Romantik?

Efter allt vi (jag och mannen) gått igenom och allt vi kommer fortsätta att gå igenom detta året, med undersökningar, försök, inseminationer, IVF (?), ett sexliv som inte känns särskilt privat och romantiskt utan mer som en del i hela processen - där mer eller mindre alla tycks tycka att de har all rätt att fråga om dessutom. Så bestämde jag mig för att köpa en lite speciell julklapp till mannen (eller till oss både är det egentligen). Jag köpte nämligen ett spel: 52 WEEKS OF ROMANCE på Coolstuff. 

Så 2014 kommer för oss till viss del handla om att "ta tillbaka" romantiken i vår relation/äktenskap/förhållande/vad man nu väljer att kalla det. Uppgifterna är blandade och vissa är lättare än andra (något jag redan märkt av). Berättade om spelet för kuratorn, och om varför jag köpt det - och hon tyckte det lät väldigt sunt och lite förnuftigt. 

Bekymret är att det är jag som har veckans uppgift, och den är väl inte super svår egentligen - men när man inte kan koncentrera sig på en sak och saknar allt vad som har med ork att göra blir det direkt mycket svårare. Har i alla fall spenderat dagen med att surfa runt på nätet för att hitta lite tips och idéer på allt som har med dejter att göra. 

För min uppgift är att planera in en dejt med mannen, så långt vet han också om uppgiften - för vi var ju tvungna att boka en dag. Att fråga sin man (någon annan överhuvudtaget) om han vill gå på dejt med mig kändes mysko, jag har inte varit på en "riktig dejt" på si sådär 12 år. Mer än det är en dejt får han inte veta - utan det kommer att komma efterhand imorgon. 

Nåja, jag har hittat några olika saker vi kan hitta på - problemet är nu snarare vad jag ska välja av de olika sakerna jag hittat. Skulle nästan vilja göra allt, men det räcker inte tiden till med. 

Genomskinlig

En sak är säker, jag kan verkligen inte "ljuga" för mina hundar om hur jag mår. Alla andra kan jag på ett eller annat sätt undvika att berätta hur jag mår, vad jag verkligen känner och tänker. Men hundarna, de har verkligen full koll på mig. 

Idag har varit en jobbig dag, inte hela dagen - mer under eftermiddagen, och samtidigt som jag börja känna mig sämre var också minstingen av hundarna på mig. För då skulle hon upp i mitt knä, och där stannade hon mer än 2 timmar.

Spenderat dagen med att jaga svar hos vårdcentralen, slutade med att jag fick besked att läkaren vill träffa mig igen. Så jag fick en tid till honom på måndag. Sen så fick det även bli ett besök på apoteket för att köpa Pevaryl - för igår märkte jag att allt inte stod rätt till och idag kunde jag lätt konstatera att jag fått svamp. 

Tacken för att jag börjat äta mediciner igen (antagligen av egen erfarenhet som även bekräftades av personalen på apoteket), fick en väldigt vänlig och hjälpsam personal. Förklarade situationen, är ju inte första gången som det händer, men just biten om att vi är på väg in i behandling med hormonstimulering och insemination - och vill ha bekräftat av dem att det inte var någon fara (var nämligen en tanke som slog mig på vägen till apoteket). Svaret var att det skulle inte vara några problem (går ju dessutom att använda under graviditet) hon sa till mig att det var ju bra att det bröt ut nu och inte sen när vi är mitt uppe i behandlingen. 

Gah och lite puh

Väntar svar från vårdcentralen och läkaren, svar på om jag "måste" boka en tid för att träffa läkaren igen - eller om det räcker med telefonkontakt. Ringde i måndags, likadant så ringde jag igår. Idag har jag inte riktigt hunnit med det, för idag har jag varit och träffat kuratorn. Så imorgon måste jag ringa dem igen, eftersom de fortfarande inte ringt tillbaka med ett svar. 

Imorgon skulle jag egentligen börjat att jobba igen, men inser (när jag verkligen bara tänker på mig själv och inte alla andra) att jag är inte redo, inte än. Jag gick tillbaka för snabbt och gick för hårt ut (började jobba full tid direkt och fick ta allt ansvar direkt). Det var något som även min man och kurator bekräftade idag under dagens träff. 

Ny tid med kuratorn blev också inbokad, ska träffa henne igen ("redan") den 28/1 - blir en ensamträff för mig då. Har haft det en gång innan med, och det känns ganska skönt att få träffa henne ensam med. Blir en annan typ av samtal då på något sätt. Slipper att mannen sitter sidan om och hör vad jag tycker/tänker/säger. 

Sen är det ju onsdag idag, vilket är det samma som vägningsdag - i alla fall numera, då mötena är flyttade från tisdagar till onsdagar. Trodde väl att jag skulle få ett minus idag, men inte att det skulle bli så pass bra som det faktiskt blev. Vågen visade -1,2 kg idag, vilket innebär att totalen nu är -38,7 kg och mitt tillfälliga plus (gravid/sluta röka/sorg kilon) är nu +5,3 kg (började på +12,4). Och de där tillfälliga +0,3 kg från jul- och nyår är nu "bara" ett minne blått.

Så jag lämnar en väldigt lång, jobbig och tung vecka bakom mig (med en helg av några ljusglimtar, massor av kärlek och även lite glädje) med ett bra resultat på vågen. Det gillar jag verkligen! För det är det som hjälper mig att fokusera, som får mig att "Hålla mig på mattan" och inte balla ut totalt - och låta sorgen (och då även tröstätandet) ta över helt och hållet. För jag vill inte förstöra för mig själv, inte när jag lagt ner så mycket tid, kraft, pengar, "blod, svett och tårar" för att (försöka) prioritera mig och min egen hälsa före alla andra. Och jag vill absolut inte riskera att vi skulle bli pausade i vår kamp till ett önskebarn på grund av min vikt.

Jag vet ju trots allt att min kropp mår tusen gånger bättre nu, än vad den gjorde då. Jag fick ju till och med kvitto på det när jag var hos företagshälsovården igår. Och på något sätt är väl det en trygghet i sig, att min kropp mår bra även om jag mår riktigt dåligt psykiskt. För jag tror på att min fysiska hälsa hjälper mig att inte bryta ihop totalt.

Hälsoundersökning

Idag var jag på besök hos företagshälsovården, inget allvarligt. Det var "bara" en hälsoundersökning för nattarbetare (vilket min arbetsgivare är skyldig att erbjuda mig vart 6:e år - så länge jag jobbar natt). Var där i januari 2008, och nu var det då tid igen. 

Blodvärde (125), blodsocker (fastande 4,5), blodtryck (130/80), utmärkt kolesterol värde (glömde kolla siffrorna), perfekta matvanor (äter väldigt blandat och nyttigt), bra motionsvanor (är tydligen väldigt vältränad - läkarens kommentar efter att hon lyssnat på hjärta och lungor), alkohol (drack vid åtta tillfällen under 2013) och tobaksvanor (fortfarande helt rök- och nikotinfri sen 9/7 2013), och mycket mer gjorde att både sjuksköterskan och läkaren var väldigt noga med att påpeka att det inte är ofta att de kommer i kontakt med någon som är så pass hälsosam i min åldersgrupp (upp till 30) - speciellt efter att de även dubbelkollat med vad resultaten var förra gången jag var där. 

När läkaren tittade på vilka mediciner jag tar, var hennes första fråga om inte det var " för IVF behandling, eller liknande". Då kom vi in på allt som har med min PCOS, förlusten av Bella, åren av försök, ofrivillig barnlöshet, behandlingar mm. Visade sig att läkaren själv fått hjälp med hormoner.

Imorgon är det (äntligen) tid att starta med Primolut-Nor, men jag måste erkänna att jag inte riktigt gillar att jag ska ta dem. För tänk om (ja, jag sa det tänk OM) jag nu mot förmodan skulle få en egen ägglossning denna månaden, kroppen har ju sina spratt den spelar med mig och ger mig symtom jag nästan aldrig har annars (i form av finnar och lite annat - men ingen ömhet eller "kramp"). 

Har övervägt om jag ska skippa Primoluten och chansa, se om jag helt plötsligt (sedan missfallet) har fått en egen menscykel. Men om jag hoppar över medicinen och ingen ägglossning (plus en graviditet) sker, plus att mensen inte dyker upp. Så kommer sista försöket med insemination att skjutas upp nästan en hel månad - och det vill jag inte. Vi har redan tvingats att ta en månads uppehåll på grund av alla röda dagar över jul och nyår. 

Vitid

Helgen har varit skön. Sen mannen kom hem i fredagskväll till, fram tills det att vi gick och la oss igår kväll - har vi spenderat tiden tillsammans. Bara han och jag (mer eller mindre, träffade svärföräldrarna en stund när vi lämnade hundarna där på lördagen).

Mannen hade planerat lördagen, började dagen med en lång och mysig sovmorgon/ligga kvar i sängen och mysa hela familjen (ja, hundarna är en del av vår familj) tills blåsor måste tömmas eller någons magen skriker efter mat. 

När vi väl kom upp var det bara att fixa till sig lite. Iväg och lämna hundarna och sedan vidare till mannens gamla hemtrakter. Blev först lite lunch, sen promenerade vi i butiker på köpcentret ett tag - blev bara "fönstershopping", för ingen av oss hittade något vi ville ha. Men det var trevligt ändå. När butikerna stängde tog vi oss vidare in till centrum och köpte biobiljetter till kvällen. 

Det ösregnade, men det gjorde inget - för med vars ett paraply, sida vid sida, i ösregnet promenerade vi runt i stadens centrum, kramades, pussades, njöt av varandras sällskap och pratade gamla minnen. Till våren är det 12 år sedan vi spenderade flera timmar på stationen i den staden tillsammans efter en helg på kurs (kursen vi träffades på), och ingen av oss ville vara den som sa hejdå först. De första åren därefter blev det väldigt mycket spring för min del där. Men sedan mannen flyttade till mig, har besöken i staden blivit väldigt mycket färre. 

Innan bion blev det först besök på godisbutiken från helvetet eller himmelen - det beror verkligen hur man ser på det! Jag vet inte vilket av orden jag skulle välja. Butiken har i alla fall alldeles för mycket för mig, för att det inte ska gå helt överstyr. Men jag lyckades hålla mig till en liten påse (ca 1,5 hg) medan mannens påse blev stor (han kunde inte välja och tog nog en av varje från 1/3 av sortimentet i butiken - hans påse slutade på över 1,5 kg!). Efter godisbutiken och innan bion skulle börja blev det ett besök på stadens absolut bästa sushirestaurang.

Söndagen hade jag planerat, även denna började vi med sovmorgon. Blev en sen natt på lördagen, och ingen av oss ville stiga upp. Vi spenderade dagen hemma, med undantaget att vi fick köra och handla mat och lite annat. Det stora som jag planerat in var att mannen fick välja ut ett spel han vill ha (som jag betalade) och att han sen skulle få lov att spendera söndagen med att spela (med mig som sällskap) - utan att jag skulle tjata om annat. Han fick själv välja vad han ville äta, jag lagade maten och jag fixade även med disken (mannens uppgift i vanliga fall), allt för att han skulle få en trevlig dag. Kvällen avslutade vi i soffan med lite gott (frukt för mig och mannen fortsatte med godispåsen som inte tog slut på lördagen) och NFL på tv. 

Omläxan har blivit godkänd, av både mannen och mig själv. Och det har varit skönt och mysigt att få vara ensam med honom, utan en massa avbrott och annat som kommit emellan. 

"omläxa"

Eftersom både mannen och jag är lediga i helgen och inget var inplanerat i våra kalendrar så tog jag upp i veckan och vi skulle ge "läxan" vi fick av kuratorn en ny chans. Och nu blir det dessutom innan vi har tid att träffa henne. 

Mannen sa ja. Så med lite små justeringar i hur vi skulle gå till väga, samt bestämma om vem som skulle ta vilken dag blev det bestämt. Denna helgen kommer vi med andra ord ägna åt oss, inga andra - andra får klara sig utan oss helt enkelt denna helgen. Att ta hand om oss själva, njuta av att bara vara vi två och vårda vår relation. Morgon är det mannen som planerat, och sen är det jag som ska fixa söndagen. 

Har fortfarande en del att fixa, men känner mig inte stressad. För en av justeringarna vi gjorde var att vi fick lov att fråga varandra och be om tips och hintar av varandra. Vi vald att göra den justeringen denna gången, mycket för att vi båda saknar en hel del ork och kraft till att planera särskilt mycket.

Laddar upp inför helgen med lite mys i soffan, med chokladmousse och färska bär, lite tända ljus, mjukisbyxor - framför tv:n vi två och hundarna. Längtar till morgondagen (och söndag) som jag ska få spendera tillsammans med min man. 

Kaffe

Har nog inte druckit kaffe på närmare ett halvår, slutade med det i samma veva som vi fick pluset - av den enkla anledningen att jag hade svårare för att sluta med pepsi maxen, men ville minska mitt koffein intag så mycket som möjligt. 

Men idag började jag dagen med kaffe. För även om jag la mig i sängen relativt i tid igår, för att få sova tillräckligt med timmar blev det bara ca 3 timmars sömn. Spenderade närmare fyra timmar med att försöka somna, var helt slut - ingen ork överhuvudtaget - och allt jag ville var att somna. Men det gick inte. Kroppen och knoppen var helt för orolig, stressad, ångestladdad och tankar som var alldeles för jobbiga för att klara av. 

Så när jag vaknade idag, konstaterade jag att det inte funkar med örtte idag. Jag behövde koffein för att orka, för att komma igång och komma iväg. Blev en kopp här hemma och sen så blev det en stor termosmugg som följde med mig när jag lämnade lägenheten. Det var så gott, hade glömt hur gott mitt älskade nymalda kaffe är (köper det i lösvikt, hela böner. Med rostning/smak: Irish cream, som vi maler själv hemma). 

Anledningen till att jag behövde komma upp och iväg var att jag hade ett möte idag, var osäker på om jag skulle dit - velat fram och tillbaka hela veckan. Är trots allt sjukskriven, men samtidigt gör det att jag kommer ut och att jag träffar andra, istället för att isolera mig totalt (och ett möte med ett gäng "gamla gubbar" är ganska snällt, finns liksom ingen risk för att det ska bli en massa gravidprat där inte).  

Igår kväll bestämde jag mig för att jag testar. Klarar jag inte det, så kan jag "bara" gå där ifrån - vilket är totalt tvärtom jämfört med jobbet. Målet var att försöka vara med under förmiddagen, men jag klarade att vara med hela mötet. Genom att jag gick till ett helt annat ställe för att äta lunch, så att jag kunde få vara ifred, ensam, osocial och skingra lite tankar. Sen slutade mötet tre timmar tidigare än vanligt - tur, annars hade jag inte orkat