Skit - igen

Borde sova nu - ja, mitt på dagen. Jobbar ju natt denna vecka, har avklarat två (tuffa och tunga) och har en tredje kvar. Men istället är jag vaken, kroppen kommer inte till ro. Har fått en liten stunds sömn, slumrade till en stund framför tv innan. Det räcker dock inte, så jag får väl försöka rensa ur tankarna lite genom att skriva ner dem här och sedan krypa ner i sängen - igen.

Inombords känns det som att mitt liv bara stannat upp, medan alla andras rullar på som vanligt. Jag vill verkligen bara börja leva igen, på riktigt. Att få känna livslust, glädje, gemenskap, våga drömma och känna framtidshopp. Verkligheten ser dock helt annorlunda ut, okej där finns väl några få ljusglimtar då och då som gör att jag orkar. Som ger mig lite kraft, kraft till att orka kämpa vidare. 

Ännu ett misslyckat försök, att arbetsklimatet på jobbet består av kaos och bråk, hormoner på väg ur kroppen, hormoner på väg in i kroppen, sorg, saknad, ålderskris, identitetskris, krossade drömmar, förakt mot min egen kropp, ångest i största allmänhet, trötthet, knappt träffat mannen på en vecka + en del små bråk över telefon, att det är februari (bf), sömnbrist (speciellt när jag fortfarande inte lyckats somna efter en lång och tung natt på jobbet)... Ja, det finns ännu mer att rada upp, inte konstigt att allt känns skit och att kroppen inte kommer till ro.

Sen är jag bara så arg och trött på alla idiotiska kommentarer från föräldrar (med barn) om att vi (alla som inte har barn - oavsett anledning) ska vara glad och njuta av att kunna göra vad vi vill - när vi vill - för det kan man minsann inte sen när man har barn (dra åt helvete, ni är fan inte ens förtjänta av att vara föräldrar! - är nog det "snällaste" uttrycket jag kan komma på). För att inte tala om alla idioter som tror att allt bara löser sig om vi "slappnar av och inte tänker på det". 

Nu när jag fått kräka av mig lite av allt som surrar runt i mitt huvud, ska jag nog ge sängen en chans till. Inser att jag nog var för "bra" på att trycka undan alla tankar och känslor tidigare i veckan - och att de nu kommer med hårdare kraft istället. Lite sömn kanske kan få mig på lite bättre humör och ge mig lite mer kraft och ork att kämpa på. 

25 februari 2014

Idag är det dagen, dagen som jag (vi) fasat för sedan i september. Idag är det nämligen dagen som Bella var beräknad att komma. Men så blev det inte, istället spenderade mannen dagen på jobbet och jag har fixat och förberett för att spendera natten (och två nätter till) på jobbet.

Dagen har varit "lättare" än jag trodde, men det har nog med helgens negativa resultat att göra. Lite bekymmer har det varit, kroppen har varit orolig och att få ordentligt med sömn har inte gått. Vaknade tidigt, somnade om - men vaknade 15 minuter senare. Och så har det fortsatt, lyckades dock att få till 3,5 timmes sammanhängande sömn under kvällen. 

För mannen har dagen varit svårare, men vi har haft varandra och under dagen har det blivit många små sms med små kärleksförklaringar och stöd. 

Beslutet

Vi fattade nog beslutet om hur vi skulle gå vidare redan i lördags, men samtidigt har vi verkligen känt efter och bollat fram och tillbaka de olika alternativen. Och idag var det "bara" att ringa och prata med RMC. 

Men först fick jag börja dagen med att göra ett "förnedrings"test (mannen tycker inte att jag ska kalla det så - men det är så jag känner för att ta ett graviditetstest när blodet samtidigt rinner ur en och man känner i hela kroppen att försöket inte gått (denna gången heller). 

Sen klockan nio var det bara att ringa, hade förväntat mig svårigheter med att komma fram - för måndagsmorgon är verkligen sämsta dagen att ringa. Men inte idag, och efter "bara" 15 minuters kö var det så min tur att meddela resultaten - blödning i lördags och negativt test idag på TD - och så prata om hur vi ska göra nu.

Vi har bestämt oss för att försöka med insemination (ja och hormonstimulering med då) igen. Fick även pratat lite med barnmorskan om att vi känner att vi skulle vilja prata lite mer med någon av läkarna, för det är något vi känner att vi vill inför en eventuell nästa gång. När vi är där för VUL och insemination, är det oftast väldigt stressigt och de har inte riktigt tid med frågor - vilket vi förstår, men har behov av. 

Så planen nu är: Hormonstimulering med start idag, VUL om en vecka, insemination utifrån hur VUL ser ut. Om försöket inte lyckas, så ska vi bokas in på ett läkarbesök eller få en telefontid med läkare. 

Några frågor som poppat upp under helgen fick jag i alla fall svar på idag, så de kan jag lägga åt sidan nu och börja ställa in mig på ännu en omgång med "mysiga" biverkningar av hormonerna. 

Blod

Första toabesöket igårkväll efter det att vi kommit hem från kyrkogården innebar att vi mer eller mindre kunde räkna ut att detta försöket också hade misslyckats. Spottings på pappret. Så när jag gjorde mig i ordning för sängen, blev det nattbinda på för att vara på säkra sidan.

Morgonens första toabesök innebar blod, och vi kan bara lägga ännu ett försök bakom oss. 

Det vi måste göra nu är att bestämma oss hur vi ska gå vidare, vi har tills på måndag på oss. För då ska jag ringa RMC - igen. Mannen tycker att vi ska ta chansen och göra ett eller två inseminationsförsök till, jag känner mig väldigt tveksam. Lutar åt att ge insemination en chans till. För jag kan inte se att det skulle finnas någon anledning till att läkarna skulle ge oss den möjligheten om de inte tror  att det skulle fungera på oss. 

Att inte behöva röra våra poäng känns skönt, och vi slipper att vänta. Kör vi Ivf, kommer poängen börja dras och vi måste vänta - (minst) 1 till 2 månader innan vi får sätta igång. Ett beslut måste vi fatta, men det är lättare sagt än gjort. Blir inte lättare när jag jobbar hela helgen.

21 februari

Då var det den 21 februari, och det innebär att att det är fem månader sedan vi förlorade vårt älskade, önskade och extremt efterlängtade önskebarn, vår lilla Bella. Det gör så ont speciellt idag, för om fyra dagar är det den dag som var vår bf 25/2 -14. 

Utöver det, så är det idag tre dagar till TD - vilket brukar innebära spottings eller att jag börjar små blöda, hoppas verkligen att få slippa. Men känslan i kroppen är allt annat än bra, känns som att det är på gång - åter igen.

När mannen kommer hem om några minuter bär det av till kyrkogården, för att tända ljus och lämna blommor till Bella. 

Äkta kärlek

Hade önskat att jag kunde skriva att dagen varit underbar och helt fantastisk. Men det är nog (nästan) så långt ifrån verkligheten man kan komma. När jag vaknade i morse satt mycket av gårdagen kvar i mig och eftersom jag inte hade någon tid att passa, inga hundar som var intresserade av att stiga upp och några tårar som tyckte att de skulle tränga sig fram och falla längst mina kinder - valde jag att dra täcket över huvudet och somna om en stund.

När jag vaknade igen ungefär 1-2 timmar senare mötes jag av den mest äkta kärlek och omtanke man kan få från båda mina hundar (båda två låg kloss intill mig) och bara några minuter senare plingade det till i mobilen, ett litet kärleks sms från mannen. Det gjorde att det enda kändes värt att stiga upp och ta tag i dagen. 

Detta är våra älskade tjejer som vet exakt när jag (vi) behöver 

extra mycket tröst och närhet.

Och så här låg dem mot min bröstkorg när jag vaknade.

Dagen har sedan rulla på, fått städat lite, myst ännu mer med hundarna, varit och vägt mig (nytt minus, undrar hur mycket jag egentligen måste äta för att inte få ett minus numera) och så har jag ätit en god middag tillsammans med mannen. Kvällen avslutar vi soffan framför tv:n med lite choklad. 

Jobbig dag

Igår var en ganska så bra dag, jag kände mig ganska så bra och positiv gällande detta försöket. Idag har det dock känts det totalt motsatta. Bara att stiga upp idag var tungt, att sen behöva gå på ett möte (yrkesträff, så inte med endast "mina kollegor") på jobbet kändes inte bättre. Vi skulle dessutom träffa "vår nya chef" (enheten har två chefer, som ansvarar för vars en halva). 

Denne tyckte att vi skulle presentera oss utifrån namn, ålder, tid på enheten, och våra drömmar och mål... De första bitarna är inga problem, men att prata om drömmar och mål - det är inget jag tänker prata om inför en större grupp och inte heller på min arbetsplats. För alla mina drömmar och mål handlar om denna resan, och är så pass privata att jag inte anser att de har med det att göra. 

Men vi var tvungna att berätta något, så efter ett tag valde jag att säga att min dröm är att hoppa bungyjump på Nya Zeeland. Är förvisso ingen lögn, men heller inget jag verkligen drömmer om. Utan mer något som hade varit kul att göra och uppleva. 

En annan sak jag har kommit på idag, jag hatar verkligen att få komplimanger. Alltså komplimanger om hur duktig och stark jag är som har lyckats så bra med vikt, klara att kombinera jobb och studier, min hälsa, mitt engagemang i politiken, osv. 

Varför? Jo, för att alla de komplimangerna har ingen som helst betydelse när man känner sig totalt värdelös. Eller hatet som finns mot den egna kroppen, för att den inte "fungerar som den ska". 

Som sagt idag har varit allt annat än en bra dag, tårarna och känslan av hopplöshet har dykt upp flera gånger idag. Kan bara hoppas på att morgondagen känns lite lättare än dagen.