En vecka sedan allt började

Vill börja med att tacka er alla underbara människor som skickat till oss, och gett oss lite värme i denna kalla och jobbiga tid. Har helt enkelt inte orkat. Vill verkligen ge er alla en lång kram, men samtidigt känns det så fel att tacka. Jag vill inte ha något att tacka förr - inte nu, inte så här. 

Idag har det varit riktigt jobbigt. Tror att det är först idag som jag verkligen har förstått vad som hänt, och det har gjort så sjukt ont i hela kroppen. Vet inte hur många gånger jag brutit samman idag, men tack och lov så har mannen min varit där och hållit hårt i mig. 

Tycker även att det är så sjukt jobbigt med att alla andras liv bara rullar på (men så är det - jo, jag vet!)... Medan vi sitter fast. Känner nästan att jag vill att alla andra också ska vara fast i vår sorg, men inser att så är inte livet. Vi kommer fortsätta leva i vårt vakuum fyllt av sorg, i en parallell värld till den som alla andra befinner sig i. Och allt vi önskar är att få slippa. 

Kvällen har varit riktigt jobbig, för det var idag (antagligen) - för en vecka sedan som något hände och satte igång hela denna jävla mardröm. Men morgondagen fasar jag riktigt rejält förr. Imorgon är det en vecka sedan lilla underbara och älskade Bella föddes.