Måndag

Vet knappt vad jag ska säga/skriva. Det känns som att jag bara håller andan och gör allt vad jag kan för att det ska bli den 10/4. Jag vill veta om allt är som det ska, om jag ska våga tro och hoppas på att vi kommer att få ett litet syskon till Bella om si så där 8 månader. 

Det onda har mer eller mindre släppt - peppar, peppar - men lite bruna flytningar har jag fortfarande. Varje toabesök innebär en analys av papper och toastol, men inget "blod" - ni vet, rött, färskt och i större mängde. Spenderat dagen på jobbet, och jag vet inte hur många gånger jag smygit in på toa för att gråta. 

Försöker hålla känslorna och tankarna något så när i schack, men det går verkligen inte. Rädslan för att allt ska gå åt helvete hänger över mig. 

Mardrömshelg

Helgen har varit allt annat än lugn och skön, allt det vi hade planerat för lades åt sidan. Men jag får nog börja från början.

Allt började med att jag fick ljusrosa flytningar i fredags på förmiddagen, till det började jag även känna mig öm på höger sida. En värk som kom och gick, och den var inte något extremt heller. Närmare kvällen hade flytningarna upphört och jag kände heller knappt av det ömma heller. 

I lördags kom värken tillbaka, men inga blodblandade flytningar. Ringde till sjukvårdsupplysningen och pratade med dem. Fick numret till Gynakuten, men de tyckte jag skulle ta värktabletter och avvakta. Då jag inte hade jätte ont och inte blödde. För att försöka slappna av körde vi iväg och shoppade lite, det onda kom och gick och inga flytningar då heller. 

Men sen på kvällen (runt 20) var jag på toa och fick då återigen blodblandade flytningar. Denna gången var det mer bruna flytningar. Så nu ringde jag in till de på Gynakuten och pratade med dem direkt. Fick svaret att vi kunde komma in för undersökning. Så det var bara att ge oss av till Gynakuten.

Senast vi var där, fick vi det värsta tänkbara beskedet man kan få. Så min puls var extremt hög under hela besöket. Efter att ha väntat ett bra tag fick vi äntligen träffa läkaren, gå igenom allt ännu en gång och sedan var det bara att hoppa upp i gynstolen. 

Hon började med att titta in och konstaterade att där fanns lite mer gammalt blod i livmoderhalsens öppning. Efter det tryckte och kände hon på buken, när det var gjort gjorde hon ett VUL. Behöver jag ens säga hur nära jag var till att kräkas?

När hon kollat allt, så fick vi också se. Hon hittade fosterhinnan (ca 7x6x2  mm), men inte mycket mer - vilket hon var snabb med att säga att så kan det vara så här tidigt, då det är så smått. Det viktigaste var att det inte fanns några tecken på att jag har ett utomkvedshavandeskap. När undersökningen var gjord, så var det bara att klä på mig igen och sen prata med läkaren igen. 

Fick frågan om när vi hade tid för VUL, berättade att vi hade det den 22/4. Då frågade hon oss om vi ville vänta tills dess eller om de skulle boka in oss på ett uppföljnings VUL om 1,5-2 veckor. Vi valde det senare, så nu har vi tid för uppföljnings VUL den 10/4. När vi var klara var det bara att åka hem och gå och lägga sig. Både jag och mannen var helt slut när vi kom hem.

Idag har det ömma lagt sig ganska så bra, har lite känningar till och från. Men bruna flytningar har jag fortfarande, dock med ett uppehåll på några timmar. Varje besök på toan sker med en klump i magen, och varje gång det börjar kännas i nedre delen av buken kommer känslan av att nu är det kört. 

Försöker verkligen tänka positivt och att ta det lugnt, men just nu känns det tungt och mörkt. Rädslan för att vi ska förlora Bellas syskon i ett missfall är stor. 

Längtar

Spenderar nu min tredje natt på jobbet, imorgon går jag äntligen av. Ska bli väldigt skönt att vara ledig hela helgen, och att få umgås med mannen. Vi har knappt träffats den senaste veckan, och inte riktigt hunnit "fira" vårt fina och underbara plus. Så att få spendera helgen med honom längtar jag verkligen efter nu. 

Nätterna har varit ganska lugna (än så länge), lite extra trött har jag dock varit. Men jag har också fått sovit ordentligt på dagarna (även om jag vaknat för toabesök). 

Njuter till fullo när brösten ömmar, springer på toa och kissar stup i ett eller när jag känner mig illamående, för då känner jag mig gravid. Men när det sedan drar i magen då är det svårt och oron ökar. Att gå på toa är fortfarande lika jobbigt, skräcken för att pappret blir rött är överhängande.

Tack!

Tack för alla underbara hälsningar och gratulationer! 

Gårdagens besked firade vi med sushi till kvällsmat och till det blev det en koffeinfri Cola för min del. Och idag har jag bara tagit det lugnt. Dagen har beståt av: gå ut med hundarna, sova, vila, laga mat, vila, sova, förbereda inför en natt på jobb, mysa med hundarna, sova lite mer och handla.

Testdag

Kalendern visar att det är måndagen den 24/3, men den visar även att det idag är vår testdag. Så när jag vaknade riktigt kissnödig lite innan 06.00 var det bara att stiga upp, gå på toa och ta ett graviditetstest. Resultatet? Det blev positivt!

Efter 5 månader av försök och väntan har vi äntligen fått uppleva vårt andra plus (någonsin). Jag vågar knappt tro det, men jag är GRAVID igen.

(Och, snälla ni som känner mig och mannen: Vänligen respektera att vi inte vill att detta ska bli "offentligt" än.)

Hade mina misstankar i helgen, då inga spottings eller någon blödning kom - men vågade inte tro på det för det. Lika så har jag varit helt slut när jag kommit hem från jobbet på kvällarna, slocknat direkt nästan (vilket jag aldrig gör annars).

Så idag fick jag äntligen ringa till RMC och säga de efterlängtade (sen vi började gå där hösten 2012) orden: att testet är positivt. Och få boka tid för ultraljud, i stället som alla de tidigare försöken - fråga om när vi kan få starta med nästa behandling.

Nu är det många steg och hinder kvar, så klumpen i magen vid varje toabesök eller spänning/tryck i magen finns kvar. Att våga tro på att det är sant och att vi nu väntar ett syskon till Bella är svårt, ännu mer att glädjas helt. För det är tidigt, vi är "bara" i vecka 5 (4+2) idag. Närmsta mål är ultraljudet som blir den 22/4 (dagen innan min 30 årsdag) ska visa att allt är som det ska.

Något annat riktigt trevligt idag, var att jag var iväg och fikade med S. En tjej som jag kommit i kontakt med via "RMC tjejerna". Ämnena kanske inte var de roligaste, blev mycket prat om missfall, sorg, våra änglabarn, barnlöshet, syskonbarn, barn över lag och en massa annat. Tiden gick fort, och det var en riktigt trevlig eftermiddag helt enkelt. Tack för idag S (hoppas du också hade en givande eftermiddag).

6 månader

Idag är det Bellas 6 månadersdag. Det innebär att det är ett halvår sedan vi förlorade henne och att det är ett halvår tills vi tvingas att "fira" hennes första födelsedag. Jag hoppas verkligen att vi får fira Bellas första födelsedag med ett litet syskon växandes i min mage. 

Efter jobbet var jag och köpte blommor, väl hemma så fixade jag till ljuset som vi ska tända i lyktan. Om en liten stund ska vi nämligen köra till Bellas grav, sätta blommorna, den lilla ängeln och tända ljuset.

Måste säga att det är med blandade känslor att jag jobbar denna helgen. Det är skönt att vara på jobbet och få hjärnan att fokusera på jobbet, i stället för på sorgen, saknaden och försöken. Samtidigt närmar vi oss de mest kritiska dagarna, och varje toabesök är extremt ångest laddat. 

Barnbok

Jag säger numera "om" vi lyckas istället för "när" vi lyckas. För det känns inte lika självklart att vi skulle lyckas och att vi faktiskt ska få hålla ett levande och fullgånget lite önskebarn i vår famn till slut numera, inte sedan vi förlorade Bella. 

Dock så finns det fortfarande en liten plats i mitt hjärta (och hjärna) som tror på att det verkligen kommer att gå och att det är "när" vi lyckas som gäller. Och det är denna lilla plats som bestämt att vi ska köpa hem en väldigt speciell barnbok.

Mannen berättade för ett tag sedan att han hittat en barnbok som handlar om när ett syskon dör under graviditeten, men att han inte hade vågat säga något eller köpa den för den delen. När han berättade så sa jag direkt att den boken vill jag ha! För när vi får syskon till Bella, är det en bok som verkligen kan hjälpa oss att prata om Bella - så att syskon förstår. 

Så vi har beställt hem boken, tog lite tid för mannen att hitta den igen då han inte skrivit ner vad den heter eller vem som skrivit den. Boken heter: Hon tänder stjärnorna nu, och om ni är intresserade så går det även att provläsa den på hemsidan.