Mitt i mellan

Idag är det 10 dagar sen jag fick gjort min operation, dessutom är det även 10 dagar idag tills jag ska börja med Primolut. Så jag hoppas verkligen att de kommande 10 dagarna går lika fort förbi, som det har gjort sedan operationen. 

Dagen har annars bestått av huvudvärk, möte, lite mer huvudvärk, packa in presenter till morgondagens barnkalas och ännu mer huvudvärk. Sen har det även fått bli lite sömn eftersom jag ska jobba natt denna helgen.  

Kalaset i morgon ska jag inte gå på. Känns alltid lika skönt när de lägger firandet på dagar som jag jobbar, för då är det superenkelt att säga att jag inte kan komma. Mannen ska dock gå, han väljer ju själva. Jag hade inte gått oavsett om jag jobbat eller skulle varit ledig, gissar att han ser sin chans till att slippa laga mat imorgon när jag ligger och sover.

Har nämligen valt att tacka nej till allt som har med kalas att göra, har helt enkelt inte ork till det. Genom att stanna hemma så slipper jag få frågor som jag inte vill få eller svara på.

Tankar och känslor

Idag har varit en dag fylld med mängder av tankar, känslor och funderingar. Hatar när hjärnan går på högvarv och överanalyserar allt. Att jag aldrig bara kan titta på det positiva utan hela tiden måste väga in det negativa i allt. 

Jag har dock lyckats att hålla nere de flesta tankarna på en ganska låg nivå, så att jag inte blir helt upp stressad av dem genom att vara ute och gå i min ensamhet 1,5 timme idag.

Utöver allt annat så har jag känt mig allmänt trött och seg idag, och jag misstänker att jag har en förkylning på gång. Hoppas inte, för nästa vecka, börjar två intensiva veckor i skolan. De ska bli intressanta men långa och jobbiga. 

Nu är det 11 dagar kvar tills jag ska börja medicinera...

Samtal med doktorn

Idag har pratat med min doktor på RMC, vi kom fram till att jag snart kan börja på en ny omgång med medicinerna igen. Doktorn ville dock vänta lite till, så att jag verkligen är helt läkt inför nästa blödning. Men den 18:e ska jag sätta igång att äta mina Primolut. För då kommer min blödning ungefär en månad efter operationsdagen. Så i slutet av månaden ska jag in och göra ett nytt VUL, och se om någon äggblåsa växt sig tillräckligt stor av Pergotimen och då få hämta ut ny ägglossningsspruta. 

Så nu börjar nästa nedräkning, nedräkning till starten av tredje försöket. 

Utöver att ha prata med doktorn så har jag varit iväg och shoppat lite, var ute efter en ny väska för att belöna mig själv med. Men hittade ingen, så jakten på en ny väska fortsätter. 

Något jag glömde skriva om igår var att jag stötte på en barnbok som fick mig att börja gråta när jag bläddra i den inne i butiken. Boken heter VEMS BEBIS? och är skriven av Stina Wirsén. Den handlar om en katt som är adopterad, för att föräldrarna så gärna ville ha ett barn men kunde inte få ett. Mamman blir sen gravid och ska föda, så hon åker in tillsammans med pappan och föder ett syskon till katten. När alla tre kommer hem så utspelar sig detta:

- Ska ni ge bort den där? Så frågar katten

- Varför undrar du det? Säger pappa.

- För ni har ju redan mig... och det finns dom som inte har nån bebis. Så svarar katten.

- Nej, så blir det inte. Vi vill ha bebisen kvar, säger pappa.

- Ok då, men jag bestämmer i alla fall mest, för jag var här först. Så säger katten nu. 

- Ok, säger mamma.

- Ok, säger pappa.  

Det är en bok jag varmt rekommenderar till er som ska adoptera eller redan har adopterat. Den beskriver adoptionen på ett så vackert sätt på en nivå som barn förstår. 

Jag och min man valde faktiskt att köpa boken, just för att den var så fin och om nu vi inte får vårt önskebarn på det "vanliga" sättet så kommer vi satsa på adoption och då vill jag ha boken hemma, för det är inte säkert att vi skulle kunna få tag på den då. 

Svävar på moln

Just nu svävar jag på moln! Är nyss hemkommen från veckans vägning. Jag klarade mitt delmål för ettårsvägningen. Vågen visade -0,9 kg denna vecka. Det resulterar i att jag nu har gått ner 40,4 kg på ett år, (Delmålet var -40 kg på ett år) så jag har till och med 0,4 kg tillgodo. 

Så nu är det inte långt kvar, idag väger jag 80,3 kg och mitt BMI är nu nere på 26,2. Mitt slutmål är att väga 75 kg (BMI 24,5), det innebär att jag bara är 5,3 kg från mitt mål! Och jag vet att jag kommer att nå det, om inte i år (och då är det pga ett påtvingat uppehåll för en graviditet) så snart. Tänk, jag är bara 1,2 från enligt BMI till att vara normalviktigt. Något jag verkligen ALDRIG varit. 

Kan bara säga: Jag är överlycklig, kan verkligen inte fatta det. Jag väger 2/3 av vad jag vägde för ett år sedan!!!Och det känns helt fantastiskt.

För lite mer än ett år sedan så var jag så nära på att ge upp helt när det gällde min vikt, och möjligheten att någonsin få bli förälder. Och om jag verkligen tänker efter... Så skulle jag nog säga att jag faktiskt hade gett upp. För vad jag än försökte med så hände inget och när jag fick diagnosen: Diabetes typ 2, i kombination med PCOS. Kändes det totalt hopplöst, kunde lika bra krypa under en sten och dö. Jag hade ingen livsgnista kvar och allt såg väldigt mörkt ut.

NU har gnistan blossat upp och brinner för fullt och all energi jag nu har är något jag aldrig trodde jag någonsin skulle få igen. Min läkare har till och med friskförklarat mig gällande min diabetes diagnos. De enda värden som fortfarande inte är bra är mina hormonprover, och ärligt talat så tror jag inte att de någonsin kommer bli "normal". 

Tänker fortsätta njuta av denna känsla som bubblar inom mig resten av kvällen och hoppas på att den fortsätter imorgon också när jag pratat med min doktor på RMC.

Ny vecka

Då var det en ny vecka och måndagen är nästan över.

Idag började jag jobba igen, efter förra veckans sjukskrivning. Och jag är väldigt tacksam för att jag faktiskt sjukskrev mig förra veckan, för det hade aldrig gått att arbeta på mitt jobb de första dagarna efter operationen. Det fick jag bekräftat redan första timmen på jobbet idag.

Imorgon så är det min "ett årsvägning", dvs att imorgon är det ett år sedan jag verkligen tog tag i mig själv och påbörjade en livsstils förändring. Ska bli intressant och se om jag klara mitt delmål på minus 40 imorgon. Jag hoppas det, men jag kommer vara lika nöjd vilket som. FÖR jag har redan lyckats att gå ner så pass mycket som jag har (39,5 kg förra veckan), och det är inte många kilon kvar nu. 

Utöver morgondagens vägning så längtar jag till onsdag, och samtalet med min doktor på RMC. Jag hoppas verkligen att hon ger mig lite trevliga nyheter i form av att vi snart ska påbörja nästa försök. Tänk att man kan längta efter att få proppa sig full av mediciner som får en att må skit, både fysiskt och psykiskt. Men om det funkar så är det helt klart värt det. Även om jag ligger i fosterställning med magsmärtor och pendlar mellan glädje och ilska, tårar och skratt, hopp och förtvivlan. 

Mör

Idag är jag mör i hela kroppen, det känns verkligen att vi varit iväg och hjälpt underbara V att flytta. Vi kom hem lite efter tre inatt, så innan vi slocknade så stängde vi av ljudet på telefonerna. Allt för att verkligen få möjlighet till sovmorgon. Och sovmorgon fick vi, för vi steg inte upp förrän klockan var 12. 

Sen var det bara att äta lite och klä på oss, för att sedan ta en runda till tippen och slänga alla kartonger och skit som var i vår bil. Efter tippen körde vi och storhandla, så nu är det fullt i  kyl, frys och skafferi igen. Snart blir det kvällsmat, och det ska bli riktigt gott med hemmalagad mat. Har ju främst varit snabbmat som gällt när vi hållit på med flytten. 

Resten av kvällen kommer att gå åt till att förbereda sig inför morgondagens arbete och så blir det lite filmmys. Vi har en film kvar att se, av de vi hyrde efter min operation i tisdags. 

Och gällande operationen, känner knappast av det längre (känns fortfarande lite, men bara om jag ligger på mage). Det verkar dessutom som att blödningen har slutat nu. Om så är fallet så är jag färdigläkt nästa tisdag (informationen är nämligen: hela blödningen + en vecka efter, dock minst 2 veckor). 

En bra dag.

Idag har jag lämnat in min "frisk anmälan" till jobbet. Känner nästan inget i magen längre, känns lite till och från vid vissa rörelser men det kan jag ju undvika genom att inte göra de rörelserna. På måndag är jag tillbaka i verkligheten och tillbaka på min arbetsplats. 

Idag har jag och mannen hjälpt en underbar vän att flytta. Så nu är vi äntligen hemma igen och jag har redan hunnit byta om till myskläder. 

Så när andra spenderar sin fredag med att festa och dricka så har vi jobbat hårt och inte en droppe alkohol, vilket varit extra bekvämt idag då jag fortfarande tar värktabletter så jag ska ju ändå inte dricka något. 

Har haft det riktigt trevligt hela eftermiddagen, kvällen och natten (fram tills nu då) mycket prat, skratt, någon liten tår, hårt arbete, packa bil, packa ur bil, shopping och spring mellan bil och lägenheter. 

Även imorgon så ska vi iväg och hjälpa vännen med lite allt möjligt, hon ska in och jobba. Så vi får köra dit och ta emot hennes soffa, och för att inte det ska bli för drygt att vänta så ska vi ta och sätta ihop garderob, hyllor mm. 

Nu blir det sängen så att vi orkar med morgondagens bravader med.