Gah och lite puh

Väntar svar från vårdcentralen och läkaren, svar på om jag "måste" boka en tid för att träffa läkaren igen - eller om det räcker med telefonkontakt. Ringde i måndags, likadant så ringde jag igår. Idag har jag inte riktigt hunnit med det, för idag har jag varit och träffat kuratorn. Så imorgon måste jag ringa dem igen, eftersom de fortfarande inte ringt tillbaka med ett svar. 

Imorgon skulle jag egentligen börjat att jobba igen, men inser (när jag verkligen bara tänker på mig själv och inte alla andra) att jag är inte redo, inte än. Jag gick tillbaka för snabbt och gick för hårt ut (började jobba full tid direkt och fick ta allt ansvar direkt). Det var något som även min man och kurator bekräftade idag under dagens träff. 

Ny tid med kuratorn blev också inbokad, ska träffa henne igen ("redan") den 28/1 - blir en ensamträff för mig då. Har haft det en gång innan med, och det känns ganska skönt att få träffa henne ensam med. Blir en annan typ av samtal då på något sätt. Slipper att mannen sitter sidan om och hör vad jag tycker/tänker/säger. 

Sen är det ju onsdag idag, vilket är det samma som vägningsdag - i alla fall numera, då mötena är flyttade från tisdagar till onsdagar. Trodde väl att jag skulle få ett minus idag, men inte att det skulle bli så pass bra som det faktiskt blev. Vågen visade -1,2 kg idag, vilket innebär att totalen nu är -38,7 kg och mitt tillfälliga plus (gravid/sluta röka/sorg kilon) är nu +5,3 kg (började på +12,4). Och de där tillfälliga +0,3 kg från jul- och nyår är nu "bara" ett minne blått.

Så jag lämnar en väldigt lång, jobbig och tung vecka bakom mig (med en helg av några ljusglimtar, massor av kärlek och även lite glädje) med ett bra resultat på vågen. Det gillar jag verkligen! För det är det som hjälper mig att fokusera, som får mig att "Hålla mig på mattan" och inte balla ut totalt - och låta sorgen (och då även tröstätandet) ta över helt och hållet. För jag vill inte förstöra för mig själv, inte när jag lagt ner så mycket tid, kraft, pengar, "blod, svett och tårar" för att (försöka) prioritera mig och min egen hälsa före alla andra. Och jag vill absolut inte riskera att vi skulle bli pausade i vår kamp till ett önskebarn på grund av min vikt.

Jag vet ju trots allt att min kropp mår tusen gånger bättre nu, än vad den gjorde då. Jag fick ju till och med kvitto på det när jag var hos företagshälsovården igår. Och på något sätt är väl det en trygghet i sig, att min kropp mår bra även om jag mår riktigt dåligt psykiskt. För jag tror på att min fysiska hälsa hjälper mig att inte bryta ihop totalt.