Dröm i uppfyllelse

Då är det helg, och snart är den över också. Kan inte påstå att jag tycker helgerna är så roliga just nu. Finns ändå nästan inget att hitta på, för vädret är kasst på alla möjliga sätt och inomhusaktiviteter på helgen är värdelöst när man vill undvika RS. 

Förvisso inget fel med att spendera helgen i soffan/bara ta det lugnt, men jag vill gå runt och stolt köra vagnen som min lilla dotter - vårt mirakel - ligger i. En annan sak som gör att helgen inte blir särskilt rolig, är att spendera all tid med sin man när man inte har löst saker och ting. Ännu värre när han säger ja till att få besök, ett sätt att undvika det oundvikliga helt enkelt. Och faktiskt även lyckas göra situationen ännu värre. 

Var hos kuratorn igår. Det gick väl så där, ett minimalt steg framåt. Fick verkligen inte fram allt och tiden var ganska så kort. Har varit väldigt händelserika tre månader sedan sista besöket, så det är inte så konstigt då. Men det skönaste var att träffa kuratorn tillsammans med vår lilla tjej, den största möjliga kontrasten till första mötet med kuratorn. 

Fast en trevlig sak har jag/vi faktiskt hunnit med denna helgen. Och det är att göra avtryck av tjejens små händer i lera. Passade på att göra det ikväll innan hon skulle badas. Dock inte det lättaste. Hon gillar inte att sträcka ut sina fingrar på det viset. Lika så har vi försökt att göra avtryck på hennes händer med fingerfärg (sen hon kom hem, dock inte de senaste veckorna), men det har fortfarande inte blivit något bra resultat. Men med tanke på hur lång tid det tog för att få bra avtryck i lera, avvaktar jag lite till innan jag åter igen ger mig på avtryck med färg. 

Hur jag än mår inombords, och vad jag än känner och tycker om mannen. Så njuter jag av varje sekund jag har med min dotter. Att känna hennes lilla hand och fingrar stryka över mitt bröst när jag ammar henne, och titta mot henne och få möta hennes blick (de tillfällen som hon inte blundar) är den bästa känslan i hela världen. Den känslan och upplevelse som jag drömt om under 11 år av försök och längtan. Och den biten som jag var mest rädd för att aldrig få uppleva.

Drömmen som till slut gick i uppfyllelse!

Jag hoppas innerligen att alla som fortfarande kämpar också ska få chansen och möjlighet att få uppleva det. 

Frukostdejt och bebiskräk

Idag hade jag en riktigt trevlig förmiddag. Kära J var här nämligen, och vi hade en "frukostdejt". Vännen köpte med sig goda bullar och jag stod för kaffe och pålägg. Tiden gick snabbt och helt plötsligt var det lunchtid och tid för henne att fixa lite ärenden samt hämta barnen. 

Men det är några år nu, sedan hon och jag satt och pratade/var ute och promenerade/tog en fika kombinerat med bebisskrik, kiss-/bajsblöjor, kräk, matning osv. Senast vi gjorde det var när hennes tvillingar var små, vilket är några år sedan nu. Största skillnaden mellan då och nu - hon tog min bebis så att jag kunde få gå på toa, utan att känna mig det minsta stressad. 

Och vår lilla tjej har idag blivit 2 månader. Kan knappt förstå att hon redan funnits i våra liv i två månader, men tiden går fort - tusen gånger snabbare än vad den gjorde alla månaderna på soffan/i sängen under graviditeten. 

När jag sitter och sniffar hennes hår och pussar hennes panna (men faktiskt även när jag vaggar och nynnar någon sång för att trösta henne), så känner jag hur jag verkligen önskar och innerligen hoppas att alla de ofrivilligt barnlösa jag lärt känna sen jag startade min blogg och som fortfarande kämpar också snart får uppleva det med ett eget barn. 

För hur jobbigt det än är i perioder både under behandling, graviditet (eller adoption för den delen) och sen när bebisen (barnet) väl är hos en - så känns det värt det - för drömmen och längtan har äntligen gått i uppfyllelse. Även om man i stunder faktiskt undrar vad man gett sig in på, eller känner sig helt värdelös som förälder (när ens barn skriker och gråter och ingenting hjälper). 

Sen finns samtidigt en liten sorg och längtan kvar. Innerst inne känner jag mig fortfarande lika ofrivilligt barnlös, och det kommer jag nog alltid att göra. 

Efterkontroll

Får börja med att tacka för era ärliga och varma kommentarer. Det är alltid skönt att höra att man inte är ensam om att må dåligt, eller känna på ett visst sätt efter förlossningen - även om det är något man alltid får höra om, så är det få som står upp för det.

Började i alla fall dagen med att få tag på kuratorn. Så på fredag har jag/vi fått en tid till henne, kunde fått tid redan i morgon - men då funkar det inte eftersom bilen är inlämnad för nya däck och justering av hjulinställningen. Plus att det hade varit svårt för mannen att fixa sig ledig. Och även om det är främst jag som behöver träffa kuratorn, så behöver han nog det också en hel del - om inte annat för att förstå mig bättre (kuratorn brukar få honom att förstå lite bättre, åtminstone för några dagar).

Efter att ha ringt blev det att jag och lilltjejen tog en längre tupplur, vilket gjorde att vi fick brått när vi vaknade igen. Var bara att fixa i ordning oss, mata lilltjejen, kissa hundarna väldigt snabbt (fick be min bror komma och ta dem på en lite längre runda, då jag hade superdåligt samvete för att de bara fick ut och kissa på gräset och upp igen) och sedan packa ner tjejen i vagnen och promenera snabbt till barnmorskan för min efterkontroll.

Det blev ett lågt besök på MVC, men välbehövligt. Prover, blodtryck, fysisk undersökning och koll av ärret såg allt bra ut. Vikten vill jag knappt tänka på, den är inte bra så mycket kan jag säga. Gick ner en hel del första månaden, men eftersom jag sedan mått skit har jag hanterat det med att tröstäta. Men jag har en plan, och det är min barnmorska mer än nöjd med.

Anledningen till att besöket blev långt var när vi pratade om mitt psykiska mående. Hon tyckte att det var väldigt bra att jag fått tid till kuratorn, men jag fick även kontaktuppgifter till ett speciellt team inom psykiatrin som jobbar med späd- och småbarnsföräldrar. Så jag kommer nog att kontakta dem med, har fått höra ikväll att de ska vara riktigt bra där. Bäst med det teamet just nu, är att de finns i min hemstad - så jag behöver inte ta mig till Malmö eller Lund (min kurator sitter i Lund numera), utan det är nära och bra, och jag slipper lägga timmar på att ta mig dit och hem. 

Informationsbladet från Spädbarnsverksamhet

Avslutade dock besöket med en stor och varm kram efter att ha skratta lite. Anledningen till skrattet var när barnmorskan skulle ta upp frågan om preventivmedel. Hon sa, "det är väl knappast lönt att jag frågar dig, men det är en del av efterkontrollen - hur tänker du med preventivmedel?" Jag svarade "det har du rätt i, har jag inte använt preventivmedel på 11 år så lär jag inte börja med det nu". Då avslutade barnmorskan med "det kan jag förstå, och skulle det hända något så är du så välkommen tillbaka igen".

Så här i efterhand är jag så glad över att jag faktiskt valde att gå till samma barnmorska och MVC som jag hade när jag väntade Bella. Trodde inte jag skulle klara av det, och att det skulle bli svårt och jobbigt. Men tvärtom, har haft ett fantastiskt stöd och en väldigt förstående barnmorska som tagit hand om mig riktigt bra både fysiskt och psykiskt under hela graviditeten. Är ingen tvekan, om jag någonsin lyckas bli gravid igen var jag kommer att gå på mina kontroller hos.

Vill även passa på att tipsa om en föreläsning som är på biblioteket i Staffanstorp  den 5 februari klockan 18.00. Så här har Barnlängtan - Skåne, skrivit om den: 

Mellan hopp och missfall - föreläsning av Tobias Åkerman som har skrivit boken "Drömmen om ett barn". Torsdag 5 februari kl 18.00 på Staffanstorps bibliotek. Fri entré
Tobias Åkerman berättar utifrån sin bok Drömmen om ett barn om barnlängtan, ofrivillig barnlöshet och den långa vägen till att bli förälder - utifrån en mans perspektiv. Drömmen om ett barn blev till fyra långa års längtan och väntan som gång på gång slutade i djupaste sorg.

Allt annat än bra

Nä, allt är långt ifrån som det ska vara här hemma. Hade det inte varit för min underbara lilla dotter hade jag bara slängt ner några plagg i en väska och lämnat hem och man.
Något jag tyvärr tagit som vana och lärt mig genom åren är att alltid hålla uppe en fasad, en fasad som säger att allt är bra eller åtminstone att det är okej. Aldrig visa att allt är skit eller att jag mår dåligt, för de gånger jag visat det har det alltid slutat med att jag blivit sårad eller nedbruten ännu mer. 

Men den där fasaden går inte att hålla uppe hur länge som helst, och det kommer till ett väldigt högt pris - nämligen min egen hälsa. Med alla extra hormoner och sömnbrist som det varit i snart två månader, sliter det ännu hårdare och för ungefär en och halv vecka sedan brast det i fasaden till mannen. Och sedan dess har vi knappt pratat med varandra. De ord och meningar som utbytts har handlat om vår dotter, hundarna eller liknande. 

Vårt äktenskap hänger verkligen på en skör tråd, men utåt sett har jag under den här tiden ändå kämpat med att låtsas som ingenting och hållit fasaden uppe för alla andra. Tills i fredags, då orkade jag inte längre. Då hade verkligen all ork tagit slut och tårarna hade redan runnit längst kinderna nästan ett dygn. 

Men trots att situationen är som den är här hemma, har jag ändå på något sätt lyckats vara lite effektiv mellan alla tårarna. Bokade tvättstugan i källaren, och äntligen har jag/vi kommit ikapp tvättberget här hemma. Har inte varit det lättaste, men det har funkat och lilltjejen har följt med ner i bärselen och tittat på alla lamporna i källaren med stora nyfikna ögon vid de tillfällen hon varit vaken (vissa gånger somnade hon redan i trappan ner). 

Och idag kom min pappa hit för att hjälpa mig att få upp två hyllor i lilltjejens hörna. Så nu har några väl utvalda saker placerats där, och helt plötsligt känns det verkligen som att hon inte längre är på lån utan att hon faktiskt är min. Till sist har jag också fått/vågat boa lite jag med. Vilket varit extra behövligt för mig efter allt som skett och sker. 

Babushkadockor som jag köpt till lilltjejen med texterna:
"I will love you..." "all day..." "everyday..." "forever."

En sak jag måste göra på måndag (eller i alla fall under nästa vecka), som jag fortfarande inte fått gjort - är att försöka få en tid till min kurator, hoppas verkligen att hon är tillbaka. Annars måste jag få tid till någon annan, det hade jag behövt för länge sen - men som sagt mitt eget mående har jag försökt hålla begravt, till hänsyn för andra. 

2 månaders koll

Idag har jag och vår lilla tjej varit hos BVC på 2 månaders kontroll, och därmed även läkarundersökning. Tänk, vår tjej har om en vecka funnits med oss i våra liv i två månader! Och fortfarande känns det ganska overkligt, att vi äntligen har ett litet barn - ett barn som är vårt och inte på lån av någon annan. 

Hon växer på, och är nu 59 cm lång och väger 4455 gram, och följer sina egna kurvor hur fint som helst. Vår tjejs längdkurva ligger över standardkurvan och vikten under. Så hon är lång och smal. 

Vi lyckades verkligen tajma besöket hos läkaren, och var där när tjejen var pigg och på ett strålande humör. Så det gick lätt för läkaren att undersöka vår lilla tjej. Så gott som allt såg riktigt bra ut, och extra plus för hennes pigga och klara blick samt starka nacke. Det enda så läkaren hade lite oro över var att hon är så blek. Efter lite prat mellan läkaren, bvcsköterskan och mig blev det beslutat att jag och tjejen skulle iväg till vårdcentralen och laboratoriet där för att ta ett blodvärde på lilltjejen. 

Hennes blodvärde låg på 114, vilket var helt normalt och därmed kunde läkaren också helt utesluta att blekheten är på grund av det. Med största sannolikhet har min lilla tjej bara ärvt sin pappas bleka hudton (får väl se i framtiden om hon då också har ärvt fräknar av honom). 

När mannen kom hem passade vi på att köra iväg och handla lite, vill och vågar inte besöka större butiker på helgerna när tjejen är så liten. Så att passa på mitt i veckan på kvällarna är perfekt. Fick äntligen köpt hyllor som vi ska sätta upp vid hennes säng, som vi ska ställa hennes mjukisdjur och andra prylar. 

Möten och rosor

Både igår och idag har jag varit på möte tillsammans med vår lilla tjej. Båda i den nya nämnden jag ska sitta i, igår var det gruppmöte och idag var det nämnden som sammanträdde. Och vår lilla tjej har uppfört sig hur bra som helst, hade aldrig vågat hoppas på att det skulle gå så här bra. 

Vid mötet igår, matade jag henne precis innan och sedan sov hon sig igenom hela mötet. Och vid dagens möte passade jag också på att mata precis innan, men (eftersom det var tidigare och under de timmar vår tjej brukar vara vaken mer) idag var hon vaken precis hela mötet. Vid två eller tre tillfällen började hon skruva på sig och smågnälla. Så jag spenderade större delen av mötet stående och gungandes och efter halva mötet blev hon hungrig. Så nu har jag suttit på ett sammanträde, fullt med folk och ammat henne med. 

Idag började mannen dagen med att be om förlåtelse och sedan kom han även hem med en bukett rosor och ett kort (som han faktiskt till och med skrivit några rader i). Ett steg i rätt riktning, även om det är långt ifrån överstökat. Kommer inte gå in på vad det handlar om, men det hänger samman med det jag skrev för en vecka sedan. Kan säga att det verkligen blivit en djup spricka pga det, och han har mycket att göra innan den är lagad. 

Rutin och släkt

I lördags var det tid för nytt kusinkalas, denna gången var det systerns äldsta son som fyllt 8 år (i fredags). Precis som vid jul var vi alla där förutom min äldsta bror och hans familj. När kalaset var slut ville systersonen följa med oss hem. Och det fick han, dock var han nog lika sur på mig som sin mamma när vi sa att han inte fick spela på någon av våra maskiner. Han har nämligen spelförbud hela helgen, efter att ha varit riktigt elak mor sin mamma. 

Han försökte flera gånger, men vi var lika bestämda så till sist gav han upp och nöjde sig med att titta på film. Något han i slutänden var riktigt nöjd med, för vi har en 3D tv - och han fick sett LEGO filmen i 3D. När den var slut ville han se en till, men då var klockan mycket så det var tid för honom att bli hämtad. Men medan han väntade på sin styvpappa, fick han se lite av Draktränaren 2 i 3D med. 

Har även lovat honom att han ska få komma hit nästa helg igen (är hos sin pappa nästa helg), och då ska han få spela - om han uppför sig och gör vad hans mamma säger. 

Systersonen må vara en riktig liten "ligist" till och från, oftast till. Fast han är en riktig goding med ganska så ofta. Till vår dotter är han hur söt som helst, och kommer fram till henne ofta - för att klappa på kinden, prata med henne eller för att hålla henne. Men lite avundsjuk är han på henne, inte så konstigt när vi alltid har varit "hans" och nu kommer hon och tar vår uppmärksamhet och styr och ställer. 

Något annat som skett här hemma i helgen är att vi börjar få in en liten nattnings rutin med lilltjejen. Tre kvällar i rad har jag lagt henne i sin säng efter amningen vid 22, och efter lite vaggvisor, pussar och klappar på kinden somnar hon. Lite tomt har det känts i min famn om jag ska vara ärlig, för annars har jag spenderat större delen av kvällen och natten med henne i min famn i soffan eller sängen.

 Men det tog hon igen idag under dagen, för idag har hon verkligen varit mammig och velat vara i min famn hela tiden. Så jag räknade inte med att hon skulle somna nu ikväll när jag la henne, men det gjorde hon. Och hon sover fortfarande. 

Får se om det här kommer bli en bra och ihållande rutin. Hoppas på det, för jag känner mig så mycket mer utvilad denna helgen än vad jag gjort sen hon föddes. Lyckas få nästan fyra timmar i stöten i två omgångar på natten nu, är bara blöjbyte och matning som "stör". För hon somnar om relativt snabbt igen efter mat och ny blöja, det har hon heller inte gjort innan.