Väntar

Imorgon är det en vecka sedan cerklaget togs, och fortfarande har inte busfröet tagit till sig vräkningen - utan stannar kvar i min mage. Allt jag kan göra är att vänta, men fy vad drygt det är nu. Så här länge hade jag inte räknat med att vara gravid, det var knappt att vi räknade med att det ens skulle bli en novemberbebis. Vi var mer inställda på att det skulle bli en oktoberbebis.

Känner mig ganska så rastlös nu, samtidigt som jag har en viss brist på energi. Har väldigt svårt att sova, hittar ingen bra ställning, kissnödig, halsbränna, varm och täppt i näsan (jag andas främst genom näsan, så ingen bra kombination).Så istället för att hitta på saker, blir det lugn takt hemma - med små tupplurar när andan faller på. 

Något jag kan konstatera är att det går inte att gå några längre sträckor innan jag bli akut kissnödig heller, 3 km är bristningsgränsen. Där efter måste jag verkligen gå på toa. Dessutom tar det lika lång tid för mig att gå 3 km nu, som det tog för mig att gå 5-6 km innan jag blev gravid. Fast då gick jag inte som en pingvin och hade också bättre kondition, än nu när jag går som en pingvin och har sämsta kondisen (efter 8 månaders träningsförbud). 

Senast denna koftan användes (i våras), stack det inte ut någon mage
under brösten (och rosetten var mycket längre ut på sidan).

Busfröet skräms

Idag blev det ett besök på perinatalen på KK, eftersom busfröet tydligen bestämt sig för att återigen skrämma sina föräldrar med att inte buffa runt som vanligt i magen. Redan under kvällen igår var vi lite smått oroliga, men samtidigt hade jag känt busfröet svagt vid några få tillfällen. Så det kändes så dumt att ringa, och jag valde att avvakta tills idag. 

Men inte heller under natten eller morgonen ville busfröet buffa runt så att jag kände det mer än en gång när jag var på toa vid 05. Så det var bara att ringa in till dem och prata med barnmorskan, som sa att det är antagligen ingen som helst fara - men att vi skulle komma in för en kontroll. Så när mannen varit ute med hundarna var det bara att köra in till sjukhuset och perinatalen. 

När vi kom dit började busfröet helt plötsligt böka runt lite mer (vilket kändes väldigt typiskt). Men eftersom vi var där blev det urinprov, blodtryck, ca 45 minuter med ctg och ett ultraljud för att kolla fostervattenmängden. Blev några långa timmar på sjukhuset idag, men det var det värt för att veta att allt är bra med busfröet. Som nu mer än gärna får komma ut istället och sluta skrämma både mig och mannen. 

Det skönaste med personalen (både läkare och barnmorskor) alltid säger till oss att det är klart att vi ska ringa och komma in på kontroll när det blir så här, hur dumt det än känns när allt ser normalt ut. För man kan aldrig vara helt säker. 

Vecka 39 (38+0)

Det blev en sen kväll igår, blev snabbt beslutat att vi skulle gå på bio igår kväll då det visade sig att det fanns lediga biljetter till filmen jag ville se - Gone Girl (blev aldrig bio förra veckan för det inte fanns några biljetter till filmen då). Sagt och gjort, blev även middag ute innan bion. Så det blev med andra ord en dejtkväll för andra fredagen i rad med mannen. 

Jag gillade filmen, och det mest förvånande var att även mannen gillade filmen - som annars verkligen hatar den typen av filmer. Han till och med tackade för att jag tvingade med honom att se den, även om han nu inte vågar göra något dumt alls om i fall jag fick idéer av filmen. 

Idag har jag för övrigt gått in i ny vecka, är nu i vecka 39 (38+0). Och än har inte busfröet bestämt sig för att titta ut, utan verkar trivas bra i magen. Jag hoppas dock att busfröet snart tittar ut, och att jag inte går över tiden (känns som jag redan gjort det med 4 veckor nu nämligen). 

Dagen har annars varit lugn här hemma, vi har fixat med lite allt möjligt här hemma och min pappa var här och hjälpte till med att säkerhetsfästa skötbordet och en byrå. Om en liten stund ska vi bort till min mamma och hälsa på, mina morbröder är nämligen där och firar min lillebror som fyllde 18 år i tisdags. Sen när vi är hemma igen, kommer antagligen en av mannens vänner över för lite "lek" dvs spelande. 

Fixerad

Varit på kontroll hos barnmorskan idag då busfröet inte behagat att titta ut sedan cerklaget togs i tisdags, tiden bokade vi dock in vid förra besöket så det var inte något märkvärdigt så egentligen. Utan bara min vanliga kontroll.

Alla värden såg bra ut idag med, tydligen var jag lite lugnare än vanligt då mitt blodtryck (övertrycket) faktiskt låg lite lägre än vad de gjort de senaste gångerna. Bäst av allt var att barnmorskan idag konstaterade att busfröet nu är fixerad (vilket antagligen skedde ganska omgående efter att cerklaget försvann) .

Barnmorskan och jag skämtade lite om att hon räknar med att jag ska föda vaginalt, för det skulle se konstigt ut med en föräldragrupp där alla slutat med kejsarsnitt. Är som sagt sist ut i gruppen (de andra var beräknade ca 1-1,5 månad innan mig), så nu är det bara mig de väntar på innan det är tid för återträff.

Nedräkning till busfröets ankomst fortsätter, och idag är det 15 dagar till BF. Jag hoppas verkligen att busfröet kommer innan dess.

Livet i det "fria"

Då var min långa sjukskrivningsperiod slut, och jag har från och med idag gått på semester istället. Kommer att ha semester månaden ut och börjar sen min föräldraledighet den 1/12. Anledningen till att jag har semester är att eftersom cerklaget togs igår, kan jag inte längre vara sjukskriven av den anledningen. Och då jag inte rört årets (+ att jag har sparad sedan tidigare år) semesterdagar, så tar jag en del av dem nu istället för att slösa på mina/våra föräldradagar. 

Kan inte påstå att jag varit pigg och full av energi, men jag har i alla fall varit igång och gjort mer idag än andra dagar. Blev dock en liten tupplur innan jag åt lunch idag. Och under kvällen var jag på möte med nämnden. Så kul det var att träffa alla tjänstemän och politiker, kan tillägga att jag tillhörde nog ett av de främsta samtalsämne ikväll. De har alla (nästan alla) hört ryktesvägen anledningen till att jag inte varit på något sammanträde sedan i våras, så det blev många gratulationer, lyckönskningar och frågor om hur snart det är beräknat och om jag vågar mig ut så nära in på. 

Mannen hämtade upp mig efter mötet och vi körde och handlade hem lite mat för att fylla på kylen nu när inte förlossningen satte igång under gårdagen. Väl hemma hjälpte jag för första gången på evigheter till att bära upp matkassar, de var inte supertunga - men de vägde lite och det kändes ganska skönt att kunna (våga) hjälpa mannen upp med maten. 

Min inställning är för övrigt att nu ska jag göra allt det jag inte fått göra sedan jag blev gravid/fick insatt mitt cerklage. För om alla de sakerna har varit risker till förtidig förlossning, borde de också finnas en möjlighet till att de kan hjälpa till att sätta igång förlossningen nu. 

Nu är cerklaget borta

Lite innan 11.00 blev vi insläppta på förlossningen och förberedelserna för borttagningen av cerklaget sattes igång. Det första vi fick veta när vi kom, var dock att det inte skulle bli "min" läkare som tog cerklaget utan att det skulle bli en annan (lika duktig, som barnmorskan sa) överläkare. 

Fick lämna mina papper (blodgruppering mm), och blev sedan visad in på ett av förlossningsrummen. Där inne fick vi (jag och mannen) vänta en liten stund innan alla var på plats. Jag fick en sjukhusskjorta och fick klä av mig på nedre delen, samt gå på toa och tömma blåsan en extra gång innan jag till slut la mig till rätta i sängen/gynstolen.

I rummet befann sig jag och mannen, men även överläkaren (som jag haft vid minst två tidigare besök på KK under denna graviditeten), en underläkare, en barnmorska och en undersköterska under tiden som cerklaget skulle tas. Proceduren var kort, men väldigt (!!!) smärtsam. Lustgasen hjälpte, men jag måste erkänna att det var lite obehagligt samtidigt - för jag blev smått yr och illamående precis när det gjorde som mest ont, vilket gjorde att jag inte kunde andas in lustgas när jag som mest behövde det. 

Direkt efter att han tagit bort cerklaget gjordes en kontroll av min livmoderhals, och då var jag 1,5 cm öppen. Så det är inte konstigt att det varit obehagligt och obekvämt den senaste tiden, med allt tryck från busfröets huvud mot livmoderhalsen och cerklaget. Efter det fick jag ligga med CTG en stund för att kolla busfröet och värkar, och när det var klart fick jag klä på mig och sedan lämnade vi förlossningen. 

De första timmarna efter spenderade vi i närheten av sjukhuset, åt lunch och gick i lite butiker. Ett tag senare valde vi att promenera en längre sträcka (med några små pauser för mig att vila och gå på toa), kan inte komma ihåg när jag senast gick en så pass lång promenad. Dock känns det i ryggen att jag gått ordentligt idag. 

Värkarna har inte ökat, men trycket nedåt har ökat rejält och jag känner mig konstant kissnödig. Det vi la märke till när vi kom hem (eller mannen nämnde det faktiskt redan när vi promenerad runt) är att magen verkligen har sjunkit rejält under dagen. Så det hoppas vi på är ett tecken på att saker och ting närmar sig. 

När det gäller cerklaget kan jag berätta att JA, man känner verkligen av det under tiden det sitter i en. För sån skillnad det är nu, mycket av det obehag och stickningar mm som jag känt under alla dessa veckor är som bortblåsta och jag känner mig "tom" och utan minsta obehag uppe i slidan. Men, jag tar mer än gärna alla de obehagen - för det är tack vare cerklaget jag fortfarande är gravid och väntar ett barn som har alla de förutsättningar att överleva en förlossning som Bella inte hade. 

Imorgon

Idag är det dagen innan den stora dagen! För imorgon är det tid att klippa cerklaget. Och jag kan bara säga att det känns helkonstigt just nu, jag verkligen längtar - även om jag vet att det inte kommer bli någon lugn och skön upplevelse. För övrigt så är det bästa med morgondagen att jag kommer spendera hela dagen med mannen, för han har tagit semester imorgon. 

Känner mig ganska så stressad och tankarna far och flyger åt alla håll och kanter. Under dagen har jag försökt förbereda och fixa det som behöver fixas (städa, plocka undan, skicka in lite papper till FK mm.) här hemma. Det som stressar mig mest är att inte veta om vi kommer att behöva åka hem imorgon eftermiddag, med busfröet kvar i magen. Eller om morgondagen kommer sluta med att förlossningen sätter igång.