskläder, tittade på bra filmer - med lyckliga slut (utan att det slutar med "och så fick de 9 månader senare barn och levde lyckliga i alla sina dagar slut") vi njöt av ansiktspeeling, kroppspeeling, ansiktsmasker, fotbehandling, hårinpackningar och mycket annat. Bara vi två och hundarna. Tillsammans.
Med en lugn nyårsafton i bagaget, blev dagen lite mer aktiv. Körde till skogen, möte upp svärfar, svärmor och deras hund. Sen så gick jag, mannen, våra hundar, svärfar och deras hund årets första mil. När vi kom tillbaka efter rundan, möte vi upp svärmor och det bestämdes att vi skulle äta middag tillsammans med dem.
Så dagen då de flesta knappt rör sig och beställer hämtmat (och bryter sina nyårslöften om att leva hälsosamt). Gick vi milen och åt nyttig, god och hemmalagad mat.
Jag är förvisso mamma, jag har Bella. Men i mångas ögon vet jag att jag inte betraktas som mamma, för jag inte har några levande barn. Men jag bar henne i min mage - i min livmoder, hon växte och bodde där i 17 veckor och 3 dagar. Vattnet gick, och jag har haft värkar och krystat för att föda henne. Så jo, jag är mamma. Mamma till ett barn jag aldrig kommer att få träffa igen.
Tolvslaget blev tårfyllt, och det var med smärta i hela kroppen jag lämnade 2013 bakom mig. 2014 kommer bli ett långt år, och jag kan bara drömma om att vi kan få uppleva lite av den glädje vi kände större delen av sommaren.
För övrigt blev gårdagen en mysig dag. Vi åt massor av gott, spenderade dagen i myskläder, tittade på bra filmer - med lyckliga slut (utan att det slutar med "och så fick de 9 månader senare barn och levde lyckliga i alla sina dagar slut") vi njöt av ansiktspeeling, kroppspeeling, ansiktsmasker, fotbehandling, hårinpackningar och mycket annat. Bara vi två och hundarna. Tillsammans.
Med en lugn nyårsafton i bagaget, blev dagen lite mer aktiv. Körde till skogen, möte upp svärfar, svärmor och deras hund. Sen så gick jag, mannen, våra hundar, svärfar och deras hund årets första mil. När vi kom tillbaka efter rundan, möte vi upp svärmor och det bestämdes att vi skulle äta middag tillsammans med dem.
Så dagen då de flesta knappt rör sig och beställer hämtmat (och bryter sina nyårslöften om att leva hälsosamt). Gick vi milen och åt nyttig, god och hemmalagad mat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)