Idag skull vi varit på RUL

Idag var dagen med stort D. Dagen vi skulle få se vårt lilla hallon för första gången sedan det tidiga ultraljudet. Men istället är det en riktigt jobbig dag, en dag fylld av sorg och mörker. Istället är det idag nio dagar sedan vi blev föräldrar till lilla underbara och älskade Bella. Och vårt liv gick från glädje och längtan, till sorg och förtvivlan.

Att gravidmagen nu är helt borta (den lilla jag hade fått) och tillbaka till hur den var innan, ingen bula, ingen livmoder som trycker ut magen, en tom mage helt enkelt - gör ont. Det känns så tomt och så fel, där inne växte ett litet liv för drygt 1½ vecka sedan - men nu, nu är det lika tomt där som i hjärtat. 

Det fysiska som finns kvar nu, som en påminnelse av graviditeten (och missfallet) är blödningen, järntabletterna, värktabletterna och att ryggen bråkar lite till och från. Psykiskt är jag ett vrak, känslorna bubblar så in i bomben - men jag vågar inte släppa ut dem, inte alla, inte på en gång. Jag vill inte ens tänka på hur det hade varit om jag inte hade haft min man, och skulle hantera detta ensam. 

Söndag

Idag är det tydligen söndag. Dagarna går bevisligen framåt, men det känns verkligen inte som det. För att göra något och för att komma utanför hemmet idag, blev det en sväng med bilen till svärföräldrarna. Svägerskan var också nere, så det blev att vi fikade tillsammans innan hon åkte hem till Stockholm. 

Var ganska skönt att vara iväg och träffa någon utanför det egna hemmet, men samtidigt riktigt jobbigt. Men det underlättade att vara hos de som vet vad som hänt, och som känner en sen många år tillbaka.

Vi har också sett till att planera in lite saker den kommande veckan. Bland annat så ska vi träffa kuratorn på torsdag. Och sen ska jag försöka ta kraften till mig under veckan och ringa till begravningsentreprenören. Känner att jag vill börja planera inför Bellas begravning, även om obduktionen ännu inte är klar.  

1 vecka och 1 timme

Just i detta nu har jag och min man varit föräldrar till vår underbara lilla ängel i exakt 1 vecka och 1 timme. Det är så jag tänker, och vad jag hållit fast vid hela dagen. Saknaden och förlusten gör så ont, och tårarna kommer titt som tätt. För att inte helt låsa in oss idag, valde vi att försöka göra något så "normalt" som att köra iväg för att köpa nya skor till mig. 

Det fungerade sådär kan jag berätta. Fick köpt nya skor, men jag har också hunnit med att gråta ett flertal gånger. I ena butiken var det en pappa som kallade på sin dotter, ni kan nog gissa vad hon hete - Bella. Och jävlar vad tårarna kom. 

Både igår och idag har det kommit en del blomsterbud. Känslan är så blandad, för jag vill inte visa något för de som lämnar blommorna. Vilket gör att det blir ett påklistrat leende när jag öppnar dörren. Men jag vet varför de är här och vad det på ett ungefär kommer att stå på kortet. Det enda jag är nyfiken på är vem blommorna kommer ifrån.

Ena buketten idag var från mitt jobb, från mina kolleger och min brukare. På något sätt kändes det lite som en lättnad, att jag vet att de tänker på mig (visste jag så klart innan med - men ändå). Vilket gör att bara tanken på att börja jobba igen, inte känns helt skrämmande och omöjlig. 

Älskade lilla Bella, var du än är - ska du veta att vi älskar dig över allt annat, tro absolut inte något annat. Du är vår ängel, vårat önskebarn, vårt allt. 

En vecka sedan allt började

Vill börja med att tacka er alla underbara människor som skickat till oss, och gett oss lite värme i denna kalla och jobbiga tid. Har helt enkelt inte orkat. Vill verkligen ge er alla en lång kram, men samtidigt känns det så fel att tacka. Jag vill inte ha något att tacka förr - inte nu, inte så här. 

Idag har det varit riktigt jobbigt. Tror att det är först idag som jag verkligen har förstått vad som hänt, och det har gjort så sjukt ont i hela kroppen. Vet inte hur många gånger jag brutit samman idag, men tack och lov så har mannen min varit där och hållit hårt i mig. 

Tycker även att det är så sjukt jobbigt med att alla andras liv bara rullar på (men så är det - jo, jag vet!)... Medan vi sitter fast. Känner nästan att jag vill att alla andra också ska vara fast i vår sorg, men inser att så är inte livet. Vi kommer fortsätta leva i vårt vakuum fyllt av sorg, i en parallell värld till den som alla andra befinner sig i. Och allt vi önskar är att få slippa. 

Kvällen har varit riktigt jobbig, för det var idag (antagligen) - för en vecka sedan som något hände och satte igång hela denna jävla mardröm. Men morgondagen fasar jag riktigt rejält förr. Imorgon är det en vecka sedan lilla underbara och älskade Bella föddes.

Älskar dig så

Till vår älskade Bella

Den vackraste dagen i våra liv,

dagen då vi fick veta att det i min magen växte ett litet liv.

Du gav oss en underbar tid,

fylld av kärlek, glädje, drömmar och ett meningsfullt liv.

Men någonting hände, något gick snett,

hela vår värld rasade samman direkt.

Trots all vår kärlek och allt vårt hopp,

kunde vi inte hindra eller sätta stopp.

Du var det vackraste barnet vi någonsin sett,

all kärlek du fick från oss båda direkt.

Du var så liten, fridfull och bara vår,

ändå var det något som hände och stal alla våra gemensamma år.

Vi är mitt i vår djupaste sorg,

det enda vi undrar är varför vi inte fick ge dig vår omsorg.

Vi älskar dig, för evigt

mamma och pappa

Nya prover

Idag var det åter tid för att besöka vårdcentralen, denna gången för att jag skulle ta nya prover gällande Hb och Crp. Båda proverna såg mycket bättre ut, mitt Hb låg idag på 100 och Crp var normal. Det innebär att medicinerna hjälper, och att min kropp rent fysiskt jobbar snabbt på att återhämta sig. Ska dock fortsätta med medicinerna ett tag till.

Har kommit fram till att något av det jobbigaste just nu, är blödningen och smärtan jag har kvar i nedre delen av magen. Att det blöder är den tydligaste påminnelsen om vad som hänt, och det är inget jag kan undvika heller. 

Vill bara läka klart rent fysiskt. Slippa den påminnelsen om vad som hänt. Mannen ringde in till kuratorn idag, vi ska träffa henne igen nästa torsdag. 

Fick hem kopia på papperna läkaren skickat in till FK angående mig och min sjukskrivning. Det gjorde ont att läsa, alla känslorna från i lördags kom tillbaka - den där sekunden hela vårt liv rasade samman och vi hamnade i helvetet.

Vårdcentralen

Dagen är snart över, men när man som jag numera inte sover så fungerar inte dygnet som det ska. Och jag kan tack och lov snart ta en sista omgång av smärtstillande för dagen, och sen kanske jag kan lyckas med att få ihop 3-4 timmar sömn totalt i natt med. Tror inte jag fått sova så mycket som 2 timmar i sträck utan att vakna, och det börjar kännas. Men med tanke på alla piller jag redan trycker i mig, så är jag inte ett dugg sugen på att få sömntabletter med. Avvaktar med att ta den diskussionen med doktorn.

Vi lyckades få en tid hos vår vårdcentral klockan 16.00 idag till mannen. Jag följde också med, tillsammans fick vi berätta lite mer ingående om vad och när allt hänt. Doktorn kommer att sjukskriva mannen i två veckor (räknat från i måndags), och jag måste säga att det känns skönt. För det innebär också att vi kan få läka tillsammans och ingen av oss behöver känna sig stressad.

Doktorn var noga med att påpeka att han ska se till att skriva ett tydligt intyg till FK gällande mannen och påpeka att vi upplevt en kris. För annars är risken stor att de nekar honom sjukskrivning pga de ny "fina" stränga reglerna som FK följer. Tydligen så är det inte ok att mannen mår dåligt och behöver vara sjukskriven vid missfall - Vilket är helt sjukt! Även om han inte bär barnet så är ett missfall så gott som lika jobbigt för båda.

Efter besöket på vårdcentralen, tog vi oss till grannstaden för att se om vi kunde hitta någon/några fina ramar att sätta in bilder på Bella i. Valde grannstaden för att undvika människor vi känner, kommer nog bli så ett tag framöver. För risken att stöta på någon är mindre, vilket också innebär att det inte känns lika jobbigt när jag börjar gråta. 

Vi hittade två fin fina ramar på Lagerhaus som jag nu börjat att fixa till. Den ena ramen har plats till 5 foton och den andra 1. Den lilla ramen har jag fixat klart, så i den sitter informationen om Bella. För- och efternamn, vikt, längd, datum och klockslag. I den andra har jag bara hunnit med att sätta in två bilder (en på Bella och en på mamma, pappa och Bella), där ska vi dock även sätta in avtryck från Bellas händer och fötter med. Håller helt enkelt på att fixa till en egen liten minnesplats till Bella.

Imorgon är det tid för mig att ta nya prover på hb och crp, vilket innebär att jag måste ner till stan imorgon igen. Hatar just nu att gå utanför dörren - mycket tryggare att bara stanna hemma, helst under täcket tillsammans med man och hundar. Och inte nog med det, för imorgon förmiddag ska de komma från Anticimex och kolla lägenheten (Något de gör var 3:e år, för att BRF ska ha koll på att allt funkar som det ska). Inte ett dugg sugen på besökare, för lägenheten är i kaos - ungefär som min och mannens hjärna.