1 år

Så var dagen här, Bellas 1 årsdag. Ska jag vara helt ärlig, så fanns det en hel del stunder då jag aldrig trodde jag skulle nå den eller behöva uppleva den. Men det gjorde jag, mannen med och nu sitter jag här med ett litet syskon växande i magen. Ett syskon som tyvärr aldrig kommer få chansen att lära känna sin storasyster, men ett syskon som har världens bästa skyddsängel vakande över sig. 

När jag vaknade i morse öste regnet ner, och dagen kändes om möjligt ännu jobbigare att möta. Men efter några timmar slutade det att regna, istället började det att spricka upp och solens strålar tog sig fram. Vi började dagen med familjemys i sängen och att sjunga några visor för Bella och busfröet i sängen. Sen var det tid att stiga upp och möta dagen.

Efter frukost, fixa i ordning oss, rasta hundarna och lite annat smått, begav vi oss till blomsterhandeln och hämtade blomstergruppen vi beställt. När vi var klara där, körde vi till kyrkogården. Lämnade blomstergruppen, tände ett nytt ljus och satte en liten super Mario gubbe (mannen är lite av en Mario nörd, och det anser han att både Bella och busfröet också är/kommer att bli) till henne. 

Blommorna från oss

Vi stannade en ganska lång stund, på något sätt är det ju det enda sättet att vara samlade hela familjen.

Till slut lämnade vi kyrkogården och körde iväg för att äta lite mat. Och mannen tyckte att vi skulle ta italienskt idag, då Bella har en lite italiensk klang över sig. Mycket mer än så har det inte hänt för oss, allt har tagit så lång tid idag - lite som slowmotion. Om en stund ska vi i alla fall äta rosa prinsesstårta, och resten av kvällen kommer vi spendera på samma sätt som dagen, tillsammans.

Blommorna och Mario från oss till vänster och till höger är det blommor
från mormor och en pärlplatta från Bellas moster & kusiner

Vecka 31 (30+0)

För ett år sedan idag började de värsta dagarna i våra liv. Utifrån att det är den 20/9 innebär det att det idag är ett år sedan vattnet gick och att jag några timmar senare började blöda och ringde sjukvårdsupplysningen från mobilen när jag satt ensam på jobbet rädd och bara grät. 

Idag, ett år senare innebär den 20/9 att jag går in i en ny vecka. Vecka 31 (30+0) för att vara mer exakt. Och om några veckor kommer vi att få träffa vårt busfrö i verkligheten, men innan dess ska vi HELST hinna se busfröet på vårt extra ultraljud som vi har den 8/10. 

När jag var på kontroll hos barnmorskan igår (allt såg bra ut), pratade vi lite om helgen och om att det är Bellas födelsedag. Min barnmorska sa då till mig att det nog skulle vara bra om vi inte bara satt hemma hela helgen, utan lämnade lägenheten och hittade på lite saker. 

Så idag blev det en tur till tippen (mannen gjorde ett ryck på vinden igår kväll) innan vi körde till blomsteraffären (som vi redan innan bestämt) för att beställa blomma till imorgon när vi ska till kyrkogården. När båda de sakerna var gjorda, tog vi en sväng förbi mannens mormor och morfar. 

Var ett tag sedan vi var där, så vi tänkte att det var lika bra att köra inom när vi ändå var ute. Så de fick sett min växande mage och fråga hur allt är med mig och magen. De är nervösa och oroliga (som resten av släkten), men vågar inte riktigt säga något, samtidigt som det är lika tydligt att de verkligen längtar efter att få möta sitt barnbarnsbarn. Mannen visade även en film på när busfröet lever rövare i magen och sparkar som bara den, för dem.

3 dagar kvar

Idag när mannen kom hem från jobbet var han lite ledsen, så jag frågade vad det var och fick svaret att han idag verkligen insett vad det är för dag i helgen. Så även om jag nämnt det flera gånger sen vi gick in i september, gråtit, varit arg, känt mig helt slut (och låtit mycket gå ut över honom), så har han på något sätt lyckats förtränga att det är Bellas 1 årsdag på söndag. 

Det enda som vi har planerat denna helgen är besök på kyrkogården och äta födelsedagstårta tillsammans med hundarna här hemma. Vad och om något mer sker i helgen, så blir det utifrån hur vi mår och hur vi känner oss. Men jag tror det lutar åt att vi bara tar det lugnt och spenderar helgen hemma i ensamhet. 

För övrigt så bestämde vi oss för att köpa spjälsäng idag, för att se lite framåt och känna lite positivitet idag. Har även beställt en skötbädd som vi kommer att använda antingen tillsammans med ett skötbord eller utan. Där har vi fortfarande inte helt bestämt oss, men det lutar åt ett skötbord - även om det tar plats. 

Så vi börjar bli redo för att busfröet ska komma. Vi ska "bara" ta oss förbi denna helgen först. Kan knappt förstå att det nu är ett år sedan vi var lyckligt ovetande om allt som skulle hända bara dagarna senare. Lyckliga över vårt lilla hallon som växte, hade berättat för familj och vänner, börjat handla och planera och vi njöt av att vi äntligen efter över nio års kämpande skulle bli föräldrar. 

Hittade och tittade på bilder från när vi firade min pappa som fyllde 60 år förra året, och man såg den lilla kulan och glädjen som både mannen och jag utstrålade. Glädjen som sedan försvann och lämnade oss med brustna hjärtan och sorg, som vi sedan dess börjat lära oss att leva med - för det kommer aldrig försvinna och aldrig läka helt. 

FUB

Idag så var det då tid för oss att börja vår föräldrautbildning. Och under dagen har jag känt mig lite smått nervös och nyfiken över vad det var för andra par än oss. Ska jag vara helt ärlig, så var jag lite orolig om att vi skulle hamna i en grupp med 20 åringar som blivit gravida direkt och aldrig upplevt några som helst motgångar med att bli gravida. Eller som för den delen aldrig heller fått frågan "är det inte tid att skaffa barn nu, ni blir ju inte yngre precis". 

Istället visade det sig att vi är jämnåriga, och jag och mannen är inte heller ensamma om att ha kämpat och försökt en längre tid. I gruppen så är vi egentligen fem par, men vi var bara tre par där idag. Och eftersom vi inte var så många, blev det mer intimt och öppet med. Idag pratade vi mycket om veckorna fram till förlossningen och själva förlossningen. Men även hur graviditeten varit och om vaginal förlossning eller kejsarsnitt. 

Dagens utbildning avslutades med en liten film om förlossning, och alla i gruppen var överrens om att vi sett "värre och tydligare" förlossningsfilmer på TV. Vi fick nämligen lova att utvärdera filmen efteråt då vi alla redan sett en hel del förlossningsfilmer. Barnmorskan var lite extra stolt över att vi alla som var där läst igenom boken vi fått av henne. 

Nästa utbildningstillfälle har vi om två veckor, för vår barnmorska "lämnar" oss för att ha en veckas semester nästa vecka. Har dock en tid till henne på fredag för kontroll innan hon går på semester, hade hon inte haft semester skulle jag träffat henne på måndag. 

Valet

Då var det måndag igen, en lite annorlunda måndag är det dock - för det är dagen efter val och därmed valvaka. Detta var dessutom mitt och mannens tredje val och valvaka tillsammans (kommun/landsting/riksdag, för sen har vi en drös EU/EMU/kyrkoval med). Ja, för andra kanske sånt inte är så intressant - men nu är det så att vi träffades genom politiken, och då blir sådana saker lite speciella och intressanta.

Vissa delar av resultaten är positiva och glädjande, medan andra oroar mig rejält. Att SD fick det stöd de fick är min stora oro. I min egen kommun fick de 20% av rösterna! Jag kan inte sluta tänka på vad dessa människor tycker och tänker om ofrivilligt barnlösa och våra val och vägar för att bli föräldrar. 

För jag kan inte köpa att man väljer att rösta på ett parti vars företrädare ser ner på adoption från utlandet, vill inskränka i aborträtten och anser att homosexualitet är fel och att allt ska utgå från "kärnfamiljen". Och mycket mer, bara för att "invandringspolitiken i Sverige inte fungerar". 

Nog om valet, det diskuterar jag tillräckligt i andra forum och på andra platser. 

Imorgon börjar vi vår föräldrautbildning, känns väldigt stort att ha kommit så långt i graviditeten att vi nu ska börja med den. Lite nyfiken är jag över vad det är för andra par än oss i vår grupp. 

Vecka 30 (29+0)

Tänk att jag äntligen gått in i vecka 30! Ännu ett delmål nått, på denna resa mot en liten bebis i min famn. En liten bebis som är min och mannens, bara vår och ingen annans. Eller det beror på vem man frågar, för frågar ni mannens moster så är det hennes (och resten av familjens) bebis minst lika mycket som min och mannens. En sak är säkert, busfröet kommer vara älskad av många. 

Nya veckan till ära har vi varit iväg en liten sväng för att handla hem lite mat. Men vi passade också på att köpa hem några par små söta strumpor, bodys och hjälmmössa, när vi ändå var ute och körde.

Kan berätta att graviditeten nu börjar kännas av i svanken och höften mer och mer. Tänker dock inte börja klaga än, för det är främst när/om jag stått och gått ett tag som det börjar kännas. Och det är inget som sker så ofta för min del. Ska nog börja använda mina löparskor i vardagen, blir bättre stöd och avlastning än att gå runt med ballerinaskor. 

Sist men långt ifrån minst, vill jag bara påminna er om att använda er rösträtt imorgon! Jag kan ärligt säga att jag hoppas på förändring, för jag tillhör de som påverkats negativt (på flera sätt) av de som styr idag. Speciellt  på landstingsnivå. Mer än så tänker jag inte säga om politik för denna gången. 

Bolan

Idag har jag verkligen inte gjort mycket. Tagit det ganska lugnt och väntat på att mannen skulle komma hem, för att då köra iväg och titta på en hyresrätt som vi anmält intresse på. Den är av intresse fortfarande, en trea med egen liten trädgård. Tyvärr ligger den helt fel till för oss, men området är annars riktigt trevligt och där finns bra förskola och skola i området. 

Senast imorgon kväll måste vi meddela om vi är intresserade av den, sen får vi se om det i så fall skulle bli vi (om vi säger ja) eller någon annan som erbjuds kontraktet (det beror på vem som stått längst i kön). 

Tänkte även att jag skulle berätta om min bola, eftersom jag nämnt någon eller några gånger att andra reagerat på den och frågat om den. Varje gång jag träffar andra gravida eller personal (barnmorskor, sköterskor och kuratorn) på sjukhuset/MVC har de frågat om den. 

Saken är den att redan när jag väntade Bella hittade jag den, och blev lite smått förälskad i den. Men innan jag hade hunnit köpa den, hade min mamma köpt en bola åt mig. Så det fick helt enkelt vara så. 

När jag sedan blev gravid med busfröet, funderade jag ett bra tag på om jag ville använda samma bola igen eller inte. Kom snabbt fram till att jag inte ville det, utan det är Bellas bola och den hänger över ena ramen med foton på henne. Så det blev att jag skulle köpa en ny istället. Då kom jag på de jag hittade förra året, och började söka efter den direkt - och hittade den. 

Tvekade inte ens, utan beställde den direkt. Jag verkligen älskar den, och fjärilen under känns lite extra speciell nu. Den enda nackdelen har varit att kedjan man får till är lite kort (saknas ca 10-15 cm), speciellt i början om man är lång. Men det löste jag genom att köpa en annan kedja/band. 

BOLA BUTTERFLY BY SOMMERFELD