Hemvändarhelg

Denna helgen (varje år) består egentligen av fest i mängder. Det är nämligen den stora hemvändarhelgen, staden vi bor i har "festival" och då är det fest. Ska jag vara ärlig har nog vi inte besökt den de senaste 3-4 åren, för vi har rest iväg på semester (eller gjort annat) samma helg som festivalen är. Och jag kan inte påstå att jag saknar den något särskilt, det enda är att man missar alla bekanta som man annars endast träffar under denna helgen. 

Vi funderade lite om vi skulle gå en liten sväng där under dagen idag, för kvällarna innebär fylla och trängsel. Och det är inget för mig längre (varken gravid eller icke-gravid). Men eftersom det regnat till och från sen i morse, så valde vi att skippa det och körde en kort sväng för att handla lite saker till busfröet istället. 

Busfröet har för övrigt varit bättre på att sparka och röra sig i magen idag, hade det varit lika mycket liv igår hade jag inte varit det minsta orolig. 

Så medans vi hör ljud från festivalen mellan regndropparna som smattrar mot fönstret, sitter/ligger jag och mannen i soffan och spelar tv-spel och äter en massa gott istället. 

Ännu en kontroll

De senaste dagarna har varit lite små jobbiga, och oron har ökat en hel del. Är nämligen så att busfröet inte alls gjort sig lika påmind som vanligt. Igår kväll så fick jag inte de riktiga sparkarna som jag alltid får lagom tills det att jag ska lägga mig, och idag fick jag väldigt lite (och långsam) respons av busfröet när jag buffade på magen. 

Har dragit mig för att ringa om det, jag hörde ju hjärtljuden hur bra som helst i måndags och det har sparkats och slagits en del - det har jag ju känt. Det är "bara" att det inte varit lika mycket och lika ofta. Men idag sa mannen till mig att jag skulle ringa, hur dum jag än kände mig. För som han påpekade (han känner mig verkligen, bättre än vad jag själv gör ibland) - jag skulle aldrig någonsin kunna förlåta mig själv (eller överleva) om något går fel efter att jag tvekat och inte fått det kollat upp något som oroar mig.

Pratade med barnmorskan och blev tillsagd att åka in till KK för en kontroll. Fick ligga en stund med Ctg, och vi fick höra busfröets hjärtljud runt samma takt som det brukar vara (helt inom det normala). Fick i slutet av mätningen en tydligare spark av busfröet (men den var inte lika vild som den varit tidigare). 

Barnmorskan tyckte allt såg bra ut och vi fick åka hem ganska så snabbt igen (kom dit och blev kontrollerad direkt - ingen väntan alls). Fick rådet att fortsätta att buffa och "bråka" (utifrån vad jag kan/får i och med cerklaget) med busfröet för att se om sparkarna ökar mer då. Skulle rörelserna försvinna helt eller om jag blir mer orolig, var det bara att höra av mig/komma in igen för ny kontroll. 

Under kvällen har det kommit några sparkar/buffar från busfröet, så jag hoppas att det bara är att busfröet har varit lite lat och att buset kommer igång igen. 

Motpoler

Gårdagen och dagen har verkligen varit motpoler till varandra. Igår var en riktig skit dag, en sån dag man inte ens vill öppna ögonen och stiga upp ur sängen - utan helst bara dra täcket över huvudet och stanna där. Kände mig bara ledsen, nere, trött och irriterad större delen av dagen.

Idag har det varit annorlunda, jag har känt mig piggare, gladare och med mer energi. Vilket också resulterat i att jag idag fått gjort en del saker som stod på listan av saker jag tänkt fixa igår. 

Får väl se hur morgondagen blir, jag hoppas på att den blir som idag. Det tror jag nog även mannen hoppas, för jag är väl lite trevligare när jag mår bättre (så är det nog för alla). Morgondagen blir nog ganska så lugn i alla fall, inget inplanerat och inga måsten att fixa (för det gjorde jag idag).

Nytt besök hos barnmorskan

Då har det gått två veckor sedan senaste besöket hos barnmorskan, så idag var det tid för nytt besök. Alla värden såg bra ut, och hjärtljuden var lika underbara som vanligt att få höra. Vi (jag och barnmorskan) bestämde dock att hon skulle skicka iväg en ny urinodling, då jag börjat få lite nya känningar i slida och underlivet. Inga klassiska symtom men ungefär samma som jag hade vi förra urinodlingen, den odlingen som visade att jag hade GBS. 

Gick även igenom olika tider som är inbokade (föräldrargrupp, föreläsning på KK, nästa kontroll hos doktorn mm) och så bokade vi in nästa besök. Vid nästa besök (om två veckor) ska jag även göra ny sockerbelastning (den "ordinarie"). 

Eftersom jag varit så duktig på att vila idag, och mannens hosta äntligen börjar avta (minskat riktigt ordentligt) så har vi bestämt oss för att gå på bio nu ikväll. Skulle bjuda honom på bio när han fyllde år, men redan då hade han börjat hosta och ha sig - så vi vågade inte boka biljetter, och sedan dess har det inte blivit av. Men nu blir det av, alldeles strax ska vi köra.

Kalas

Idag blev det en lite längre tur med bilen, nämligen upp till min bror och hans familj i Halland. Yngsta brorsonen där fyllde 6 år igår, och idag var det tid att fira honom. Med undantag från min äldsta bror (+ familj) var vi alla samlade. 

Blev en trevlig eftermiddag med god mat och många samtal. 

Dock gjorde ryggen sig väldigt hörd när vi åkte hem, svanken ömmade ordentligt när vi kommit halvvägs hem. Men det var bara att bita ihop, och sen när vi var hemma blev det soffan resten av kvällen för min del. 

Kom precis på att detta nog är längsta tiden/sträckan jag suttit i bilen sedan jag blev gravid, så jag kan inte påstå att jag just nu känner mig så supermanad eller intresserad av några långturer med bilen den närmaste tiden. Även om det egentligen finns några turer jag göra skulle vilja ta (dock med doktorns godkännande innan). 

Vad jag saknar mest just nu.

Idag "gnällde" jag av mig lite till mannen. Kom fram till att det finns tre saker som jag saknar sedan tiden innan jag blev gravid med busfröet. 1. Min träning! (mina långa promenader och joggingrundor). 2. Att kunna ligga på mage. 3. Vårt "vanliga" sexliv (så ni som inte vill veta mer om det bör nog sluta läsa detta blogginlägget nu!!). 

Träningen: Trodde aldrig att jag skulle kunna sakna träningen så mycket, men det gör jag. Att vara ute och gå en mil är nog det bästa som finns för min psykiska hälsas skull. För det är då jag rensar huvudet och bearbetar många av mina tankar och känslor. 

Jogging/löpning - det jag aldrig kunde förstå varför folk ägnade sig åt (självplågeri). Som jag snabbt insåg var den mest passande träningsformen för mig, för då bygger jag inte så in i helskotta med muskler (har väldigt lätt för att bygga muskler, tack för det PCOS) och för att det funkar även med mina oregelbundna arbetstider. 

Min kondis är som bortblåst, så när busfröet väl är här - kommer jag verkligen få börja om från början och bygga upp den igen. 

Ligga på mage: Jag sover väldigt sällan på mage, min ställning är mer "framstupat sidoläge" (om ni gått kurs i första hjälpen vet ni vad jag menar). Men när jag vilar, eller känner att kroppen behöver sträckas ut - då föredrar jag att ligga på mage. Något jag inte kunnat göra på evigheter nu. Sen någon gång innan de satte in cerklaget. 

Ibland bunkar jag upp med gravidkudden och andra kuddar, så att det blir som ett hål i mitten för magen och så lägger jag mig så en stund. Men det blir inte samma effekt, eftersom jag inte ligger rak lång utan står nästan på alla fyra och vilar. Det är dock skönt för ryggen och ligamenten. 

Sexlivet: Vi har genom alla åren av försök och behandlingar ändå lyckats behålla ett sexliv som känts intimt, kärleksfullt och avslappnat. Något jag varit rädd att förlora med allt var försöken inneburit med att "ha sex enligt ordination" (ni som själv kämpar/har kämpat vet nog hur jag menar). 

Kan inte påstå att det är graviditeten (rent fysiskt) i sig som gör att sexlivet påverkas. För både när jag väntade Bella och nu när jag väntar busfröet är lusten större än vanligt. Psykiskt däremot är en helt annan sak.

Med blödningar som kom de första 12-14 veckorna, tappade man lusten en del och rädslan för att sex skulle starta nya blödningar gör inte att lusten blir särskilt stor. I samband med att cerklaget sattes in så kom också väldigt många restriktioner. Och bland dessa är sexlivet en av de som påverkas en hel del. 

Andra brukar skämta om att den enda gången man inte behöver använda något skydd vid sex är om kvinnan är gravid - för du riskerar inte att göra henne gravid. För vår del är det så att om/när vi vill ha sex nu så är det kondom som gäller! Anledningen? För att mannens spermier inte ska reta min livmoderhals och minska risken för infektioner. 

Kommer ihåg att jag frågade min läkare vid utskrivningen från sjukhuset efter operationen om det var "ok" att få orgasm (med gigantisk klump i magen, ännu mer för att min rumskamrat hade en massa besökare samtidigt). Jag var livrädd (ja, det kanske låter knäppt) för att han skulle säga att det skulle riskera allt med cerklaget. Men bara tanken på att min lust skulle vara lika stor som vid förra graviditeten och inte få lov att få orgasm på drygt 6-7 månader gav mig ångest och panik.

Läkaren sa till mig att det är klart att du ska få orgasmer om du vill, men vänta minst tills blödningarna och smärtan efter operationen är över. Och om vi skulle ha vaginalt samlag så använd kondom, samt akta oss för att reta livmoderhalsen och cerklaget. Men att det är viktigt att jag och mannen mår bra. Han tillade dock att om det skulle uppkomma förändringar längre fram, så kan visa bitar förändras. 

Jag ska dock inte klaga för mycket, för vi har hittat våra egna små lösningar för att ha våra intima stunder. Så jag kan inte påstå att vårt sexliv är som bortblåst. Bara att få ligga nära mannen - speciellt att få ligga i hans famn, betyder hur mycket som helst. Men att prata om det vi saknar och längtar efter är också något som uppskattas. Lösningarna vi har idag (tänker inte gå in på alla detaljer, lite saker tänker jag behålla privat) gör i alla fall att både mannen och jag är nöjda.

---

Nåja, nu har jag kräkt av mig om det jag saknar allra mest sedan innan graviditeten. Men hur mycket jag än saknar det, så är det helt klart saker jag lätt gör avkall på för att få vårt önskebarn. Ett litet syskon till vår ängladotter. Ett barn som gör oss till "föräldrar med barn". 

11 månader

Trodde jag lyckats att förbereda mig ganska så väl inför dagen, men istället har jag bara känt mig orkeslös och ledsen. Tårarna har runnit ner för mina kinder större delen av dagen, det är väl egentligen bara medan jag sovit (vilket jag gjort en hel del idag) som tårarna inte varit närvarande. 

Kan knappt förstå att det är 11 månader sedan vår värld rasade samman totalt, och vi förlorade vårt så önskade och efterlängtade önskebarn. Vårt mirakel, vår lilla tjej, vår Bella. Om en månad är det hennes ett årsdag.

Älskade Bella

 Har svårt att ta in att det snart gått ett år, ett år fyllt av sorg, mörker, hopplöshet, tårar, hat, bitterhet och nya försök. Men tack och lov så har året också innehållit en del kärlek och ljusglimtar, för annars vet jag inte hur jag skulle ha klarat av att ta mig igenom detta året. 

När mannen kom hem från jobbet körde vi iväg till kyrkogården, tände ett ljus för henne och satte nya blommor i en vas till henne. Det var så fint vid graven idag, solen sken igenom molnen lite då och då. Sen har kyrkogårdsvaktmästaren varit där nyligen och gjort fint (tagit bort vissna blommor, löv, räfsat i stenen) med.

Efter att vårt besök hos Bella (lilltjejen som mannen kallar henne) körde vi iväg för att äta, hade helst kört hem istället - men jag kände verkligen att jag inte orkade fixa med mat idag. Vill knappast veta hur denna dagen hade känts om inte busfröet växt i min mage.  

Mannen har även påmint mig under dagen att fokusera på att vi nu är nere på tvåsiffrigt till BF med busfröet, 99 dagar för att vara exakt.