Bra, sämre, sämst

Denna veckan har gått från att vara bra, med positiva besked (start av nytt försök) till att bli en av de jobbigaste veckorna sedan missfallet och därmed förlusten av vår lilla Bella. Har så fort jag somnar mardrömmar och vaknar kallsvettig om och om igen. Att må dåligt och inte få någon sömn blir verkligen en ond spiral. 

Det är tur att jag är "ledig" denna helgen. Ska inte jobba, dock är vi bortbjudna både lördag och söndag. Så jag får helt enkelt se om jag orkar, som jag känner mig just nu - vill jag bara stanna hemma och få vara ifred. 

Tror en del av hur jag mår hänger ihop med att vi kört igång med nytt försök. Dåligt samvete över att vi "gått vidare", rädslan för att samma sak ska hända igen, rädslan för att vi inte kommer få se ett plus igen, hormoner som spökar, och så klart sorgen och saknaden. 

Idag har jag åtminstone lyckats sova lite mer än tre timmar utan att vakna - och vakna av att telefonen ringde, inte av någon mardröm. Så jag hoppas jag kan få sova ordentligt inatt med, om inte annat så får jag i alla fall sova bredvid min man vilket alltid underlättar lite. 

Nu ska jag försöka njuta av kvällen, mannen kommer snart hem - det är trots allt helg (ledig helg!). Men för min del blir det "bara saft" i glaset till myset, för ikväll kör jag igång med Gonal-F. 

Ingen bra dag

Det senaste dygnet är det egentligen. Jobbar natt denna veckan och natten till idag på jobbet har varit riktigt jobbig (hoppas denna blir lugnare - men det ser verkligen inte så ut). Idag har jag vaknat flera gånger med ett ryck, drömmarna har varit vedervärdiga och gjort ont i hela kroppen.

Tankarna har hela tiden gått till Bella och frågan om varför vi inte fick lov att behålla henne, varför vi inte skulle få bli lyckliga föräldrar, varför vi som kämpat så länge inte får behålla vår lilla flicka medan andra får behålla sin, vad vi gjort för att förtjäna detta helvete osv.

Tror att en av de utlösande faktorerna till att dagen verkligen varit skit, var att jag läste när prinsessan M har sin BF. Den är nämligen samma dag som vi hade vår BF på. Att de dessutom väntar en flicka gör allt mycket jobbigare. För det innebär att det kommer vara en jäkla massa bilder och text som kommer att påminna mig om vad jag (vi) inte får uppleva och går miste om med Bella.

Ja, idag är jag bitter, nedstämd, ledsen, full av sorg och ilska, orkeslös, stressad och helt enkelt trött på att livet ska var så jävla jobbigt.

Kommit ut?

Att berätta eller inte berätta om vad som hänt... Jag har valt att berätta för alla om vad som hänt. Redan kvällen Bella föddes la vi upp på Facebook att vi nu efter mer än nio års kamp, äntligen blivit föräldrar till ett litet änglabarn.

Sedan dess har vi berättat efterhand som frågorna kommit (frågor som: hur går det, hur mår ni, hur är det med magen, vad har du/ni hittat på den senaste tiden osv). Jag vill inte dölja vad som hänt, och sen så är det skönt att de vet. För då behöver de i alla fall inte komma med korkade kommentarer om att jag verkar oengagerad, trött, tyst, ledsen osv...

För att slippa den värsta repliken "då får ni på det igen" så säger jag direkt att vi försökt i snart tio år. Så på något sätt känns det som jag/vi nu har kommit ut ur garderoben. Vilket känns både bra och jobbigt. Jag har blottat mitt djupaste sår för människor som jag aldrig trodde skulle få veta det, men vad gör det, när jag får berätta att jag är mamma till vårt önskebarn Bella.

Då sätter vi igång

Fick pratat med RMC idag, och det blev med en av deras barnmorskor idag (inte SSK som det brukar vara). Berätta att mensen kommit och att vi vill veta när vi får köra igång. Hon kollade så klart min journal samtidigt som hon pratade med mig.

Resultatet av samtalet blev att det beslutades att jag ska få kör igång idag!! Så ikväll påbörjar jag hormonstimuleringen inför inseminationsförsök 1 (eller vad vi hoppas blir försök 1 - för vi vet ju inte om hormonerna är rätt inställda än). 

Fick frågan om jag (vi) känner mig redo, inte bara fysiskt utan psykiskt. Svarade ärligt, att jag kommer nog aldrig bli helt redo igen - men jag vet att jag vill och att jag vill komma igång så snart som möjligt. Vi vill få göra ett försök i år, vi vill inte behöva vänta mer. 

Folsyra och behepan har jag ätit sedan ett tag tillbaka, allt för att göra min kropp så beredd det bara går inför nästa försök. Alla medicinerna finns här hemma, vilket de har gjort sedan i somras. Allt vi kan göra nu är att hoppas på att allt går som det ska.

Så trots att regnet bara öser ner och allt känns så mörkt och kallt - känner jag trots allt lite glad och lättad idag. Vilket är första gången sen den 21 september. 

Den 11/11 får vi veta om hormonerna varit rätt inställda för mig, för då är det VUL. 

Alla helgons dag

Denna dagen/helgen har aldrig förr varit något särskilt, det har bara varit en helg som alla andra. Men inte i år.

Dock spenderar jag helgen på jobbet. Så vi var och tände ett ljus för Bella och ett för min morfar redan igår kväll. Var och köpte ljus som ska ha en brinntid på ca120-150 timmar. Problemet är att vädret inte är det bästa hos oss, blåser och regnar - så det finns en risk att de slocknat. Om jag orkar efter jobbet, blir det nog en sväng förbi kyrkogården för att kolla om ljusen fortfarande brinner (känns extra viktigt att de brinner denna helgen än annars).

Kombinationen av att ha blivit bestulna (är så det känns) på vårt önskebarn, all stress runt om kring mig, jobba långt arbetspass, alla andras glädje, helgens tema, mensen och alla hormoner som den innebär, samt gårdagens tjafs med mannen, gör inte dagen (helgen) lättare.

Saknar dig så

*Vår ängel*

Vi saknar dig vår ängel

och sorgen är så stor.

Vi ville lära känna dig mer,

både far och mor.

Du bor i våra hjärtan 

men i oss finns ett sår.

Ett barn för lite

finns det alltid i familjen vår.

-okänd

Färdig läkt?

Idag chockade min kropp mig ganska rejält, den var snäll nog att ge mig små förvarningar - så som ont i magen (senaste dagarna, veckan om jag tänker efter) små finnar (men det får jag när jag är stressad med) och ljusrosa på pappret när jag var på toa i morse. Efter en timme på jobbet kom mensen med buller och bång, tur att jag hade trosskydd och att jag dessutom hade bindor i väskan. 

Jag kan bara tolka det som att min kropp nu är färdig läkt och där med fysiskt redo för att köra igång med nya försök. För varför skulle jag annars helt plötsligt få mens bara så där? Jag har inte mens av mig själv, eller jo - om jag har "tur" så har jag det naturligt en eller två gånger om året. 

Försökte ringa RMC gick inte så bra, långa köer och sen stängde de telefonen tidigare än vad telefontiden är (hade gärna velat börja redan nu med nästa försök). Så på måndag ska jag börja jaga dem igen. För nu vill jag ha ett startdatum, jag vill komma igång i år! Jag vill inte vänta tills nästa år. Men jag vet också att då är det lite snävt med tiden, för de har stängt v 52 och v 1 så alla starter med insemination och ivf måste planeras utifrån det. Sen vill jag helst ha ett startdatum att meddela kuratorn när jag ska träffa henne den 15/11.

Mensen ger mig verkligen blandade känslor. Jag är överlycklig över att den dykt upp och visar på att kroppen är redo (min tolkning) för att köra igång. Samtidigt så känner jag ett väldigt obehag i hela kroppen, dels av att se blodet (påminner om missfallet) men jag har heller aldrig haft så här ont över ryggen och livmodern vid mens (påminner om värkarna jag hade i början när Bella skulle födas ut) som jag har nu. Sen känner jag mig riktigt bitter, jag skulle ju inte blöda nu - och absolut inte i september heller - för jag var gravid.