Uppdatering

Några dagar sedan jag skrev nu, och det känns som jag har hur mycket som helst att skriva av mig om. Samtidigt känns det som att jag inte har något nytt eller "trevligt" att skriva om - är nog därför jag hållit mig borta från bloggen.

Börjar med helgen och vad som hände efter förra inlägget. Vi var iväg på eftermiddagen och handlade golv och lite annat till lägenheten och hade lite tid över så vi körde vidare till ett av alla shoppingcenter för att kolla runt lite. Väl där var jag på toa och mötes av färskt blod på toapappret, visst har jag haft mina bekymmer med flyttningar som innehåller en hel del blod (dock har det hela tiden rört sig om gammalt blod) - så ångesten och paniken som spreds i kroppen var inte nådig. Vi fattade ett snabbt beslut och valde att köra direkt till gynakuten, som bara var några kvarter i från oss. 

På plats fick först träffa en sköterska, förklarade och gick igenom allt. Först sa hon att det inte ansågs som akut, men efter att vi pratat och hon läst igenom hela min journal tyckte hon ändå att de skulle ta lite prover och skrev in mig som patient. Blodvärde, blodsocker, infektionsprov och urinprov såg allt ut precis som det skulle. Hon valde att kolla med doktorn om den hade tid för att göra en extra kontroll av mig, vilket hon faktiskt hade. 

En liten stund i väntrummet och vi blev in visade på rummet (det värsta rummet!! - Rummet vi fick beskedet om Bella i höstas). Med en puls på säkert över 100 var det åter igen tid för mig att lägga mig i den gynstolen för en undersökning och ett nytt ultraljud med samma maskin som då. Först klämde och kände hon lite över buken, sen blev det även en inre kontroll innan VUL. Hon kunde inte hitta något som förklarade blödningen. Där efter var det tid för VUL, och hon tog tid på sig och det gick verkligen inte utläsa något på verken läkaren eller sköterskan - så mannens hand höll jag på att krossa samtidigt som pulsen steg mer och mer. 

Till sist pausade hon, tittade på mig och sa att jag kunde slappna av och att allt såg bra ut. Hjärtat slår och den har växt som den ska sedan sist. Hon fortsatte undersökningen och tillslut fick jag lämna stolen igen. Efter undersökningen pratade vi med doktorn lite, berättade att jag kände mig väldigt mycket till besvär för dem över att jag var där. Men fick då svaret att jag inte skulle göra. Hon sa även till oss att det var "bara" att komma om det börjar blöda igen eller mer eller om jag får ont. Kändes så skönt att de tog sig tiden och att de faktiskt läste i journalen. 

Det slutade blöda färskt senare under kvällen, närmare natten. Men sedan dess har flytningarna fortsatt till och från och i olika mängder. Varje gång jag tror att nu ska det väl vara över - ja då kommer det ordentligt igen. 

I måndags tog jag "mod" till mig och kontaktade vännen. Blev många tårar och det var riktigt jobbigt, men nu vet hon hur jag känner (uppdaterade dessutom om besöket på gynakuten). 

Idag var det återigen tid för en jobbig händelse. Att gå på begravning. Min farfars särbo sedan 19 år som dog för någon vecka sedan. Att sitta där i kyrkan bland alla andra, utan min mans trygga hand om min var jobbigt. Men det finns ingen som märker att man gråter av lite andra anledningar än för "bara" henne (med undantag från min faster då). Efter begravningen tände jag ett litet ljus för Bella. 

Direkt efter begravningen kom fastern fram kramade mig och frågade om det var ok. Och så la hon till att hon förstod att det måste varit riktigt jobbigt för mig, att det fortfarande är det för henne efter alla dessa år. Snörvlande fick jag fram ett litet tunt ja. Att höra psalmerna (för inte går det att sjunga med, när tårar och snor bara vill forsa ut) var jobbigt, för det är främst de som tvingar fram känslorna och tankarna på Bella. 

Vill så gärna berätta för henne att jag bär på ett litet syskon till Bella nu, men jag vågar inte - inte än. Vet inte när jag ska våga, men jag vet att det är min faster som är nästa person som jag kommer att berätta det för. Var nära på att berätta för henne idag, men jag vågade inte och jag hade heller inte någon chans att göra det utan en risk för att andra också skulle höra det. 

När begravningen var över och vi sagt hejdå till särbons familj och släkt. Åkte vi kusiner, min faster, pappa och farfar iväg för att ta en fika tillsammans innan vi skulle skiljas åt. 

Sen har jag avslutat min valborg med att åka ut till ett av mina absoluta "smultronställen" Smyge fiskrökeri tillsammans med mannen för att äta årets första mat därifrån, och köpa med oss hem med. Kvällen har sedan spenderats i sängen med man, hundar, padda och viaplay. Och alldeles strax kommer jag nog att sova med.

Fasa

Igår kom då de där orden från en vän som jag verkligen fasat för sedan hon träffade sin kille i höstas. Fick veta att vännen också är gravid. Känner mig jättehemsk just nu, för jag har fortfarande inte ens svarat på det sista meddelandet - det meddelandet som berättade att hon är gravid, i vecka 12 (2 veckor längre än mig).

Vet verkligen inte vad jag ska säga till henne, vill ju så klart gratulera till deras graviditet - men att hitta orden, orden som gör att det inte heller låter "falskt". Är så klart glad för dem, men om jag var rädd innan - så är jag livrädd nu. För om det inte går som det ska denna gången heller, så finns det en överhängande risk att jag aldrig kommer klara av att träffa min vän igen. En vän som funnits med vid min sida under alla behandlingar, som var en av de första som visste om både graviditeten med Bella och nu med lilla syskonet. En riktig vän. 

I över 1,5 dygn har jag vetat, och lika länge har jag konstant tänkt på det och lika länge har jag mer eller mindre gråtit och kännt panik. Allt jag försöker göra är att hitta orden jag vill få fram till vännen, men det går inte känner mig bara helt apatisk istället. 

Födelsedagar

Då har den där dagen som jag fasat för ett bra tagit varit här, och den är också över. För igår var dagen jag fyllde 30 år. Det blev en lugn och stillsam dag, men en del gratulationer från alla håll och kanter. På kvällen när mannen kom hem, körde vi iväg och mannen bjöd på restaurang. Blev en lugn och riktigt mysig kväll, och jag slocknade direkt när vi kom hem. 

Att få fira min födelsedag gravid, var det bästa "tröstpriset" jag kunnat få (och som gjorde att dagen kändes lite lättare) eftersom jag inte fick fira den tillsammans med en liten underbar dotter. 

Idag var det svärmors tur att fylla år, hon är 30 år äldre än mig - så ja, hon fyllde 60 år idag. Det firade vi med att möta upp svärföräldrarna och svärmors föräldrar för en riktigt mysig och god middag på en annan restaurang. 

Händer inte särskilt mycket för min del annars, försöker hålla reda på mina dagar. Lite små rutiner finns det såklart under mina dagar: måltider, rasta hundarna, lite frisk luft, vara social (på något sätt - sms, samtal, träffa andra, mm). Och tur är nog det, för annars hade jag nog inte ens orkat stiga upp ur sängen vissa mornar. 

22 april

Har antagligen dragit ut på dagens blogginlägg längre än vad många önskat. Så jag börjar med att säga så här: Dagens ultraljud såg bra ut. En levande graviditet, som läkaren sa. 

Men fy så jobbigt det var innan VUL idag. Vaknade tidigt, kunde inte somna om heller utan jag fick spendera några extra timmar som ett totalt nervvrak i stället. På vägen från stationen till sjukhuset höll jag hårt i mannens hand samtidigt som jag mådde så illa att jag bara ville kräkas (av nervositet). 

Slapp att vänta, för läkaren var i tid. Och istället för att prata en massa så började vi med att göra VUL direkt. Precis som jag ville. Med mannens hand i min tittade vi mot skärmen. Och väntade på domen. Skulle det bli en riktigt bra dag, eller en av de värsta?

Lilla syskonet

Men som sagt, det blev en av de bästa dagarna och den bästa födelsedagspresenten i år är helt klart bilden som jag fick av läkaren. Allt såg bra ut. Ska jag vara ärlig, så är det skönt att höra dem säga det - men svårt att våga tro på det till fullo, särskilt när de blodblandade flytningarna inte vill upphöra heller. 

Efter besöket på RMC, fick vi sätta oss i nästa väntrum. För sen var det tid för ett nytt besök hos kuratorn. När vi var klara där begav sig mannen tillbaks till jobbet, och jag promenerade bort till mitt absoluta favorit café för att "fira" mig och det lilla syskonet i magen innan jag åkte hem igen. 

Morgondagen

Vet inte om jag kan påstå att jag längtar till imorgon, för samtidigt som jag bara väntar på att få göra ultraljudet (som bokades in när vi plusade) - så är jag riktigt rädd och orolig för att något ska ha hänt och det inte längre finns ett hjärta som slår.

Med fullt fokus på morgondagen var det nära att både jag och mannen glömde bort dagens datum. 21/4. En dag att fira och att sörja. Vår yngsta hund (och hennes två bröder) fyller nämligen 4 år idag, har lite svårt att förstå att det är fyra år sedan vår andra hund kämpade med värkar och förlossningar. 

Tyvärr innebär dagen också att det är Bellas månadsdag. 7 månader är det sen vi förlorade henne idag. Blev en tur till kyrkogården, för att tända ett nytt ljus, prata och kolla till blommorna + vattna några av blommorna.

Påsk

Om allt är som det ska, så har jag idag gått in i en ny vecka. Vecka 9 (8+0) för att vara exakt, och om tre dagar ska vi äntligen på VUL igen. 

Spenderat dagen med att ta det lugnt, umgåtts med mannen, shoppat lite (bland annat en ny bh), och sedan tittat på film med en massa tända ljus och lite blandat gott att äta. 

Dagen till ära har brösten varit ömma och svullna, vilket jag är tacksam för - då det är det enda riktigt tydliga symtomet jag har (känns det som). De blodblandade flytningarna har varit lugna, men någon gång då och då kommer de. Och då blir jag orolig igen. Sen har höfterna och ljumskarna varit lite bråkiga i dag. Främst när jag går och står. 

Just det ja, det är (har varit) påskafton idag... Glad påsk på er alla!

En dag i taget

Dagarna kommer och går. Tar en dag i taget, försöker njuta och se framåt - vilket är lättare sagt än gjort. Fokus ligger på att nå den 22/4, och få se hjärtat slå starkt och fint även då. 

"Njuter" när kroppen ger mig tecken på att jag är gravid. Brösten ömmar som bara den, och jag måste sova med en mjuk bh för annars vaknar jag av att det gör ont i brösten. Är ordentligt trött på kvällarna, speciellt om jag inte sovit några timmar under dagen. Slocknat tidigt (enligt mig) varenda dag denna veckan. Dock kommer de jäkla blodblandade flytningarna då och då (fortfarande med gammalt blod), varje gång jag börja känna att "nu har de slutat" - ja då kommer de tillbaka med besked. 

Spenderat en bra stund i telefonen med min farfar idag, för att fråga hur han mår och lite annat. Fick nämligen beskedet i går kväll att hans särbo dog natten till igår. Det innebär tyvärr att jag aldrig hann berätta för henne att vi väntar ett syskon till lilla Bella. Hade vi hunnit träffa henne en sista gång hade jag nog viskat det till henne, för jag vill inte att någon ska veta det - inte än. 

Förvisso är det ju en del som vet att jag är gravid igen. Mina föräldrar, mannens föräldrar, några på våra jobb (chefer och kollegor som har koll på våra behandlingar - för de går minsann inte att lura) och så ni som känner mig och har tillgång till bloggen

Är jobbigt att prata med både min mormor och min farfar, för de båda frågar hur jag mår och hur det går. Och eftersom jag verkligen inte vill berätta för någon av dem än, så blir det lite slingrande och undvikande svar. Finns två personer som står väldigt högt upp på listan över personer jag bara vill berätta det för, min ena faster (som varit ett väldigt stort stöd efter Bella) och min "favorit" morbror. Men jag vågar inte, inte än. Tror att jag kommer ringa dem på tisdag om allt går som det ska. 

Nu blir det sängen innan jag slocknar framför datorn.