Stort steg

Idag tog jag vad som för mig åtminstone är ett väldigt stort steg, jag ringde till den MVC och pratade med barnmorskan jag gått hos både med Bella och med busfröet/lillasyster. Jag berättade helt enkelt att jag är gravid och hade tänkt att umgås med barnmorskan ett bra tag framöver. Vi fick bokat in hälsosamtal om en vecka, och så fick jag även adressen jag skulle gå in på och boka viabilitetsultraljud och KUB (även om det kan behöva justeras efter första besöket). 

Bokade första lediga tid, vilket innebär att det är knappt tre veckor tills vi ska göra viabilitetsultraljudet. Känns som en evighet bort, så jag hoppas på att tiden rusar iväg så att vi får komma dit. Med busfröet hade jag när jag var lika långt gången som nu, gjort tre eller fyra ultraljud. Skillnaden är dock att jag då hade flertalet blödningar och smärtor som gjorde att det blev en hel del besök på gynakuten där de ville utesluta utomkveds mm. 

Efter samtalet med MVC ringde jag även upp läkaren som gör forskningen/studien jag valde att delta i redan förra året. En studie som handlar om kejsarsnitt, De tittade på hur snittet läkte och om man sen blir gravid igen följer de upp hur snittet påverkas och ser om de kan lägga upp en plan för att inte behöva göra ett nytt kejsarsnitt. I detta inlägget skrev jag och berättade om första delen av den studien. 

För att försöka hålla nerverna och oron i schack tills ultraljudet, men det är verkligen inte lätt. Fortsätter att fokusera på symtomen jag har. Läckande bröst, extrem trötthet, yrsel när jag reser mig, otroligt doftkänslig, nyser (precis som förra gången) konstant, smått illamående om jag inte äter ofta/ökat illamående om jag bli hungrig och sen har jag inget tålamod över till mannen (om ni frågor honom i alla fall). 

Det rullar på

Snart är min semester över, vilket innebär att vardagen och jobbet snart är här igen med. Dessa tre veckor har rusat iväg, och det känns som att jag knappt hunnit med något. Men jag har haft tre ganska så härliga veckor tillsammans med mannen och dottern. Vi har fått fixat en del hemma och hunnit umgås rejält med familj och vänner. Och de sista dagarna har det varit underbart väder, så det har blivit både strandhäng (dock bara fötterna i vattnet då det var alldeles för kallt för mig att bada) och häng på utomhusbad (där jag tog årets första dopp). Även blivit en resa till Stockholm och en vigsel. Och idag ska vi iväg på middag för ett par som gift sig tidigare i sommar. 

Graviditeten verkar fortsätta och utvecklas normalt. Och snart måste jag ta det stora steget och ringa till min MVC, för att berätta hur det ligger till och för att boka in ett första besök för denna graviditeten och sätta bollen i rullning för remiss till cerklage mm. Enligt uträkning (sista mensens första dag) går jag in i vecka 9 imorgon, men det stämmer inte. Jag går snarare in i vecka 7. 

Så här långt är en extrem trötthet och läckande bröst de enda riktigt tydliga symtomen. Har (peppar peppar) så här långt inte haft några blödningar i denna graviditeten, vilket är skönt men ändå känns lite "fel" med tanke på hur mycket jag blödde med busfröet. Har inga tecken så här långt på det klassiska morgonillamåendet denna gången heller, vaknar dock med ett litet sug i magen och hungrig på mornarna. 

Magen har redan fått sig en tydlig bula, speciellt ju senare på dagen det blir. Är väl medveten om att det främst är tarmen som bråkar och dummar sig. Men mannen skrattar och "hånar" den, och jag håller med honom. Det ser för "roligt" ut. Men visst, en viss misstanke om att denna graviditeten kommer bli synlig bra mycket tidigare än båda mina tidigare graviditeter finns. 

Ännu en chock

Den 17/6 började vi som sagt vårat senaste försök, genom att jag började äta Provera i 10 dagar. Men efter den tionde och sista tabletten den 26/6 kom aldrig mensen. Mensen som brukar dyka upp samma dag eller max två dagar efter jag avslutat en Proverakur. Så efter att ha väntat över en vecka på att den skulle komma, kändes det lönlöst att vänta längre.

För att inte hamna i en situation där jag inte kan svara på frågan om jag tagit ett graviditetstest för att utesluta om jag är gravid eller inte, tog jag återigen ett graviditetstest. 

Och det visade positivt, direkt dessutom. Eftersom jag hade ett digitaltest kvar sen förra omgången, sparade jag urinen och sprang snabbt ut och hämtade det. Även det var positivt och meddelade att jag var i vecka 4-5. 

Glädje, chock och ångest, sammanfattar hur våra senaste dagar sett ut. 

Hann aldrig ringa Lund i måndags, och igår hade jag fullt upp innan de stängde sin telefon. Så efter att ha fått tag på sekreteraren i Lund idag under förmiddagen, ringde sjuksköterskan upp mig en liten stund senare och så fick jag en akuttid i eftermiddags hos läkaren. 

Lämnade läkaren för några timmar sedan nu, efter att ha lämnat urinprov, gått igenom de senast tre månaderna (cyklar, missfall, tabletter, blödningar osv), gjort undersökning och så tillsist ett VUL. Och vi fick bekräftat att där finns en pyttesak, en svart "bubbla" på ca 4-5 mm fint inbäddad i min livmoder. 

Allt ser bra ut, och läkaren har lugnat oss båda med att det inte är någon ökad risk för missfall pga av Proveran. 

Fortfarande väldigt svårt att ta in att jag är gravid igen, direkt efter missfallet och innan jag började med Pergotime igen. Borde kanske spela på lotto/hästar/triss eller något!? För sånt här händer ju aldrig oss, inte vad jag trodde av våra erfarenheter. 

Semester 2016

Idag började min semester, mannen har redan haft en vecka och nu ska vi ha tre veckor tillsammans. Mycket av semestern består fortfarande av stora frågetecken, inga direkt spikade planer än. Men bröllopsdagen infaller om tre dagar och sen så sitter vi just nu och planerar för att åka upp till Stockholm några dagar nästa vecka. 

Oavsett vilket, ska det bli väldigt skönt och mysigt att få spendera veckorna tillsammans med familjen. 

Ett annat projekt under semestern är att bli färdiga med lägenheten, är en hel del att gå igenom och fixa med. Så blir det dåligt väder under vår semester lär vi åtminstone inte vara sysslolösa. 

Vardagen har börjat komma tillbaka

Vill börja med att tacka för ert stöd, ni är guld värda. Så, äntligen börjar jag ha ork, kraft, lust och tid över igen. Vi börjar så smått att komma tillrätta i lägenheten, och tre veckor försenat (med tanke på att det skulle vara gjort innan vi flyttade in) har de nu målat vårt sovrum och hallen. Så i helgen ska vi flytta in i vårt rum och vår lilla tjej ska få eget rum.

Lite ont gör det dock i mitt hjärta att hon inte längre kommer vara halvmetern ifrån mig längre, om det nu fungerar att hon sover i eget rum. Eller eget är det knappast, och sen vi flyttade in har hon inte en enda natt sovit ensam i sin säng... Vår äldsta hund går nämligen upp och lägger sig hos henne varenda natt (och vila). Tydligen är det detta hon väntat på i 1,5 år, och försökt att säga genom att alltid gå och lägga sig sidan om spjälsängen varje gång vi lagt lilltjejen i den. Kvittar hur mycket vi korrigerar henne och ser till att hon går ner, varje morgon vi vaknar ligger hon där lite "mosad" i fotändan och har lilltjejens fötter upptryckta i ansikte/mage.

Måste berätta om mitt besök hos endokrinologen för två veckor sedan. Har aldrig varit med om ett så otroligt bra och positivt besök på endokrin. När jag gick där ifrån svävade jag på moln och gick runt resten av dagen med ett stort "fånigt" leende. Från första sekund läkaren kom och kallade in mig, tills jag lämnade hennes rum fick jag beröm i så gott som varenda mening.

Läkaren var så otroligt stolt över mig, och om hon inte träffat mig tidigare hade hon aldrig trott på min resa och förändring. Och hon hade heller aldrig trott att provsvaren verkligen var mina. Den absolut mest värmande och starkaste komplimangen hon gav mig var den om att jag vunnit, att jag bevisat att det verkligen går att "vinna" mot sin PCOS. 

För första gången någonsin skrev läkaren in ett BMI som låg helt inom "normalvikt" i min journal och det största av allt, hon visade mig alla mina provsvar - provsvar där så gott som alla mina hormonvärden ligger i om normalvärden!!! 

Något som aldrig hänt mig under de nästan 10 åren jag gått hos dem. Jag är inte fri från min PCOS, men med de värden jag har nu, håller jag den i så bra schack att risken för följdsjukdomar mm sjunker rejält och vissa symtom/problem minskar också.

Förtydligande av bilden: Raden till vänster är senaste proverna. Lämnade blodprover två gånger under 2015, några som fattades som de ville se. 2014 var jag gravid när proverna togs, så de kan man inte jämföra med.

Jag och läkaren bestämde att det fanns tre alternativ till hur situationen kommer vara nästa år när vi ses igen:

• Att jag är gravid 
• Att jag är ganska så nyförlöst, eller 
• Att jag antingen precis sprungit ett maraton eller ligger i hårdträning inför det. 

Och med tredje alternativet, avslöjade jag även vad jag redan nu börjar överväga/sikta mot om jag inte blivit gravid innan dess. Mitt största mål med nästa år (undantaget graviditet då..) är att genomföra ett maraton. Känns faktiskt lite jobbigt att ha en "plan B" hela tiden, men jag vill fortsätta leva och inte längre "pausa" mitt liv pga alla försök och drömmar.

Vi är för övrigt igång med nytt syskonförsök med nu, fick äntligen pratat med läkaren och i förra fredagen körde vi/jag igång med en Proverakur och sen blir det Pergotime från cykeldag 5 igen. Och med tanke på hur förra försöket gick, har vi nu faktiskt börjat diskutera om vi ska fortsätta med denna variant på försök året ut innan vi i så fall börjar med IVF 2017.

Flytt, vattkoppor, endokrin, malmöloppet och missfall...

... Det är ungefär så man kan summera senaste 1,5 veckan i mitt (vårt) liv. 

Har flera gånger tänkt jag skulle in och uppdatera bloggen om graviditeten/missfallet, men har verkligen inte haft en sekund över. Och har väl egentligen inte det nu heller, så det blir ett väldigt kort inlägg och kommer med ett längre inlägg senare. 

I chock

Varning för ett långt och invecklat inlägg. Och jag hoppas att ni som vet vem jag är, tar hänsyn till att detta inte är något som är det minsta offentligt än.

Som jag skrev tidigare i veckan (i onsdags) pratade jag med min läkare i Lund. Min mens uteblev som sagt efter senaste försöket, samtidigt som jag fick negativt resultat på graviditetstesterna jag gjorde på både TD och TD+5 dagar. Vi kom fram till att jag antagligen inte fick någon ägglossning under försöket denna gången, och så la vi upp en plan för ett nytt försök med dubbel dos Pergotime.

Men först en omgång Provera, för att få en blödning. Och innan jag börjar med Provera kuren skulle jag ta ett nytt graviditetstest. Så jag hämtade ut medicinerna och köpte ett 2-pack tester från apoteket hjärtat (dock aldrig använt deras förr).

Och här börjar cirkusen. Jag gjorde ett test i torsdags kväll när jag vaknade (nattvecka, så blir en del sömn på dagarna då), men glömde helt bort tiden då jag snabbt skulle upp och fixa en sak på vinden inför flytten. Men efter ca 20 minuter kom jag på det och sprang direkt till testet för att se resultatet. , Både jag och mannen fick en chock - ett ljust streck i testrutan hade uppdagat sig.

När jag stod där halvt paralyserad kom jag på att instruktionerna var lite strängar än många andra tester, så jag sprang snabbt och kollade igenom innehållsförteckning och de medföljande instruktionerna. Kunde snabbt se att testet INTE skulle avläsas efter 5 minuter, då det kunde vara missvisande. Så jag fick skjuta fram Proverastarten en dag, till i förrgår. Så efter att ha fått sovit lite på fredagsförmiddagen gjorde jag ett nytt test.

Men denna gången ställde jag en timmer för säkerhetsskull och såg till att läsa av testet efter redan ca 3,5 minut. Och samma sak, ett ljust streck i testrutan. Visste inte vad jag ska tro, vet bara att jag inte kunde/vågade börja med Provera under fredagen heller, utan det fick bli till att gå och köpa en förpackning digitala tester (och det var en jäkla tur att jag köpte ett 2-pack, för det första fungerade inte alls, utan var bara helt blankt. ).

Så i morse gjorde jag ännu ett (eller egentligen 2, för det första fungerade inte alls) och denna gången blev det som sagt med ett CB digitalt test. Även detta visade samma sak, nämligen att jag är gravid. Så tre dagar i rad har jag nu testat positivt, och jag kan fortfarande knappast fatta det. Känns som att jag är alldeles för skadad av alla tidigare försök att jag inte kan/vågar/vill tro på att det är sant. 

Testet från i fredags 27/5.

Det fungerande testet igår 28/5.

Antalet veckor enligt det digitala graviditetstestet stämmer dock inte alls överens med min senast menscykel. För testet säger att jag är "gravid 1-2 veckor", dvs att jag skulle vara i vecka 3-4 nu, men enligt senaste mensen skulle jag redan nu vara i vecka 8.

Allt känns helt overkligt och jag är just nu helt kluven till allt. Hjärtat hoppas och drömmer att det verkligen är sant och att det kommer gå hela vägen, Att vår lilla tjej ska bli storasyster och att Bella ska bli storasyster ännu en gång. Men hjärnan räknar kallt med att det här inte kommer att gå och att allt inte står rätt till, att jag inte är gravid (även om testerna säger det)... Oavsett vilket det är, är det bara för mig att ringa Lund igen nästa vecka, för att lägga upp en plan hur vi ska göra nu. 

Har nu på morgonen haft gammalt blod på toapappret när jag varit på toa, inget färskt blod och inga känningar av att mensen är på inkommande. Och jag vet från erfarenhet att blod inte alltid betyder att det är kört, blödde i flera veckor när jag väntade busfröet. Men kroppen går ändå in i inställningen att det är kört.  

Det har och är verkligen en lång och seg helg, men snart är det vardag igen och då blir det till att ringa läkaren för att få råd och svar. Kan dock konstatera att kroppen snabbt utvecklar rädslan vid varje toabesök och minsta lilla känning. Och att se blod på pappret är verkligen inte någon stämningshöjare.