3 månader

Att livet kan förändras så drastiskt två gånger på mindre än tre månader. För exakt tre månader sen stod jag på toa med graviditetstestet i ena handen, medan jag chockat försökte skriva ett sms med den andra. Glädjen var total och chocken lika så - vi hade fått vårt första plus någonsin, nio år efter det att vi började hela denna resa. Vi skulle äntligen få bli föräldrar, inte bara vara ett äkta par - utan även mamma och pappa.

Men som ingen har missat (inte av er som följt bloggen i alla fall) så förvandlades den glädjen och lyckan till total sorg och förtvivlan när vi den 21/9 förlorade vår älskade lilla Bella i ett sent missfall i vecka 18. 

Det har gått 17 dagar sedan den värsta dagen i mitt liv, och som sagt tre månader sedan den absolut bästa dagen. Men allt jag för tillfället önskar är att dessa tre månaderna bara hade varit en dröm, något som inte hänt. Inser lika snabbt att jag då önskar att Bella aldrig blivit till, vilket blir helt fel. För jag kommer aldrig ångra henne! Hon är min dotter, min älskade lilla dotter som jag aldrig kommer få se växa upp. Aldrig kommer bråka med och som alltid kommer ha en stor plats i mitt hjärta. 

För övrigt känner jag hur jag håller på att explodera av folks god råd... Jag vet mycket väl hur vanligt det är med missfall! Ja, jag vet att jag har åldern "på min sida" - men när man försökt i så många år har fan inte åldern längre någon betydelse, den är snarare en påminnelse om hur länge vi försökt! Att det nästa gång är är vår tur - vem säger att det kommer bli ett plus igen! Risken att det händer igen är liten, och de kommer ha extra kontroller eftersom detta hända - vi vet fortfarande inte vad och varför det hände! Dessa råd och välmenande kommentarer vill jag inte få, för det hjälper inte mig ett skit!

Det vill säga de som jag överhuvudtaget pratat med sedan allt hände. Tycker att det är ganska skönt att det är väldigt få som hört av sig sedan mitt liv raserades totalt - de flesta beklagade sorgen när det hände, men har inte hört av sig sedan dess. Och det gör att jag känner mig ännu mer ensam och tom. Samtidigt är det så skönt att slippa alla andra, bara få vara själv och hata att livet står på paus medan alla andras liv rullar på. 

Jo, men tack...

Eftersom mitt läkarintyg gällande min sjukskrivning varade fram tom igår (söndag) och läkaren inte hörde av sig till mig i fredags, var det bara att stiga upp och börja ringa alla möjliga samtal. Det visade sig snabbt att läkarsekreteraren inte hade telefontid förrän efter 10.00. Så jag fick börja med att ringa och prata med min chef istället, gick sådär - började väl bara gråta tre gånger idag. 

Förklarade för henne att jag inte känner att jag klara av att komma tillbaka än, inte denna veckan i alla fall. Men att jag inte fått veta om jag får förlängt min sjukskrivning, fick lov att återkomma med det senare idag. Hon skulle dock  be samordnaren att förbereda för att sätta in vikarie för mig.

Vid 10.30 fick jag äntligen tag på läkarsekreteraren, visade sig så klart att läkaren inte fixat något. Mina papper låg på hans bord och han ska nu vara ledig i några veckor!!! Sekreteraren fråga mig om det fanns någon annan läkare som hade haft mig när jag var där. Vad svarar man på det? Jag kommer knappt ihåg vem som har varit och kollat/pillat/opererat mig under min midja under den värsta helgen i mitt liv. Men jag sa att det i alla fall varit två läkare till, en på akuten och en som opererade mig.

Sekreteraren kollade i min journal och hitta namnet på läkaren som gjorde skrapningen på mig, och skulle lägga mina papper till honom istället. Så nu måste jag ringa imorgon igen, och hoppas på att han kan sjukskriva mig minst en vecka. Fick ringa samordnaren på jobb och meddela att de får räkna med att jag inte kommer imorgon natt, och att jag får återkomma imorgon gällande resten av veckan.

På sätt och vis vill jag inget hellre än att börja jobba. Få fortsätta mitt liv, ha en normal vardag. Men inser att jag inte klarar det, inte än. Mitt minne är inte vad det borde och tankarna svävar iväg konstant (var och handla i kväll, och frågar mannen var han hämtade vagnen - butiken har två sorters vagnar och den ena står på några få ställen - men han hade tagit den vanliga, den som man kan ställa tillbaka på alla ställen). Känner mig inte närvarande.

Inte nog med det, för jag sover fortfarande inte ordentligt på nätterna. Vaknar flera gånger, och det blir svårare att somna om för varje gång. Min hjärna är allt annat än snäll, har sjukt mycket drömmar - riktigt hemska drömmar. Sen har jag även börjat blöda igen, ska det aldrig ta slut? Sluta blöda under fredagskvällen, men idag har det kommit tillbaka. 

Och att vara trött, vimsig, ha tankar på annat håll och må dåligt funkar verkligen inte på mitt jobb med det ansvar jag har.

Tid för hemresa

Då sitter vi, jag och mannen på Bromma för att flyga hem. Verkligheten börjar komma ikapp oss nu, imorgon ska mannen börja jobba igen, och jag måste jaga efter läkarsekreteraren för att få veta om doktorn kommer förlänga min sjukskrivning. Måste även kontakta chefen och meddela om jag kommer tillbaka denna veckan eller inte. Tur att jag är ledig oavsett imorgon. 

Har varit riktigt skönt (jobbigt men skönt) att spendera några dagar med underbara vänner samt med mannens syster + man. Det känns dock lite konstigt att inte ha shoppat något till mig själv under dagarna vi varit här - men det har inte varit kul, och inget som jag varit sugen på. Trots alla butiker vi varit i.

Bröllop

Idag (lördag) har varit en väldigt speciell dag, där känslorna har varit väldigt närvarande konstant - men ändå under kontroll. Dagen har bestått av sorg, glädje, saknad, kärlek osv. Idag har vi gjort det som var planerat och enda anledningen till att vi åkt upp till Stockholm denna helgen.

Dagen har "enbart" handlat om kära och underbara vänners bröllop. Ett bröllop vi tillsammans med prästen (brudgummens kusin) och brudens bror vetat om sen i somras, men som brudparet för övrigt hållet helt hemligt för alla andra.

Fick laddat upp med vattenfast smink (första gången på två veckor som jag varit sminkad) och så ordentligt med näsdukar i väskan innan vi lämnade lägenheten för att möta upp brudparet och de andra. Det hann komma några tårar innan vi var framme vid kapellet som vigseln skulle ske i.

Att sätta foten i kapellet var riktigt jobbigt, lika så var hela vigselakten sjukt påfrestande och jag grät (lyckades gråta tyst). Tyvärr inte av lycka och glädje utan av sorg, ilska och saknad. Allt jag kunde tänka på var Bella, och varför vi inte fick behålla henne - hon var ju vår, och det var äntligen vår tur nu...

Efter vigseln, medan brudparet fotograferades tillsammans med prästen och med vittnena (brudens bror och min man) gick jag tillbaka in i kapellet och tände ett ljus för vår älskade Bella. Berättade att jag älskade henne och saknar henne över allt annat. Och hur ont det gör att hon inte får vara med oss.

Resten av kvällen har består av god mat och god dricka. Men även under middagen har tankarna funnits där, inte minst när vi åt efterrätt. Åt nämligen en efterrätt med choklad och hade portvin till, precis som jag hade då - två dagar innan vi fick veta att Bella växte i min mage (vilket också är senast jag drack något).

Sen har tankarna under både fredag och lördag gått till att det i fredags var årsdagen från första besöket med vår doktor inne på RMC. En årsdag vi skulle firat med att ha varit halvvägs, men istället blev det en tung dag. Och med en liten önska om att vi slipper vara i samma situation nästa år.

Överlevt dagen

Är som sagt uppe i huvudstaden några dagar. Efter att ha ätit frukost tillsammans med mannen, tog vi på oss och stack iväg för att kika i "lite" butiker. Möte upp svägerskan och hennes man för att äta lunch tillsammans. Efter lunchen blev det fler butiker, men ingen direkt shopping. 

Resan upp till Stockholm var bestämd sedan i somras. Skillnaden var att vi hade planerat att göra en hel del annan typ av shopping denna helgen. Nu ser vårt liv helt annorlunda ut och nästan allt som var inplanerat är ändrat. Var extra jobbigt när vi gick förbi flera av de butiker som jag längtat till, för att få handla till hallonet. 

Känslorna har pyrt under ytan hela dagen, och några få gånger har tårarna inte gått att helt hållas tillbaka. Men det hjälper att de vi umgås med dessa dagarna vet vad som hänt, och jag inte behöver dölja mina känslor.

Efter en lugn kväll med goda vänner, har vi nu kommit "hem" och satt oss i soffan. Blir en tidig kväll, vilket jag uppskattar - för orken är det brist på, framför allt när det krävs att jag ska vara social samtidigt. Och om en stund blir det sängen, för jag måste samla ihop så mycket ork och kraft som möjligt inför morgondagens aktivitet.  

Otrygg

Har lämnat min trygghet, lägenheten för några dagar nu. Och gett mig av (tillsammans med mannen) till huvudstaden. Allt för att försöka komma framåt, komma vidare och helst av allt börja leva lite igen. Bara resan upp var sjukt jobbig, och då har jag inga problem med att flyga (gillar verkligen att flyga). Sorgen och saknaden blev för mycket, och började gråta redan på flygplatsen. 

Var hos kuratorn på KK idag, att gå in där var inga problem - har varit där så många gånger förut, RMC ligger på samma ställe. Men receptionen ligger bredvid gynakuten och gynavdelningen, och det var så jobbigt att vara där igen. 

Ska försöka hålla fast på vad kuratorn sa, och försöka njuta av dagarna. Men framförallt att jag får lov att vara och glad samt skratta - utan att ha dåligt samvete - även om jag sörjer förlusten av vår dotter. 

Så full av sorg, hat och bitterhet

Känslorna är överväldigande, jag känner så mycket hat, ilska, sorg, bitterhet, hopplöshet, rädsla, förtvivlan, avundsjuka, självförakt, panik, skuld, tomhet, värdelöshet, ångest och mycket mycket mer både mot mig själv, andra människor och mot världen. 

Somnade gråtandes inatt, och jag vaknade lika gråtandes fyra timmar senare. 

Är så trött på att kämpa för att något överhuvudtaget ska hända. Och jag vet varken ut eller in längre. Mellan tårarna igår, försökte jag förklara en del av mina känslor för min man. Men det går inte så bra, kan inte få ut det. Alla tankar kring Bella ger mig panik, jag vet inte vad jag vill längre. Jag både vill att saker ska göras på ett visst sätt, samtidigt som jag inte vill. 

Alla känslor gör mig så rädd, de påminner mig så om när jag var tonåring och allt det mörka som hände då. Jag försöker vara stark, och inte hantera allt på samma sätt som då. Men det är svårt, och det är en kamp. En kamp jag vill vinna, en kamp jag måste vinna om jag ska överleva.

Hur jävla mycket ska en enda liten människa egentligen tvingas gå igenom och uppleva. När fan är det min tur att "bara" få leva livet och slippa alla dessa helvetes motgångar?