Imorgon

Idag är det dagen innan den stora dagen! För imorgon är det tid att klippa cerklaget. Och jag kan bara säga att det känns helkonstigt just nu, jag verkligen längtar - även om jag vet att det inte kommer bli någon lugn och skön upplevelse. För övrigt så är det bästa med morgondagen att jag kommer spendera hela dagen med mannen, för han har tagit semester imorgon. 

Känner mig ganska så stressad och tankarna far och flyger åt alla håll och kanter. Under dagen har jag försökt förbereda och fixa det som behöver fixas (städa, plocka undan, skicka in lite papper till FK mm.) här hemma. Det som stressar mig mest är att inte veta om vi kommer att behöva åka hem imorgon eftermiddag, med busfröet kvar i magen. Eller om morgondagen kommer sluta med att förlossningen sätter igång. 

Vagnen är hemma

Då var det ny graviditetsvecka, vecka 38 (37+0) och busfröet räknas som fullgången från och med idag. Helt overkligt och ofattbart, men samtidigt helt underbart och fantastiskt. Den nya veckan firade vi med att fortsätta njuta av vår "frihet" och åt frukostbuffé ute innan vi skulle till barnvagnsaffären. 

Idag tog vi nämligen det absolut största (materiella ting räknat) och dyraste steget för denna graviditeten. Vi har varit och hämtat ut vår vagn, och därmed också gjort det dyraste köpet av dem alla (även borträknat handpenningen på 2000 kr vi betalde när vi beställde vagnen i somras). 

Jag räknar dock med att få mycket vagn och kvalitet för pengarna, så även om det var ett dyrt inköp - så är det den produkt som vi med största sannolikhet  också kommer att användas mest och längst. 

Vagnen vi köpt är en sådan här.
Emmaljunga Mondial Duo Combi

Efter att vi hämtat vagnen körde vi hem, lämnade av chassit och liggdelen (samt en del tillbehör och andra inköp från idag) och hämtade hundarna. Sen körde vi en sväng till svärföräldrarna, där vi förutom att hälsa på, prata och fika även lämnade sittdelen till vagnen. Vi har ingen bra plats att förvara den här hemma, medan den kan stå på mannens gamla pojkrum där. 

Kvällen har inneburit lite pillande med vagnen för min del, tänk att snart ska busfröet ligga där i. Imorgon ska mannen antagligen installera babyskyddet i bilen, för från och med tisdag (ok, redan idag om vi ska vara riktigt noga) så kan busfröet komma när som helst. 

Fredagsdejter

Haft en riktig bra fredag så här långt, och jag hoppas att kvällen blir lika bra. Varit iväg på lunchdejt med en när och kär vän, tillsammans med hennes två busungar. Blev mycket skratt och många samtalsämnen under timmarna vi spenderade tillsammans. Fick även uträttat några ärenden när vi sågs.

Lite mör i kroppen är jag, det känns mer och mer i ryggen nu (både tyngden och förvärkarna). Men medan jag väntar på att mannen ska komma hem från jobbet, ligger jag och vilar i soffan tillsammans med hundarna.

När han kommer hem ska vi ha en fredagsdejt på tu man hand, med god mat och antagligen ett biobesök med. Och vem vet, detta är kanske vår sista helg utan en liten bebis att ta hand om. För idag är det tre veckor till BF och det är fyra dagar till cerklaget klipps. 

Underbara kämpar

Har nämnt att jag tillhör en grupp (två numera - snart tre) ofrivilligt barnlösa, en grupp som Libra varit drivande till att skapa, och jag är för evigt tacksam för ditt arbete Libra! Har lärt känna helt fantastiska människor via dessa grupper. 

Här i bloggen kallar jag gruppen/grupperna för "RMC tjejerna", för i början var det så att alla i gruppen gick, skulle börja eller hade gått på RMC för behandlingar och försök. Första gruppen är de som kämpar och andra gruppen är vi som är gravida, planen är att snart starta upp en tredje grupp - en bebis grupp. För nu är vi en del som har våra BF runt hörnet (plus en som redan gått över tiden, där vi bara väntar på att få höra att deras bebis är född).

Det är med tårar och en hel del sorg som jag följer de som fortfarande inte fått komma över till andra gruppen, speciellt ont gör det när jag får höra/läser att de som varit med från uppstarten av gruppen fortfarande inte fått sitt efterlängtade plus och inte heller fått göra tidigt ultraljud och på det få se en liten bebis växande i sin livmoder. 

Gör så klart ont att gruppen utökas med nya kämpare, men de har jag inte träffat och har heller aldrig lärt känna på det sättet som vissa andra i den gruppen. Samtidigt tycker jag att det är skönt att gruppen hela tiden fylls på med nya kämpar, så att det inte hade blivit att gruppen bara minskade och att det tillslut bara var en eller två kvar. 

Jag följer deras kamp dagligen, tillhör nämligen fortfarande den gruppen - dock håller jag mig i bakgrunden och jag är aldrig med på deras träffar (regler vi tog fram när vi startade upp gruppen). Utan jag följer deras kamp via vår hemliga grupp på Facebook. 

Många gånger skulle jag bara vilja lova dem att allt kommer bli bra och de kommer att lyckas, men tyvärr vet jag att så är inte verkligheten (och det var bland det värsta jag kunde få höra andra säga till mig). Så de jobbiga kommentarerna överlåter jag alla andra som inte vet hur det är att kämpa, komma med istället. 

Det enda jag kan göra är att skänka min tanke till dem, hålla tummar och tår varje gång de kör igång med nya försök, komma med råd och svar när de själv ber om det och erbjuda mina öron när de vill prata om något.  

Förutom dessa kämpande kvinnor, så gör det lika ont när jag "lär känna" nya bloggare som är ute på samma resa och kamp. Extra nära mitt hjärta ligger de som tyvärr också fått uppleva det jag och min man upplevt - att bli gravida och sedan förlora det barn som är så efterlängtat och så älskat från första sekund. 

Så idag skickar jag en extra varm och lång kram till alla er som är mitt uppe i era försök och som kämpar för att få uppleva det vi alla har som ett gemensamt mål - att få hålla ett (minst) levande barn i famnen, ett barn som är ens eget och inte "bara på lån". 

Jag är nära det målet nu, men jag vågar ändå inte tro på det fullt ut och ser mig fortfarande som en av alla som kämpar. Fast jag kämpar inte för att få mitt plus, utan nu kämpar jag för att få hålla ett levandes barn i min famn - ett barn som är mitt och min mans. 

Kom för övrigt att tänka på en video som jag stötte på för runt två år sedan, en video jag haft mycket användning för. Den har jag skickat till en del personer i min omgivning, när jag inte orkat eller klarat av att själv förklara varför vi gjort som vi gjort vid vissa tillfällen  eller varför vi mår och känner som vi gör. 

Lunch

Fick sovit lite bättre natten till idag, förvisso har jag vaknat till flera gånger - men jämfört med natten innan så var detta en riktigt lugn natt. Vilket jag är väldigt tacksam för. För det innebar att jag också orkade med att åka iväg och träffa två av de gravida "RMC tjejerna" för lunch. 

Blev som vanligt samtal om allt och inget, och alltid lika givande och trevligt att träffa dem. Efter lunchen med tjejerna blev det en kort sväng i några butiker för min del, men efter en liten stund gav jag upp och möte upp mannen som slutat jobba för dagen och åkte hem istället. Hade helt enkelt för ont för att gå i butiker, och så började jag känna mig trött.

Ikväll blev det även att jag bestämde med en nära och kär vän att vi ska träffas på fredag (tillsammans med hennes barn, för de ville gärna följa med och träffa mig). Får se om det är sista gången vi ses medan busfröet är kvar i magen. Jag hoppas i alla fall det. 

Bekymren med min SGI börjar för övrigt lösa sig (hoppas jag), den nya ligger inte under min gamla - men den är fortfarande inte korrekt. Så jag får väl ta och ringa några samtal under morgondagen. Till lönehandläggaren för att kolla om hon har fått rätt på allt än eller inte, och till FK för att kolla upp när jag kommer få mellanskillnaden (har blivit lovad den då det är handläggaren som inte gett mig svar på om vissa ersättningar jag har skulle räknas in eller inte förrän nu under hösten - trots att jag tog upp det med henne redan i våras). Måste även kolla upp lite annat med dem angående min föräldrapenning. 

1 vecka till borttagning

Nu är det "bara" en vecka kvar till cerklaget ska klippas och tas bort. Kan säga att jag både längtar och börjar bli nervös inför det nu, och hur mycket jag än längtar efter busfröet - så får busfröet väldigt gärna stanna kvar i magen tills min läkare tagit cerklaget då, så att det inte blir att någon annan läkare måste avlägsna det akut. 

Mina förvärkar börjar bli värre och värre nu, likaså sammandragningarna. De kommer inte regelbundet, men nu har verkligen förvärkarna börjat göra ont och de har dessutom börjat sätta sig i ryggslutet med. 

Smärtan som uppstår i ryggen vid förvärkarna, påminner om de tidiga värkarna jag hade när jag skulle föda Bella samt den smärtan jag sedan fått första dagen vid varje mens/blödning (misslyckat försök) efter förlossningen. 

Kan säga att det dagar som denna som jag är tacksam över att jag är hemma och sjukskriven (med en tom kalender), för det blev verkligen inte mycket sömn inatt. Vaknade av både det ena och det andra - kissnödig, förvärkar, för varm, illamående, behövde vända mig osv. Så det har blivit en lugn dag med massor av vila. 

Imorgon ska jag iväg och äta lunch med några av tjejerna i vår lilla gravidgrupp (från "RMC tjejerna"), så jag hoppas verkligen på att jag ska få sova lite bättre inatt. 

Fixande

Den gångna helgen blev verkligen en helg där vi fick gjort mycket. Mannens morfar var hos oss på förmiddagen och hjälpte mannen att fixa med lister i hallen. Dessutom fick vi tömt en byrå och sedan kört den till tippen, tillsammans med större delen av innehållet som byrån hade (man samlar på sig en hel del genom åren). Och medan de två fixade med det, låg jag på soffan och tog det lugnt - med några undantag då de ville ha min åsikt om saker. 

Under eftermiddagen blev det en sväng med bilen, främst för att lämna tillbaka lister och annat som vi aldrig behövde och även för att köpa lite annat vi behöver från bygghandeln. När vi ändå var ute och körde, blev det även ett besök på ett av alla shoppingcenter i vår omgivning. Fick köpt några julklappar till (och hittade några saker som skulle kunna funka till vissa) också, så det är verkligen inte många kvar att köpa till nu.

I helgen har vi även gjort en gipsavgjutning av min mage. Så när vi var iväg igår köpte vi en förpackning med gipsbindor, så att jag kan förstärka den på vissa ställen. Mannen är dock väldigt noga med att påpeka att han aldrig kommer göra det igen, utan skulle det bli aktuellt att göra igen - då får någon annan göra det.

Idag har jag spenderat den sena eftermiddagen/början av kvällen hos min frisör (skulle egentligen dit nästa måndag, men hon ringde igår och fråga om jag kunde idag istället). Blev ett riktigt trevligt och pratfyllt besök (var bara hon och jag på salongen, så då kan man prata om allt och lite till). 

Vi hann avverka allt från skvaller om lite folk från skoltiden, graviditeter, Bella, förlossning, sexliv (under och efter graviditeten), spricka, bröst och amning, bebistiden, cravings, massor av tips inför en vinter bebis (hennes dotter blir nämligen ett år dagarna innan jag har BF) och så mycket mer medan hon fixade med håret.

Så förutom att håret nu är fixat och fint, så känner jag mig ännu mer laddad och trygg inför allt som komma skall. Räknar nämligen inte med att hinna få fixat med mitt hår något mer i år, så det känns lite extra skönt att ha fått det gjort nu.