Omöjligt

Idag har jag försökt att få tag på SSK inne på RMC, men det har varit totalt omöjligt. Efter att i flera timmar fått höra: "Det är många som ringer just nu - var god försök senare" blev meddelandet sista gången jag ringde istället "Personen ni söker är inte anträffbar och du kan inte lämna meddelande på detta numret".

Så det är på det imorgon igen, tur att jag är ledig imorgon - så jag kan spendera dagen med att ringa och "jaga" SSK. 

Tycker det extremt frustrerande när man ska ringa till dem, för det är aldrig att jag kommit fram direkt. Istället så blir det att försöka flera gånger, och förhoppningsvis bli satt i kö. Och sedan sitta i telefonkö i drygt 15-30 minuter. Visst, det är värt det - när man väl kommer fram, men innan dess är det bara frustrerande. 

Inte än

Idag har jag haft så mycket annat att tänka på och göra, så jag har inte "hunnit" ringa till RMC idag. Ärligt talat, så vill jag helst inte ringa en måndag heller. För då får man ändå bara sitta i en lång telefonkö, dvs om man ens kommer fram. 

Och fortfarande har ingen blödning kommit. 

Men imorgon ska jag ta och ringa, dock får det bli på eftermiddagen då jag sitter i möte hela förmiddagen. 

100

Detta är det hundrade inlägget, och det som känns allra jobbigast med det är att jag/vi inte är längre i vår resa till vårt önskebarn nu än när jag började med denna bloggen. 

Eller lite längre har vi väl egentligen kommit, vi har gjort tre försök med Pergotime och har ett sådant kvar innan vi tar nästa steg i denna resa. Har även sedan starten, blivit opererad för en polyp och min och makens äktenskap har hunnit med en del hårda prövningar. 

Vi hoppas fortfarande på att det ska vara tredje gången gillt, men för varje dag som går känns det mörkare och mörkare ut med det. Snart är det ny vecka och då ska jag ringa och prata med de på RMC för att höra vad vi ska göra.

11 år

Idag är det 11 år sedan jag och min man blev ett par, och det känns helt overkligt att det redan gått så många år. Vi har inte direkt firat det, för ärligt talat så slutade vi fira det året efter vi gift oss. Istället har jag spenderat dagen med min mamma och mina underbara kusiner. Vi har haft en heldag ägnad åt shopping, och kul har vi haft.

Lite dåligt samvete över att jag inte spenderade tid med mannen idag, så blev det att jag köpte present till honom. Det blev en ny parfym (som han varit sugen på ett tag) och så ett wienerbröd (då han är ett riktigt kakmonster). 

Extra överraskad blev jag när jag kom hem, för när jag kom in i hallen möttes jag av en riktigt fin vårbukett med ett kort i. På kortet hade han skrivit en riktigt fin och mysig kärleksförklaring. Hann med att umgås i drygt 30 minuter, för sen fick han köra iväg och handla och sen bar det av till jobbet för min del. 

Gällande försöket finns inget nytt att rapportera, ingen blödning har dykt upp än. Dock så har jag den senaste timmen fått lite kramp i magen, så får väl vänta och se vad som händer de närmsta dagarna. 

Lite egentid

Fortfarande har ingen blödning kommit, och jag har heller inte haft någon mensvärk. Eller någon värk överhuvudtaget i magen. Tog ett nytt test idag, och det var negativt (fortfarande). Så nu börjar jag bli ganska trött på att ingenting händer på något av hållen. Vill bara veta vad nästa steg kommer att bli.

Har blödningen inte kommit tills på måndag eller ett positivt gravtest, så blir det att ringa RMC. Vilket innebär att vi inte kan gör något annat än att återigen vänta...

Idag har jag varit helt ledig, ingen skola, jobb eller möte. Så jag har verkligen kunnat ge mig en del egentid. Vilket är svårt när alla tankar rusar runt i huvudet konstant. För att få lite kvalitet på min egentid blev det därför att träningskläderna åkte på och jag tog en Power Walk på lite mer än tre timmar (gick runt hela staden jag bor i). Var riktigt skönt, solen sken och jag fick rensat huvudet på många tankar.

Efter min egentid blev det filmmys i soffan med mannen och hundarna. 

Inte än

Nu är det sent på kvällen och någon mens har fortfarande inte dykt upp än. Den borde ha kommit i söndags, och det är två dagar sedan. Gjorde ett nytt test i helgen, och även det visade negativt. 

Det finns egentligen bara två alternativ till varför mensen inte kommit än:

1. Jag är gravid, men att hormonerna fortfarande inte gör utslag på gravtest. 

2. Min kropp spelar mig ett riktigt elakt spratt genom att skjuta upp mensen. 

Varje toabesök sker med en klump i magen. Och det är nästan så att jag tar ett djupt andetag innan jag går in, och andas ut först när jag ser att det fortfarande inte börjat blöda. Jag/vi fortsätter att hoppas på alternativ 1, men ingen av oss vågar tro för mycket på det. För risken är att besvikelsen blir extra stor då.

Ångest

Då var det ny vecka igen, och även en ny månad... April... Och där med är det snart tid för att fylla år igen. Ångesten börjar redan byggas upp, detta året blir jag 29 år och jag har fortfarande inga barn. Jag som trodde att jag skulle få bli mamma innan jag fyllt 21, eller åtminstone skulle jag och min man vara gravid/föräldrar innan jag blev 25. Men så är inte fallet. 

En stor del av min identitet har alltid byggt på att jag skulle bli en ung mamma (som enligt mig var att man är under 25), jag skulle även ha många barn. Att jag dessutom hittade min stora kärlek som sjuttonåring, stärkte bara den delen av min identitet ännu mer. 

Jag älskar ju barn över allt annat egentligen, men det gör numera bara så ont i mig när de är i min närhet. Det har blivit så pass jobbigt med gravida och bebisar att jag mår illa bara av tanken på att behöva umgås med dem. En av anledningarna är att jag alltid får höra att jag har så bra hand om barn och att de trivs hos mig, och att jag snart kommer bli mamma själv. Gissar på att det är alla dessa kommentarer och hintar i kombination med att det jag byggt upp en del av min identitet på inte skett, som gör att hela situationen blir ohållbar och att ångesten inför födelsedagen blir så stor. 

För ärligt talat, jag bryr mig inte ett dugg om att jag blir ett år äldre på pappret - det jag bryr mig om, är att jag bli ett år äldre utan barn.