Här kommer första delen av min förlossningsberättelse. Detta är den lätta och minst känslosamma delen för mig. Ändå har den varit ganska så jobbig att skriva. Att jag delat upp själva förlossningsberättelsen i två delar är för att inte inläggen ska bli extremt långa och lite lättare att överskåda för min egen del.
Klockan 04.45 den 29 november vaknade jag av att vattnet gick. Så det var bara att stiga upp. Började med att gå på toa och likaså avvakta lite för att vara helt säker på att det var vattnet som gått, och inte bara att jag hade kissat på mig.
Runt 05.00 ringde jag till sjukhuset och fick besked på att jag skulle kontakta perinatal då mina värkar inte satt igång helt än - men eftersom jag har GBS ändå måste förberedas och få antibiotika intravenöst och så skulle jag och busfröet övervakas fram tills det var tid för att flytta över till förlossningen istället.
Pratade med en av barnmorskorna på perinatalen och vi bestämde att jag skulle ta det lugnt, men göra mig klar, ta med mig mina saker och komma in. Lite innan 05.30 hoppade jag in i duschen och tog en varm och skön dusch i lugn och ro. När jag kom ur duschen var klockan lite över 06.00 och jag väckte mannen.
När jag först försökte väcka honom, grymtade han mest och var inte det minsta intresserad av att öppna ögonen. Men i samma sekund som jag lutade mig fram och sa: Älskling, du måste vakna nu. För vattnet har gått och vi ska köra in till sjukhuset. - Var han klarvaken och uppe ur sängen på mindre än sekunden. Uppdaterade honom om allt och sedan fixade vi i ordning oss och hundarna och ringde min mamma så att hon kunde förbereda sig och komma till sjukhuset, samt till svärföräldrarna för att berätta att nu var första barnbarnet på väg.
Runt 07.00 var vi och lämnade hundarna hos mannens mormor och morfar. Därefter körde vi till Malmö och KK. Vid 07.30 skrevs jag in på perinatal och vid den här tiden hade värkarna börjat bli allt fler och tydligare, dock inte tillräckligt starka och regelbundna. När de skulle göra första undersökningen och påbörja antibiotikabehandlingen lite efter 08.00 visade det sig att busfröet hade bajsat. För nu var fostervattnet inte längre klart och fint utan grönt, så innan de fortsatte kontaktade de förlossningen. Beslutet blev att jag skulle över till förlossningen istället, och fortsätta förberedelserna där.
Klockan närmade sig nu 09.00 och vi blev inskrivna och fick ett rum på förlossningen istället. Nu började värkarna även bli mer regelbundna och tydliga. Fick byta om till sjukhusets kläder, gå på toa och sedan blev jag undersökt (har feber) och uppkopplad till CTG, Vid 09.30 kom även min mamma (har sedan länge sagt att jag ville ha henne med vid förlossningen, vilket mannen varit mer tveksam till - men nu efteråt är han oerhört tacksam över att min mamma var med oss där).
10.15 börjar värkarna bli mycket tätare och jag börjar med lustgasen. Vid den här tiden började även personalen bli mer aktiva och närvarande i vårt rum. Och 10.30 kommer läkaren för första gången in på rummet. Får då veta att de är lite oroliga, för min temperatur stiger och barnets hjärtfrekvens tyder på stress. Här tas också första laktat provet på busfröet och man sätter en elektrod på busfröets huvud för att mäta hjärtfrekvensen så istället.
Från runt 11.00 blir värkarna starkare och starkare, och tätheten ökar. Värkarna varar ca en minut och sedan vila en minut, för att sedan börja om. I det här skedet testar jag flera olika positioner och hjälpmedel, det underlättar inte heller att jag fick en nerv i kläm (är vad de misstänker) - för jag fick riktigt jävla ont i svanken och höfterna. Att ligga på rygg var uteslutet av smärtan. Eftersom de var oroliga över hur förlossningen skulle utvecklas, ville de heller inte ge mig någon annan typ av smärtlindring än lustgasen. Blir även informerad om att det kan bli så att förlossningen kommer sluta med kejsarsnitt.
Klockan 12.00 var jag öppen 5 cm, och nytt laktat togs på busfröets huvud. Fortfarande inom normala värden, men lite högre än vid förra provtagningen. Likaså tog de min temp igen, vilken nu hade börjat stiga. Klockan 13.00 tog de min temp igen, och den hade fortsatt uppåt så nu fick jag Alvedon intravenöst. Jag hade öppnat mig lite till, knappt 6 cm. Likaså tas det återigen nytt laktat på busfröet, och återigen har det ökat lite, men fortfarande ett ok värde.
När jag ska ändra position efter undersökningen (som måste göras på rygg, trots extrem smärta i höft och svank), sjunker busfröets hjärtfrekvens snabbt och för mycket. tvingas därför nu att stanna kvar på ryggen resten av tiden inne på förlossningen. Får dock in en handduk att ha i svanken, som hjälper lite. Här blir jag även tillsagd att nu är det fasta som gäller, för det lutar åt att det kommer att behöva göra ett akut kejsarsnitt.
13.30 tas nytt laktat, värdet har stigit sedan sist. Ny undersökning på mig görs också, ingen förändring utan är fortfaranade bara öppen knappt 6 cm. Vid denna tiden blir det även byte av personalen på förlossningen (undantaget är läkaren, som är den samma under hela förlossningen).
14.15 görs ännu en undersökning, febern fortsätter att stiga och jag har nu väldigt tydligt en infektion i kroppen. Har inte öppnat mig mer, trots intensiva och väldigt kraftiga värkar (med knappt minuten i vila mellan dem). Laktatprovet visar också på en stegring hos busfröet, som för övrigt fortsätter ha en hjärfrekvens på runt 180. Läkaren fattar nu (14.30) sitt slutgiltiga beslut. Det blir ett akut kejsarsnitt.
Nu blir det full aktivitet på rummet. Alla förbereder sig för att köra iväg med mig till operationssalen. Får flytta över till en annan säng, mannen plockar med sig kameran och mamma får vänta på förlossningsrummet. 14.45 körs jag iväg till operationen, och mannen följer med.
Del 2 hittar ni här.
fredag 12 december 2014
onsdag 10 december 2014
En händelserik dag
Idag har vi verkligen inte legat på latsidan. Vi började dagen med att köra iväg och möta upp mannens närmsta vän för att äta lite brunch tillsammans, innan han skulle ta tåget hem till Stockholm (kom ner igår för ett möte). Var riktigt trevligt att träffa honom, och extra mysigt att han fick träffa busfröet redan nu. Annars hade det antagligen blivit först mot våren som han hade fått träffa henne (lutar åt att vi kommer resa upp till Stockholm några dagar då).
En stund efter att vi kommit hem igen, kom vår BVC sköterska till oss för hembesök. Visade sig dessutom att vi har samma sköterska som min syster har till sin minsting (det finns tre sköterskor på vår BVC). Så det ska nog bli bra, vet att min syster är väldigt nöjd med sköterskan. Slipper även att skicka iväg papper för vilken vårdcentral vi vill att busfröet ska tillhöra, det gör hon åt oss.
Efter att barnmorskan hade gått, var det matning och sedan lite påklädnad och fixande för att sedan ge oss iväg igen. Hade nämligen mitt sista sammanträde med nämnden idag. Kommer kännas väldigt konstigt i januari. Lämnar nämligen min nämnd efter 12 år (3 mandatperioder) och ska börja i en ny i januari.
Eftersom mannen är hemma, följde han med och hade hand om busfröet medan jag satt i möte - tills det att hon blev hungrig, då fick jag ursäkta mig och gick ut och satte mig utanför sammanträdesrummet och fixade med det i lugn och ro. När mötet sen var klart, fick jag present från de andra i min grupp till busfröet. Och det märks att de känner mig en del, för Mumin är en av favoriterna.
Som absolut avslutning var det sedan julbord tillsammans i nämnden. Kan erkänna att det kändes lite jobbigt att vara där idag, men samtidigt så rätt - så jag ångrar inte att jag gick. Att det var jobbigt, handlar mer om att kroppen fortfarande är öm, slapp och långt ifrån återhämtad efter förlossningen. Fast det är inte så konstigt när det bara är 11 dagar sedan.
Men att få avsluta dessa åren, med att få ha vår lilla tjej med mig kändes som största vinsten. Äntligen har det jag drömt om så länge gått i uppfyllelse! Som bonus så charmade vår lilla tjej in sig hos alla ledamöter och tjänstemän. Och lite extra varm i hjärtat (och några tårar i ögonen) kände jag mig när tre olika ledamöter (män i medelåldern/övre medelåldern) som är barnlösa kom och kramade mig och gratulerade till vårt lilla mirakel.
En stund efter att vi kommit hem igen, kom vår BVC sköterska till oss för hembesök. Visade sig dessutom att vi har samma sköterska som min syster har till sin minsting (det finns tre sköterskor på vår BVC). Så det ska nog bli bra, vet att min syster är väldigt nöjd med sköterskan. Slipper även att skicka iväg papper för vilken vårdcentral vi vill att busfröet ska tillhöra, det gör hon åt oss.
Efter att barnmorskan hade gått, var det matning och sedan lite påklädnad och fixande för att sedan ge oss iväg igen. Hade nämligen mitt sista sammanträde med nämnden idag. Kommer kännas väldigt konstigt i januari. Lämnar nämligen min nämnd efter 12 år (3 mandatperioder) och ska börja i en ny i januari.
 |
| Fick bli rött för både mor och dotter dagen till ära. |
Eftersom mannen är hemma, följde han med och hade hand om busfröet medan jag satt i möte - tills det att hon blev hungrig, då fick jag ursäkta mig och gick ut och satte mig utanför sammanträdesrummet och fixade med det i lugn och ro. När mötet sen var klart, fick jag present från de andra i min grupp till busfröet. Och det märks att de känner mig en del, för Mumin är en av favoriterna.
 |
| Presenterna från min partigrupp i nämnden |
Som absolut avslutning var det sedan julbord tillsammans i nämnden. Kan erkänna att det kändes lite jobbigt att vara där idag, men samtidigt så rätt - så jag ångrar inte att jag gick. Att det var jobbigt, handlar mer om att kroppen fortfarande är öm, slapp och långt ifrån återhämtad efter förlossningen. Fast det är inte så konstigt när det bara är 11 dagar sedan.
Men att få avsluta dessa åren, med att få ha vår lilla tjej med mig kändes som största vinsten. Äntligen har det jag drömt om så länge gått i uppfyllelse! Som bonus så charmade vår lilla tjej in sig hos alla ledamöter och tjänstemän. Och lite extra varm i hjärtat (och några tårar i ögonen) kände jag mig när tre olika ledamöter (män i medelåldern/övre medelåldern) som är barnlösa kom och kramade mig och gratulerade till vårt lilla mirakel.
tisdag 9 december 2014
Återbesök
Idag har vi varit på återbesök/uppföljning på BB och amningsmottagningen. Busfröet har nu vänt och börjat gå upp i vikt - 60 gram plus sedan i torsdag. Det var skönt att få höra, för det innebär i alla fall att hon får i sig mer näring än vad hon gör av med.
Efter vägning och kontroll av busfröet, pratade vi om amningen och gick igenom den en hel del. Sen var det tid att amma henne med hjälp/stöd av barnmorskan. Var väldigt skönt att vara där och gå igenom det nu när mjölken runnit till och amningen kommit igång bättre. Tog nämligen väldigt lång tid innan det kom igång (både kjesarsnitt och antibiotika kan försena det - och jag hade båda delarna mot mig).
Under de första dagarna på BB fick busfröet ligga vid mitt bröst, jag fick pumpa och tillslut även använda vårtnapp för att få igång produktionen och för att busfröet skulle få grepp - mina bröstvårtor är/var för platta för att busfröet ska få grepp och kunna suga. Dessutom fick vi koppmata vår lilla tjej med ersättning de första dygnen.
Idag lyckades vi dock få henne att ta bröstet och amma utan vårtnappen. Fick dock påbörja matningen med nappen på, och sedan smyga bort den efter en liten stund - när vårtan format till sig lite och busfröet börjat suga ordentligt (och inte är akut "vrålhungrig").
Efter dagens återbesök körde vi sedan och köpte bakelser, och körde hem till min farfar och hälsade på honom en stund. Var riktigt härligt att se honom skina upp och vara glad efter ett väldigt långt och jobbigt år för honom. Att han dessutom nu kan skryta om sitt nya barnbarns barn för sina vänner och bekanta gör honom lite extra glad.
Efter vägning och kontroll av busfröet, pratade vi om amningen och gick igenom den en hel del. Sen var det tid att amma henne med hjälp/stöd av barnmorskan. Var väldigt skönt att vara där och gå igenom det nu när mjölken runnit till och amningen kommit igång bättre. Tog nämligen väldigt lång tid innan det kom igång (både kjesarsnitt och antibiotika kan försena det - och jag hade båda delarna mot mig).
Under de första dagarna på BB fick busfröet ligga vid mitt bröst, jag fick pumpa och tillslut även använda vårtnapp för att få igång produktionen och för att busfröet skulle få grepp - mina bröstvårtor är/var för platta för att busfröet ska få grepp och kunna suga. Dessutom fick vi koppmata vår lilla tjej med ersättning de första dygnen.
Idag lyckades vi dock få henne att ta bröstet och amma utan vårtnappen. Fick dock påbörja matningen med nappen på, och sedan smyga bort den efter en liten stund - när vårtan format till sig lite och busfröet börjat suga ordentligt (och inte är akut "vrålhungrig").
Efter dagens återbesök körde vi sedan och köpte bakelser, och körde hem till min farfar och hälsade på honom en stund. Var riktigt härligt att se honom skina upp och vara glad efter ett väldigt långt och jobbigt år för honom. Att han dessutom nu kan skryta om sitt nya barnbarns barn för sina vänner och bekanta gör honom lite extra glad.
måndag 8 december 2014
Inställd tid
Idag skulle vi träffat kuratorn, men tyvärr blev tiden inställd. Vår kurators kollega ringde i förmiddags för att meddela att tiden var tvungen att avbokas då kuratorns mamma blivit väldigt sjuk. Så vi får se när nästa träff blir.
Hade verkligen behövt träffa henne och prata av mig ordentligt efter förlossningen och allt som hände kring den. Men även alla känslor kring Bella som kommit upp till ytan i samma veva.
Sömnbrist, hormoner, kärlek till vårt busfrö, smärta av snittet, saknade av Bella och så mycket annat resulterar för tillfälligt i gråtattacker varje dag. Att få lukta på busfröet och hålla henne nära är det absolut bästa i de stunderna.
Om jag ska hitta något positivt med att tiden blev inställd, så var det att jag fick lite mer än en timmes sömn efter lunch - något jag inte fått om vi skulle varit hos kuratorn.
Har för övrigt påbörjat min förlossningsberättelse, så den kommer nog snart. Tar dock sin lilla tid.
Hade verkligen behövt träffa henne och prata av mig ordentligt efter förlossningen och allt som hände kring den. Men även alla känslor kring Bella som kommit upp till ytan i samma veva.
Sömnbrist, hormoner, kärlek till vårt busfrö, smärta av snittet, saknade av Bella och så mycket annat resulterar för tillfälligt i gråtattacker varje dag. Att få lukta på busfröet och hålla henne nära är det absolut bästa i de stunderna.
Om jag ska hitta något positivt med att tiden blev inställd, så var det att jag fick lite mer än en timmes sömn efter lunch - något jag inte fått om vi skulle varit hos kuratorn.
Har för övrigt påbörjat min förlossningsberättelse, så den kommer nog snart. Tar dock sin lilla tid.
lördag 6 december 2014
En dröm?
Tänk att idag är vår lilla tjej en hel vecka, och fortfarande har jag svårt för att verkligen våga tro att det är sant och inte bara en helt underbar och fantastisk dröm. Titt som tätt kommer glädjetårarna farande och jag bara älskar att få höra hennes andetag, titta in i hennes ögon, pussa hennes panna och få snusa på hennes hår (vår tjej har för övrigt en riktigt rejäl kalufs).
Även mannen har svårt för att ta in att hon verkligen är vår. Så att se hans ögon tåras upp på samma sätt som mina när han tittar på sin lilla dotter, värmer i hjärtat. Och något han börjat göra väldigt ofta är att pussa på mig, sedan sin dotter och därefter tacka mig för vår underbara dotter, vilket är den absolut bästa bekräftelsen jag fått.
Sen vi kom hem har busfröet hunnit med att träffa både mannens mormor och morfar (igår) och min mormor idag. Vi hämtade även hem hundarna igår eftermiddag, och det har gått över förväntan än så länge. Den äldre bryr sig inte så mycket, lite nyfiken och kollar till busfröet då och då. Men den yngre är väldigt nyfiken, och minsta lilla som händer eller om busfröet börjar låta är hon där direkt för att kolla vad som händer.
Idag har vi tagit var första promenad med vagnen, hade tänkt att göra det igår - men då regnade det, så vi valde att avvaktade med det. Första promenaden var till kyrkogården, så att vi kunde hälsa på Bella som nu är storasyster och "visa upp" hennes lillasyster - som för övrigt låg och sov så gott i vagnen när vi kom dit - och tända ett ljus. Det blev ett väldigt känslofyllt besök, med massor av tårar.
Imorgon blir lite annorlunda, för imorgon har vi vår första tid att passa. Men en bra uppvärmning inför nästa veckas alla tider som ska passas (återbesök, kurator besök, möte mm). Vi ska nämligen på middag hos mannens moster, som fyller år nästa vecka.
Kan säga att jag varit väldigt glad över att vi inte haft tider att passa sen vi kom hem annars, för vår lilla tjej tycker inte om att sova på nätterna - utan hon ska äta, mysa och bäras runt för att vara nöjd. Vilket gör att förmiddagarna (mellan 9 och 12) är den stunden jag har störst chans för att få sova just nu.
Även mannen har svårt för att ta in att hon verkligen är vår. Så att se hans ögon tåras upp på samma sätt som mina när han tittar på sin lilla dotter, värmer i hjärtat. Och något han börjat göra väldigt ofta är att pussa på mig, sedan sin dotter och därefter tacka mig för vår underbara dotter, vilket är den absolut bästa bekräftelsen jag fått.
Sen vi kom hem har busfröet hunnit med att träffa både mannens mormor och morfar (igår) och min mormor idag. Vi hämtade även hem hundarna igår eftermiddag, och det har gått över förväntan än så länge. Den äldre bryr sig inte så mycket, lite nyfiken och kollar till busfröet då och då. Men den yngre är väldigt nyfiken, och minsta lilla som händer eller om busfröet börjar låta är hon där direkt för att kolla vad som händer.
Idag har vi tagit var första promenad med vagnen, hade tänkt att göra det igår - men då regnade det, så vi valde att avvaktade med det. Första promenaden var till kyrkogården, så att vi kunde hälsa på Bella som nu är storasyster och "visa upp" hennes lillasyster - som för övrigt låg och sov så gott i vagnen när vi kom dit - och tända ett ljus. Det blev ett väldigt känslofyllt besök, med massor av tårar.
Imorgon blir lite annorlunda, för imorgon har vi vår första tid att passa. Men en bra uppvärmning inför nästa veckas alla tider som ska passas (återbesök, kurator besök, möte mm). Vi ska nämligen på middag hos mannens moster, som fyller år nästa vecka.
Kan säga att jag varit väldigt glad över att vi inte haft tider att passa sen vi kom hem annars, för vår lilla tjej tycker inte om att sova på nätterna - utan hon ska äta, mysa och bäras runt för att vara nöjd. Vilket gör att förmiddagarna (mellan 9 och 12) är den stunden jag har störst chans för att få sova just nu.
torsdag 4 december 2014
Hemma
Idag fick vi åka hem. Måste säga att det kändes väldigt konstigt att plocka ihop alla saker och lämna BB efter att ha spenderat de senaste sex dagarna där. Men samtidigt var det den skönaste känslan på jorden - att äntligen skulle vi få komma ut i verkligheten och få börja leva som en familj.
Innan utskrivning så var det avstämning med barnmorskan och med läkaren. Lite genomgång av förlossningen (och alla papper jag fått), tryck och känn på mage och livmoder, genomgång på hur och när jag ska ta mina olika mediciner (här kom för övrigt erfarenheten av att ge sig själv hormoner titt som tätt in - blodförtunnande, som ska sättas i låret), information om återbesök, information om saker att tänka på efter kejsarsnitt, och en massa annat. Tur att man fick en drös papper med sig hem, med en hel del av all den informationen.
Busfröet gillar i alla fall att åka bil, somnade direkt. På vägen hem körde vi via mina svärföräldrar, blev fika, bebismys och så hämtade vi våra blommor vi fått från mannens jobb. Blommorna fanns där då svärfar var snäll och möte upp mannen efter jobbet igår (blomsterförbud på BB avdelningen) och tog med dem till sig för att mannen skulle kunna komma till oss på sjukhuset istället för att behöva slänga dem alternativt åka hem om.
När vi var hemma kom min pappa och lillebror upp om en sväng, främst för att hälsa på vår lilla tjej - men även för att fixa med hatthyllan. Pappa skulle gjort det i lördags, men som ingen missat var jag på förlossningen då istället.
Innan utskrivning så var det avstämning med barnmorskan och med läkaren. Lite genomgång av förlossningen (och alla papper jag fått), tryck och känn på mage och livmoder, genomgång på hur och när jag ska ta mina olika mediciner (här kom för övrigt erfarenheten av att ge sig själv hormoner titt som tätt in - blodförtunnande, som ska sättas i låret), information om återbesök, information om saker att tänka på efter kejsarsnitt, och en massa annat. Tur att man fick en drös papper med sig hem, med en hel del av all den informationen.
Busfröet gillar i alla fall att åka bil, somnade direkt. På vägen hem körde vi via mina svärföräldrar, blev fika, bebismys och så hämtade vi våra blommor vi fått från mannens jobb. Blommorna fanns där då svärfar var snäll och möte upp mannen efter jobbet igår (blomsterförbud på BB avdelningen) och tog med dem till sig för att mannen skulle kunna komma till oss på sjukhuset istället för att behöva slänga dem alternativt åka hem om.
När vi var hemma kom min pappa och lillebror upp om en sväng, främst för att hälsa på vår lilla tjej - men även för att fixa med hatthyllan. Pappa skulle gjort det i lördags, men som ingen missat var jag på förlossningen då istället.
tisdag 2 december 2014
Uppdatering efter busfröets födsel
Vill börja med att tacka för alla gratulationer! Både här i bloggen, men även de som kommit via min mail, Facebook och som sms. Det värmer något så kopiöst, däremot har jag inte orkat läst igenom allt än, men idag har jag äntligen fått lite mer energi och rutin på saker så jag kommer nog så smått börja gå igenom allt nu (utifrån vad busfröet tillåter mellan mat, blöjbyte och gos).
Idag är för övrigt dagen jag verkligen insåg att jag är mamma - på riktigt - till ett barn som är skapat av mina och mannens gener (och hjälp från RMC personal och lab). Jag är MAMMA till en liten flicka, som är min och inte något "lån". Och inte bara det, min man - min älskade och stöttande man - han är nu pappa till samma lilla flicka. Det är inte bara han, jag och vår ängel - utan nu är vi fyra i familjen, och det senaste tillskottet ligger här sidan om och bara myser (för stunden). Ni kan nog gissa hur tårar och snor forsar fram i mitt ansikten när jag skriver detta (annars vet ni det nu), men det är av glädje denna gången!
Ligger fortfarande inlagda på BB, och som jag förstår det på personalen är det inte längre på grund av oss både längre - utan det är jag som är anledningen till att vi fortfarande är kvar. Har en infektion i kroppen och får antibiotika intravenöst upp till fyra gånger/dygn och prover tas dagligen, sen får jag även fragmin (blodförtunnande spruta varje kväll).
Själva förlossningen slutade så långt ifrån planerat det bara kunde gå, men personalen har varit fantastiska hela vägen. För vår del blev det ingen klassisk "grattis till den nya bebisen" bricka med mackor och dryck tillsammans, utan den fick mannen ensam (men med sin dotter) medan jag låg på uppvaket och återhämtade mig från snittet och epudralen. Kommer skriva ett inlägg senare om förlossningen, men känner att jag först måste gå igenom journalen och prata med mannen och mamma för att riktigt hänga med.
Men att det blev akut snitt var för både min och busfröets skull. När läkaren väl fick ut henne var det bråttom och en barnläkare + två andra jobbade hårt för att få liv i henne. Hon kom nämligen ut med navelsträngen två varv runt halsen, massor av segt slem i lunger och svalg plus att hon även hade svalt en del avföring. Att få höra hennes första pip var det vackraste jag någonsin hört. Innan de gick iväg med henna fick jag se, lukta och pussa på henne en liten stund. Vårt lilla busfrö, vår lilla underbara dotter ÄNTLIGEN är du här!
Idag är för övrigt dagen jag verkligen insåg att jag är mamma - på riktigt - till ett barn som är skapat av mina och mannens gener (och hjälp från RMC personal och lab). Jag är MAMMA till en liten flicka, som är min och inte något "lån". Och inte bara det, min man - min älskade och stöttande man - han är nu pappa till samma lilla flicka. Det är inte bara han, jag och vår ängel - utan nu är vi fyra i familjen, och det senaste tillskottet ligger här sidan om och bara myser (för stunden). Ni kan nog gissa hur tårar och snor forsar fram i mitt ansikten när jag skriver detta (annars vet ni det nu), men det är av glädje denna gången!
Ligger fortfarande inlagda på BB, och som jag förstår det på personalen är det inte längre på grund av oss både längre - utan det är jag som är anledningen till att vi fortfarande är kvar. Har en infektion i kroppen och får antibiotika intravenöst upp till fyra gånger/dygn och prover tas dagligen, sen får jag även fragmin (blodförtunnande spruta varje kväll).
Själva förlossningen slutade så långt ifrån planerat det bara kunde gå, men personalen har varit fantastiska hela vägen. För vår del blev det ingen klassisk "grattis till den nya bebisen" bricka med mackor och dryck tillsammans, utan den fick mannen ensam (men med sin dotter) medan jag låg på uppvaket och återhämtade mig från snittet och epudralen. Kommer skriva ett inlägg senare om förlossningen, men känner att jag först måste gå igenom journalen och prata med mannen och mamma för att riktigt hänga med.
Men att det blev akut snitt var för både min och busfröets skull. När läkaren väl fick ut henne var det bråttom och en barnläkare + två andra jobbade hårt för att få liv i henne. Hon kom nämligen ut med navelsträngen två varv runt halsen, massor av segt slem i lunger och svalg plus att hon även hade svalt en del avföring. Att få höra hennes första pip var det vackraste jag någonsin hört. Innan de gick iväg med henna fick jag se, lukta och pussa på henne en liten stund. Vårt lilla busfrö, vår lilla underbara dotter ÄNTLIGEN är du här!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)