Åtta veckor

Idag är det 8 veckor sedan jag gick till jobbet som gravid och lyckligt ovetande om vad som skulle (och redan hade börjat ske) hända dagen efter.

Träffade kuratorn idag, var skönt och välbehövligt att få prata med henne idag. Enda gången tiden går fort numera är när jag sitter inne på hennes rum och pratar. Är så skönt att ha lyckats få en kurator som jag känner mig trygg med och som jag känner att jag kan lita på/öppna mig för (har aldrig lyckats med det innan).

Känns som att denna vecka spenderats på KK. Tre dagar och fyra besök har jag hunnit med denna vecka. 

Har haft en hel del känningar i magen idag. Hoppas att det är goda tecken - för jag har inte haft denna typen av känningar förr efter användningen av Ovitrelle (men sen är det också första omgången jag använt mig av Gonal-F. Så jag vet inte vad jag ska tro). 

16 dagar kvar till TD.

15%

Då var inseminationen gjord, och allt vi kan göra nu är att vänta och se vad testet visar om 17 dagar. Chansen att det ska gå vägen ligger på 15% - så vi vågar inte hoppas för mycket (även om allt vi vill är att vi ska tillhöra de 15% som lyckas). Efter allt vi tvingats gå igenom, kan jag känna att detta borde lyckas - så vi kan få lite medvind. 

Idag fick jag även en kallelse till specialistläkaren, så om allt går som det ska är jag gravid när jag ska träffa honom i december. Åh vad jag önskar att detta ska gå vägen! Och att vi trots allt som hänt, får spendera sista 1½ månad av året med att jag är gravid med ett litet syskon till Bella. Men som sagt 15% chans att det lyckas (vilket för övrigt innebär att det är 85% risk att det inte funkar). 

Närmsta tiden kommer spenderas i en konstant jakt på symtom/känningar och så klart i skräck. Varje toabesök kommer ske med hjärtat i halsgropen. 

Dagen före

Har varit på gott och ont som jag varit ledig idag. Tankarna har rusat runt i huvudet, både bra och dåliga. Men jag känner mig laddad (och livrädd) inför morgondagen. 13.15 tog jag min Ovitrelle precis som jag ordinerats. Allt vi kan göra nu är att hoppas på att äggblåsan växt till sig, och att det finns ett moget ägg som är redo att bli befruktat. Imorgon kör vi på första (och förhoppningsvis sista!) inseminationen.

Fick för övrigt utbetalning från FK idag (beskedet har inte dykt upp än - men det struntar jag i. Pengarna är i alla fall på mitt konto). Loggade in och dubbelkollade på "mina sidor" och jodå, min sjukskrivning var godkänd (Tack för att ni inte tjafsade). Fick även papper om utbetalning från jobbet på de pengar de drog för mycket av mig under sjukskrivningen, de kommer imorgon. - Så nu kan jag andas lite igen när det gäller ekonomin. 

Har spenderat dagen med att göra lite hushållssysslor (diska, städa och tvätta). Undrar när jag fick gjort så här mycket senast? Ett inre lugn värmer mig lite från insidan just nu, just idag, även när tårarna kommit. Hoppas att lugnet fortsätter imorgon och att det är ett gott tecken. Mängder av tankar far runt i huvudet, och jag låter dem göra det - både de glada och de sorgliga. 

Obduktionssvar

Idag kom det, svaret på obduktionen av Bella. Det var långt ifrån vad jag hade hoppats på. När jag stod i hallen och läste brevet, brast det - konstant gråt i över en timme och en känsla av hat till min egen kropp har infunnit sig.

Brevet från specialistläkaren

Jag hade verkligen hoppats på att där var fel på Bella, ett fel som hade gjort att hon aldrig hade kunnat överleva även om jag gått hela graviditeten. Istället får vi nu veta att hon var perfekt - inga fel. Utan att det handlar om att det finns ännu ett problem hos mig. Hur jävla orättvist kan det bli?

Nu när det gått ett antal timmar, känner jag mig lite bättre och lite lugnare. För om jag tänker efter så är detta det näst bästa svaret vi kunde få. Jag hade inte kunnat göra något annorlunda. Ärligt talat så känner jag att det sämsta svar vi kunnat få hade varit att det var en infektion som orsakat missfallet. För då hade jag nog varit orolig för att det hade varit en kombination av de båda. 

Är just nu tacksam över att vi fick så pass bra nyheter igår och att försöket är igång - för annars vet jag inte hur jag skulle hanterat dagen. Inser att vår resa nu har förändrats rejält och att jag kommer få springa på KK stup i kvarten om vi får glädjen att plussa igen. Men det gör jag mer än gärna - kan lätt lägga in mig i nio månader om det skulle vara så, allt för att aldrig någonsin tvingas uppleva samma sak igen. 

Nu ska jag fortsätta att frossa i godis, för lugnande mediciner tänker jag inte röra (inte spriten eller cigaretter heller) vill hålla kroppen så ren det bara går i och med att vi är mitt uppe i första inseminationsförsöket. Och ja, man kan diskutera hur ren kroppen är av att äta en massa godis. Men den är bra mycket renar än vid alternativen. 

Med undantag för att jag ska ta Ovitrelle imorgon så är jag ledig, så min morgondag ska jag spendera med att läsa på om läkaren och om de olika behandlingar och allt runt omkring. Vill veta vad jag har att vänta. 

VUL

Idag var det tid för VUL inne på RMC. Var med väldigt blandade känslor som jag satte mig ner tillsammans med mannen i väntrummet. Inte så mycket när det gäller detta försöket, utan mer allmänt. För vi skulle ju aldrig mer behöva sitta i det där väntrummet och fundera på om min kropp svarat på hormonerna eller inte. 

Lite efter 14.00 var det så min tur att hoppa upp i gynstolen och få gjort ett VUL. Slemhinna såg bra, så långt kändes det bra. När han kolla höger äggstock fanns det ingen äggblåsa som växt - alla var i samma storlek - så här fick jag en klump i magen. Tänk om jag inte reagerat på hormonerna. 

Men klumpen släppte direkt när ultraljudsstaven flyttades över till vänstra äggstocken, för där var det en dominant 15 mm blåsa. Ingen tvekan om att kroppen reagerat på behandlingen. Försöket är igång och fortskrider. 

Efter VUL så fick jag gå till SSK och gå igenom veckans plan. Gonal-F idag och imorgon sen 13.15 på onsdag ska Ovitrelle tas och på torsdag blir det insemination. Mannen ska dit kl 11 och lämna spermier och sedan 13.15 ska jag insemineras. 

Vi satt ganska länge inne hos SSK idag, pratade först om behandlingsplanen och sedan om Bella och allt runt om kring henne. Kändes så skönt att få prata om henne idag och att få höra SSK värmande (och bekräftande) ord. Efter RMC var det bara att sticka in om apoteket och hämta ut mer Gonal-F innan jag möte upp med underbara V och mannen stack tillbaka till jobbet. 

Eftermiddagen blev en mysig runda på stan med V, en del butiker, lång promenad (som inte känns så lång när man har så trevligt), god mat och massor av prat (skvaller med). Idag har varit en bra dag. V sa till mig att hon tyckte det var skönt att se "mitt gamla jag" igen. Och ja, det var skönt att få känna mig "som vanligt" - även om det bara är för några timmar. 

Fars dag och kalas

Då var det andra söndagen i november, och med det är det återigen tid för fars dag - en dag som är lika jobbig som mors dag när man är ofrivilligt barnlös. För att strö ännu mer salt i såren kan jag bara lägga till att det svider ännu mer att vara förälder till ett änglabarn en dag som denna. 

Eftersom min älskade man är pappa till en liten ängel numera, så var jag tvungen att se till att fixa med en liten överraskning till honom idag. Så när han var ute med hundarna plockade jag fram en liten present och ett kort till honom (som jag gömt här hemma). För idag var hans första fars dag som pappa. 

Morgonen började helt enkelt väldigt känslosam i vårt hem, många tårar men även glädje och kärlek. Efter överraskningen åt vi frukost tillsammans, innan mannen stack iväg för att hjälpa mamma lite och innan vi skulle iväg för att fira min lillebror som imorgon fyller 17 år. 

Kalaset för lillebror var uppdelat på två ställen. Först åt vi middag hemma hos pappa, och sedan förflyttade vi oss allihopa hem till mamma för att äta tårta. 

Dagen har varit jobbig, rent känslomässigt - många människor och många barn - alla glad och en hög ljudnivå. Inget för mig, absolut inte numera - förr gick det oftast an några timmar, men nu är jag slut innan det ens har börjat. 

Börjar dessutom bli lite nervös inför morgondagen. Har haft en del känningar över livmodern och äggstockarna, så jag hoppas att vi får positiva besked imorgon när jag ska göra VUL kl 14.  

Lördag

Inatt fick jag sovit en del, om jag räknar samman timmarna kommer jag nog upp i ca åtta timmar. Och enda anledningen till det är att jag valde att lägga mig igen efter att klockan hade ringt. Var inte tvungen att stiga upp, men dock innebar det att inget blev gjort innan vi skulle iväg. Men med tanke på att jag sov två timmar i sträck(!) utan att vakna, känns det som rätt val. 

Som resten av veckan var natten full av mardrömmar, skillnaden var dock stor när jag vaknade till - för inatt låg jag bredvid mannen. Även om han sov (väcker inte honom) så blir jag lugn av att ha honom sidan om, och vid de extra jobbiga drömmarna - så kryper jag in i hans famn och somnar om där efter en stund. 

Känns som dagen bara försvunnit, vilket inte är konstigt när man stiger upp efter 12 och sedan varit hos mannens mormor och morfar på middag (fira mormor som fyller år imorgon) sen kl 14. Lämnade dem runt åtta, körde hem och lämnade hundarna innan vi tog en sväng till mataffären för att fylla på kyl och frys.

Väl hemma igen, fick mannen packa in varorna medan jag tog andra sprutan Gonal-F. Resten av kvällen kommer spenderas i soffan framför tv med en (flera) kopp riktigt gott te och färska hallon & blåbär. Skippade godis idag - blev tårta idag, och det blir tårta imorgon med (känner mig riktigt nöjd med att inte köpa något godis alls idag). 

Önskar att jag kunde säga att jag mår bättre idag, men då skulle jag ljuga. Mår inte sämre än igår heller, så det är ändå något positivt.