Ny sjukskrivning

Efter några (ganska många) "om" och "men", och en hel del funderande och övervägande från min sida - ringde jag till min vårdcentral igår. Fick pratat med sekreteraren om sjukskrivning. Hon lovade att prata med min doktor och återkomma igår eller senast idag (blev idag), om hur vi i så fall skulle gå vidare. 

Fick en tid idag, till en annan doktor på vårdcentralen då min vanliga doktor jobbar väldigt lite där numera. Var ganska nervös inför besöket, eller inte besöket i sig utan mer vad som skulle komma upp och hur mycket jag skulle behöva upprepa min historik. 

Det visade sig dock att doktorerna hade pratat igenom mig och min historik ganska så noggrant och den nye doktor hade dessutom gått igenom mer eller mindre hela min journal (i alla fall från tonåren, så minst 15 år tillbaka). Blev inkallad, fick berätta lite om hur jag känner och mår och så fick jag svara på en massa frågor. 

Var riktigt jobbigt, att vara helt ärlig med hur jag verkligen mår och att släppa fasaden som jag stenhårt försöker hålla uppe. Besöket slutade med att doktorn har sjukskrivit mig i en månad framåt. Och han påpekade att jag jag skulle kontakta dem om jag mår sämre eller behöver mer hjälp. Anledningen till sjukskrivningen känner jag inte att jag vill skriva ut här just nu. Men jag kan säga att jag inte är sjukskriven på grund av graviditeten. 

Besöket hos doktorn slutade med att han önskade mig alla lycka till och han hoppades att allt går bra för oss, och att både vi och han är föräldrar när året närmar sig slutet (hans fru ska föda vilken dag som helst nämligen).

Helgen

Så var snart helgen slut, en helg som jag spenderat mer eller mindre ensam med hundarna på soffan. Mannen har varit iväg på kongress (men han har i alla fall sovit hemma på natten). Avslutar helgen med att bli lite bortskämd, mannen ska nämligen ge mig en liten fotmassage - så fort jag är klar vid datorn - innan jag kryper ner i sängen. 

För övrigt har jag nog fått mina första cravings. Fisk och räkor. Nog för att jag gillar fisk, och brukar väl äta det 3-4 gånger i veckan. Räkor har jag inte ätit på över 2 år, haft en väldig avsmak på det sen jag åt räkor som jag blev dålig av. Men nu är jag konstant sugen på fisk (och räkorna med då). 

Igår blev det sill och ägg till lunch och sedan hemmagjord pizza med räkor till kvällsmat. Och idag blev det fiskgratäng till kvällsmat, vilket även blir morgondagens lunch. Det knäppa i det hela är att jag fundera på vad jag ska kunna övertala mannen med för fiskrätt till imorgon kväll, något jag tyvärr inte tror han kommer gå med på. Så i värsta fall får det nog bli olika maträtter imorgon kväll. 

Ny vecka

Gårdagen gick åt till att bearbeta torsdagen, både ultraljudet och besöket hos kuratorn. Fick verkligen inte gjort mycket och det var skönt att jag var hemma och sjukskriven. Hade verkligen inte kunnat vara på jobbet igår, det hade antagligen slutat med att jag fått mig X antal smällar och fått sjukskriva mig pga det. 

Nämnde bara besöket hos kuratorn, men inte så mycket om vad som blev sagt. För förstta gången kom det några glädjetårar i det rummet från min sida. Att få berätta för kuratorn att vi plussat och att vi dessutom "precis" innan varit och fått sett det lilla pyret var så skönt. Timmen gick snabbt, fick pratat en hel del om våra rädslor över denna graviditet och vi fick även lagt upp en liten plan och lite strategier. 

Kommer nog att spendera många dagar på sjukhuset hos kuratorn de kommande månaderna, för utan kuratorn vet jag inte hur jag ska klara av att ta mig igenom de närmsta (främst) månaderna. En av strategierna är att ha korta delmål, ett var att nå idag - ny graviditetsvecka, vecka 8 (7+0). Nästa mål är VUL som vi har inbokat på RMC den 22/4. Och skönast är att kuratorn bokade in oss på en liten "uppföljning" direkt efter vi gjort det VUL. 

Ett annat delmål, var att våga ringa till barnmorskan och boka in en tid för inskrivning. Vi har valt att gå hos samma barnmorska som vi gick hos med Bella. Jag ringde faktiskt redan i torsdags, när jag var på väg hem från sjukhuset. Behöver jag ens nämna att det var väldigt känslosamt? Grät en del, men vi fick bokat in en tid. 

Blir inskrivning direkt denna gången, inget hälsosamtal mm innan. Fick frågan om jag ville och kände ett behov, men det känner jag inte och dessutom så har jag kvar allt vad gäller mat mm från i höstas. Ska dit den 6 maj, hon hade nämligen inte så många tider just nu (många röda dagar) och jag ville helst att det skulle vara efter vårt nästa VUL. 

Uppföljningsultraljud

En stund innan 9.00 steg (på skakiga ben) vi in på blödningsmottagningen för att göra uppföljningsultraljudet. Redan innan vi körde hemifrån tvingade jag mannen att lova att han skulle stå och hålla mig i handen under hela undersökningen - oavsett hur trångt eller bökigt det än skulle kunna vara. 

När vi satt där i väntrummet, kände jag hur ångesten bara växte. Kallsvettig och ganska full av panik (rädd för att vi skulle behöva gå in på samma rum som när vi fick beskedet att vi fått sent missfall och för att jag skulle få någon av de läkarna jag hade då). Läkaren kom, en läkare jag inte haft innan! Det positiva fortsatte, för vi gick förbi det där rummet som vi var i då.

Medan vi gick bort till undersökningsrummet berättade läkaren att de kommer att vara två läkare under undersökningen, men att jag inte ska vara orolig - utan det handlade om att den ena utbildade sig till specialistläkare. Var skönt att få veta det innan, misstänker att han såg på mig hur nervös jag var. 

 Vi gick igenom historiken (även hösten), sen var det bara att klä av sig och hoppa upp i stolen. Med mannens hand i min (var gott om utrymme i rummet) började de undersökningen. Och det var glada besked. Det var ingen tvekan om att där fanns ett fint embryo som levde och växt. Den var lite mer än 8 mm, så storleken är exakt vad den ska vara utifrån mens och insemination. Så jag är fortfarande gravid, vecka 7 (6+5) för att vara mer exakt. 

Efter att det konstaterat att allt såg bra ut, så var jag inte "bara en patient längre" utan blev mer en "utbildningspatient". Den studerande läkaren tillsammans med specialisten tittade över lite mer hur embryot låg, gulesäck (som det för övrigt såg ut som att vårt embryo låg och kramades med), en massa annat och så kollades det väldigt mycket på mina "perfekta" PCOS-äggstockar en hel del. Mina äggstockar fick verkligen leka fotomodeller idag. Vet inte hur många bilder det blev på dem, och allt i utbildningssyfte. 

Men vad gör det? När man fått så bra nyheter så är de mer än välkomna att spendera en extra stund med att utbilda läkare. För vi behöver ju trots allt nya specialistläkare på området. Efter vi var klara blev det en snabb fika innan det var tid för ett besök hos kuratorn. 

Samtal

Har några lediga dagar nu, eller dagar som är något så när lediga. Idag var det tid för lönesamtal med chefen. Blev dock så att första halvan av tiden vi satt tillsammans var lönesamtal. För sen pratade vi lite om allt annat, om brukare/arbetsplatser/försök/gravid/sjukskrivning/sommar/semester. Så andra halvan får man nog mer räkna som ett medarbetarsamtal.

Eftersom lönesamtalet var gjort, kände jag att jag kunde bli lite "besvärlig". Så därför meddelade jag chefen om att jag kommer sjukskriva mig på mina pass denna veckan (skulle jobbat torsdag och fredag), berättade att vi skulle på uppföljningsultraljud efter förra helgen och att om allt är som det ska - så är jag gravid nu.

Brösten fortsätter att ömma, det känns som att de börjat svullna lite (mannen håller med). Tyvärr har flytningarna inte upphört helt. Varit utan dem i över ett dygn, började tro att det äntligen var över med dem - men då kom de tillbaka igen. Försöker dock fokusera på brösten, och hoppas verkligen att det är ett gott tecken. 

Nu är det bara tre dagar kvar till nästa VUL. Börjar nästan gråta av nervositet. Lova att ni håller alla tummar, tår och allt annat som går - för att allt ser bra ut på torsdag. 

Fram tills dess ska jag spendera dagarna med att bara ta det lugnt, och försöka komma på något som jag kan tänkas önska mig i 30 års present. Finns ju bara en enda sak jag verkligen vill ha, och det är inget jag kan få i present av någon - inte ens av mannen i mitt liv. Fått frågan av flera personer om jag ska fira min födelsedag, och det kommer jag inte. Bara tanken på att fira denna födelsedagen får mig att skaka av tårar och sorg. 

Har ni några bra tips på vad jag kan önska mig, får ni gärna komma med dem!

12 år

Idag är det 12 år sedan mannen i mitt liv, blev mannen i mitt liv. Känns helt overkligt att vi har varit ett par i så många år, var har åren tagit vägen? Skulle ljuga om jag säger att det har varit helt fantastiskt rakt igenom (vi har haft en hel del kriser och kaos), men överlag så tycker jag verkligen att det har varit 12 underbara år.

Dagen till ära hämtade mannen mig på jobbet i morse, sen körde vi och köpte bullar för att ha en riktig lyxfrukost med nybakade bullar. Efter frukost (lunch för min del) så var det bara att fixa till inför andra nattpasset innan jag gick och la mig. 

Nu är det bara att fixa i ordning det sista, sen bär det av till jobbet. Något som varit positivt, (om jag nu ens vågar skriva det - för risken är väl att det blir tvärtom då) är att de jäkla flytningarna minskat. Plus att brösten varit ganska så ömma och känsliga. Om allt är som det ska är jag nu gravid i vecka 7 (6+0). Får hoppas på att det är goda tecken, och tecken på att allt  är som det ska på torsdag när vi ska på uppföljningsultraljud. 

Vakuum

Varje dag sedan jag berätta att vi plussat, får jag frågan av mamma "hur jag mår". Ännu mer sedan helgens besök på gynakuten. Har inte kunnat komma på något bra att svara på den frågan, utan jag har sagt att det är väl "ok". Men så idag kom jag på det. Det är ett vakuum -jag vet inte riktigt hur jag känner och mår, och jag vill heller inte känna eller tänka efter. 

Hela livet befinner sig just nu i ett ständigt vakuum, ingenting har någon som helst betydelse och att göra något (även något så enkelt som att vakna/stiga upp eller äta) kräver enormt med kraft och energi för att bli genomfört. 

De bruna flytningarna kommer och går, i bland tror jag att "äntligen har de slutat" men då kommer de igen någon timme senare. Det onda jag hade i helgen har upphört mer eller mindre helt. Till och från har jag lite gravidsymtom, med benämning på lite. Hade önskat att jag verkligen kände mig gravid, då hade det nog varit lite lättare att vänta på återbesöket med ultraljud den 10/4. 

För symtomen jag har nu är ungefär de samma som jag hade när jag var gravid med Bella. Brösten ömmar lite då och då (de har inte börjat växa, men det hände först runt v9 - 10 förra gången), blir yr nästan varje gång jag reser mig, en trög och bråkig mage, trött (vet inte om det är ett symtom denna gången eller bara en del av sorgen) och när jag precis ätit eller inte ätit på ett bra tag kan jag möjligen bli illamående. 

Något som är lite trevligt i detta vakuum, är att mannen och jag "firar" 12 år som ett par i helgen. Vi kommer att träffas, men bara lite - för jag ska spendera helgen med att jobba. Sen är det inte heller en dag vi firar längre, inte sen vi gifte oss.