Äntligen hemma

Då har jag äntligen kommit hem efter en lång och jobbig dag. Arbetspasset i sig har varit relativt lugnt, och det tackar jag för. Men i huvudet har alla möjliga tankar yrat runt. 

Var som sagt på RMC idag och gjorde nytt VUL samt ännu ett gravtest. Allt för att kontrollera att inget gått snett, eller om det fanns något som inte visade sig på testerna jag gjort. Men NEJ, testerna har varit korrekta med sina negativa resultat. Det fanns inget annat än "en fin" och tjock slemhinna i livmodern. Läkaren skrev ut en omgång Provera till mig, då jag måste ha en blödning. Sen hade hon inte tänkt längre. 

Så istället fick jag ta tag i allt och fråga när vi kan påbörja fjärde och sista försöket med Pergotime, hon kollade i min journal och och ställde lite frågor. Doktorn kom fram till att vi kunde påbörja fjärde försöket nu direkt (då jag hade ett längre uppehåll mellan andra och tredje försöket). Men att det blir lite annorlunda då jag denna gången ska ta Provera istället för Primolut innan jag påbörjar Pergotime behandlingen. 

Och som det tidigare inlägget idag, så vet jag inte hur jag känner mig. Vet att jag känner en enorm tomhet, men har samtidigt som kvällen gått också blivit överöst med alla möjliga känslor och tankar. Det absolut jobbigaste är besvikelsen och ilskan över min egen kropp. Är så trött på att den inte en enda gång kan ge mig en lätt match och göra som jag vill. Istället måste allt vara en hård kamp som jag känner att jag till och från håller på att förlora.