Vad jag saknar mest just nu.

Idag "gnällde" jag av mig lite till mannen. Kom fram till att det finns tre saker som jag saknar sedan tiden innan jag blev gravid med busfröet. 1. Min träning! (mina långa promenader och joggingrundor). 2. Att kunna ligga på mage. 3. Vårt "vanliga" sexliv (så ni som inte vill veta mer om det bör nog sluta läsa detta blogginlägget nu!!). 

Träningen: Trodde aldrig att jag skulle kunna sakna träningen så mycket, men det gör jag. Att vara ute och gå en mil är nog det bästa som finns för min psykiska hälsas skull. För det är då jag rensar huvudet och bearbetar många av mina tankar och känslor. 

Jogging/löpning - det jag aldrig kunde förstå varför folk ägnade sig åt (självplågeri). Som jag snabbt insåg var den mest passande träningsformen för mig, för då bygger jag inte så in i helskotta med muskler (har väldigt lätt för att bygga muskler, tack för det PCOS) och för att det funkar även med mina oregelbundna arbetstider. 

Min kondis är som bortblåst, så när busfröet väl är här - kommer jag verkligen få börja om från början och bygga upp den igen. 

Ligga på mage: Jag sover väldigt sällan på mage, min ställning är mer "framstupat sidoläge" (om ni gått kurs i första hjälpen vet ni vad jag menar). Men när jag vilar, eller känner att kroppen behöver sträckas ut - då föredrar jag att ligga på mage. Något jag inte kunnat göra på evigheter nu. Sen någon gång innan de satte in cerklaget. 

Ibland bunkar jag upp med gravidkudden och andra kuddar, så att det blir som ett hål i mitten för magen och så lägger jag mig så en stund. Men det blir inte samma effekt, eftersom jag inte ligger rak lång utan står nästan på alla fyra och vilar. Det är dock skönt för ryggen och ligamenten. 

Sexlivet: Vi har genom alla åren av försök och behandlingar ändå lyckats behålla ett sexliv som känts intimt, kärleksfullt och avslappnat. Något jag varit rädd att förlora med allt var försöken inneburit med att "ha sex enligt ordination" (ni som själv kämpar/har kämpat vet nog hur jag menar). 

Kan inte påstå att det är graviditeten (rent fysiskt) i sig som gör att sexlivet påverkas. För både när jag väntade Bella och nu när jag väntar busfröet är lusten större än vanligt. Psykiskt däremot är en helt annan sak.

Med blödningar som kom de första 12-14 veckorna, tappade man lusten en del och rädslan för att sex skulle starta nya blödningar gör inte att lusten blir särskilt stor. I samband med att cerklaget sattes in så kom också väldigt många restriktioner. Och bland dessa är sexlivet en av de som påverkas en hel del. 

Andra brukar skämta om att den enda gången man inte behöver använda något skydd vid sex är om kvinnan är gravid - för du riskerar inte att göra henne gravid. För vår del är det så att om/när vi vill ha sex nu så är det kondom som gäller! Anledningen? För att mannens spermier inte ska reta min livmoderhals och minska risken för infektioner. 

Kommer ihåg att jag frågade min läkare vid utskrivningen från sjukhuset efter operationen om det var "ok" att få orgasm (med gigantisk klump i magen, ännu mer för att min rumskamrat hade en massa besökare samtidigt). Jag var livrädd (ja, det kanske låter knäppt) för att han skulle säga att det skulle riskera allt med cerklaget. Men bara tanken på att min lust skulle vara lika stor som vid förra graviditeten och inte få lov att få orgasm på drygt 6-7 månader gav mig ångest och panik.

Läkaren sa till mig att det är klart att du ska få orgasmer om du vill, men vänta minst tills blödningarna och smärtan efter operationen är över. Och om vi skulle ha vaginalt samlag så använd kondom, samt akta oss för att reta livmoderhalsen och cerklaget. Men att det är viktigt att jag och mannen mår bra. Han tillade dock att om det skulle uppkomma förändringar längre fram, så kan visa bitar förändras. 

Jag ska dock inte klaga för mycket, för vi har hittat våra egna små lösningar för att ha våra intima stunder. Så jag kan inte påstå att vårt sexliv är som bortblåst. Bara att få ligga nära mannen - speciellt att få ligga i hans famn, betyder hur mycket som helst. Men att prata om det vi saknar och längtar efter är också något som uppskattas. Lösningarna vi har idag (tänker inte gå in på alla detaljer, lite saker tänker jag behålla privat) gör i alla fall att både mannen och jag är nöjda.

---

Nåja, nu har jag kräkt av mig om det jag saknar allra mest sedan innan graviditeten. Men hur mycket jag än saknar det, så är det helt klart saker jag lätt gör avkall på för att få vårt önskebarn. Ett litet syskon till vår ängladotter. Ett barn som gör oss till "föräldrar med barn". 

11 månader

Trodde jag lyckats att förbereda mig ganska så väl inför dagen, men istället har jag bara känt mig orkeslös och ledsen. Tårarna har runnit ner för mina kinder större delen av dagen, det är väl egentligen bara medan jag sovit (vilket jag gjort en hel del idag) som tårarna inte varit närvarande. 

Kan knappt förstå att det är 11 månader sedan vår värld rasade samman totalt, och vi förlorade vårt så önskade och efterlängtade önskebarn. Vårt mirakel, vår lilla tjej, vår Bella. Om en månad är det hennes ett årsdag.

Älskade Bella

 Har svårt att ta in att det snart gått ett år, ett år fyllt av sorg, mörker, hopplöshet, tårar, hat, bitterhet och nya försök. Men tack och lov så har året också innehållit en del kärlek och ljusglimtar, för annars vet jag inte hur jag skulle ha klarat av att ta mig igenom detta året. 

När mannen kom hem från jobbet körde vi iväg till kyrkogården, tände ett ljus för henne och satte nya blommor i en vas till henne. Det var så fint vid graven idag, solen sken igenom molnen lite då och då. Sen har kyrkogårdsvaktmästaren varit där nyligen och gjort fint (tagit bort vissna blommor, löv, räfsat i stenen) med.

Efter att vårt besök hos Bella (lilltjejen som mannen kallar henne) körde vi iväg för att äta, hade helst kört hem istället - men jag kände verkligen att jag inte orkade fixa med mat idag. Vill knappast veta hur denna dagen hade känts om inte busfröet växt i min mage.  

Mannen har även påmint mig under dagen att fokusera på att vi nu är nere på tvåsiffrigt till BF med busfröet, 99 dagar för att vara exakt. 

Kontroll och mått

Så var det tid att träffa specialistläkaren igen. Eftersom mannen var hemma följde han med mig dit, vilket jag är väldigt tacksam för i efterhand. Som vanligt började han med att titta, känna och ta prov på tappen, och allt såg fint ut, kändes bra och satt på plats. Därefter var det VUL.

När han gjorde VUL visade det sig att måttet på livmoderhalsen minskat en del sedan förra kontrollen (och även sen vi var inne akut). De andra gångerna så har det skilt på någon/några mm, men nu var livmoderhalsen nere på ca 30 mm. Det innebär en minskning på drygt 9 mm. (Läste dock att det fortfarande ligger inom det "normala måttet" på livmoderhalsen, så det känns lite bättre bara av det). 

Läkaren tyckte dock inte att vi skulle vara oroliga, då allt annat såg bra ut och för att det är (tydligen) normalt att den minskar i längd av tyngd och annat. För säkerhetsskull så blir det "bara" tre veckor tills nästa kontroll (går var fjärde annars). Både barnmorskan och läkaren sa till oss att kontakta KK direkt om det är något innan nästa besök - oavsett tid på dygnet. Fick även höra att det var bra att jag kom in och kontrollerades när jag fick de onda sammandragningarna, vilket var skönt att höra dem säga. 

Blev även tillsagd att börja vila mer under dagarna än vad jag redan gör. Men det är svårt i vanliga fall (blir riktigt rastlös). Och nu när mannen är lite uppstressad och vill fixa klart allt som ska fixas innan busfröet kommer, blir det nog inte lättare. Eftersom nu kan det gå snabbt, men varje dag som busfröet är kvar i livmodern och graviditeten fortlöper som den ska är en vinst. 

Delmålen just nu är i alla fall: 

1. Gå på ny kontroll om tre veckor. 

2. Komma till vecka 30.

3. "Fira" Bellas 1 årsdag med syskonet växande i magen. 

4. Att gå på TUL som är om drygt sex veckor - i vecka 32.

Höst och mage

Det är ingen tvekan om att hösten är här, frågan är nog mer om den tänker stanna eller det kommer att bli varmare igen innan hösten verkligen är här. Igår var det första gången sen i början av sommaren som strumporna åkte på, och långbyxor med. Har varit barfota hela sommaren, med undantag från att ha stödstrumpor några dagar när jag varit hemma. 

I vanliga fall skulle jag börja klaga nu, över kylan och rusket. Okej, regnet som bara öser ner är kanske inte det roligaste. Men inte nu inte. Frisk luft, svalt och skönt, tända ljus på kvällarna - detta lär bli min bästa höst någonsin. 

Hostmedicinen och astmamedicinen (ökandet av den) hjälper mannen, vilket innebär att jag fått sova så mycket bättre på nätterna. Det är bara busfröet som väcker mig med sina sparkar, och det gör mig inte så mycket. För det är ganska lätt att somna om av de. 

Imorgon är det tid för kontroll hos specialistmödravården, så jag får väl se vad doktorn säger imorgon. En sak är säkert i alla fall, busfröet växer, busar och har sig. Både igår och idag har det sparkats så hårt och tydligt att magen hoppar och studsar. Busfröet börjar bli stark nu. 

Nu går det nog inte att missta magen för att vara något annat än en gravidmage? Eller, det finns säkert någon som skulle kunna tro annat. Men jag njuter lite extra varje gång jag träffar någon som vi känner och som reagerar och gratulerar och frågar när det är tid (äntligen!).

Från igår 17/8

Hostan, sömn och helg

Denna helgen har vi bestämt oss för att ta dagarna lite som de kommer, dvs inte boka in en massa i förväg. Visst vi hade ändå lite planerat för dagen, men inga tider satta. Båda känner sig ganska slitna och möra efter mannens hosta som stör oss i våran sömn.

Mannen kom hem tidigare igår, eftersom han fått en tid på vårdcentralen på eftermiddagen. Läkaren var snäll och skrev ut lite ordentlig hostmedicin åt honom, och ordinerade honom att öka sina astmamediciner så länge hostan sitter i. Hade lätt kunnat ge doktorn en kyss, för det har blivit så mycket lugnare då mannen inte hostar igenom hela natten. 

Blev en sväng med bilen på kvällen för att hämta ett packet med varor jag beställt. Efter det körde vi inom min mormor och lämnade kaffe (köper alltid till henne när det är billigt), där efter körde vi och åt kvällsmat innan vi körde hem igen. 

Idag bestämde vi oss för att lyxa till det med att äta lunch ute samtidigt som vi skulle fixa med en present till mormor som fyller 78 år idag. När vi var färdiga så blev det ett besök hos mormor (igen, två dagar i rad sker inte så ofta) för att gratulera henne på födelsedagen. Blev kakor och tårta där, min pappa och lillebror var där samtidigt som oss (var lite "dropp in firande") och så en massa prat. 

Resten av eftermiddagen och kvällen har vi bara varit hemma och myst med hundarna. Och jag har njutit lite extra av att det äntligen verkar bli lite svalare ute. 

Måste förresten berätta om busfröet och gårdagen, för igår fick både jag och mannen känna en liten hand trycka utåt på sidan av magen. Det var nästan som om att busfröet försökte kittla mig på insidan av magen.  

Dålig dag

Idag har verkligen inte varit en bra och positiv dag. Har kännt mig så negativ hela dagen, med allt. Humöret är långt ifrån på topp, känner mig bara trött, ensam, tjock och deppig idag. Säkert har det att göra med att sömnen påverkas av mannens jäkla hosta (och för att busfröet anser att den ska bestämma när jag ska vände mig på nätterna - genom att sparka så att det gör ont). Sen spökar så klart alla graviditetshormer i kroppen med. 

Att vi inte hittat någon ny bostad än (letat seriöst i över två år nu) gör inte saken bättre, är så trött på vår lägenhet. Jag trivs med området och med de flesta av grannarna, så det är inte därför jag vill komma här ifrån. Men att bo i en tvåa på tredje våningen - utan hiss - är inget jag vill längre. Känner mig extra instängd med just pga det, för jag kan inte springa hur mycket som helst i trapporna nu. 

Sen försöker jag njuta av graviditeten, men det går inte så bra. Börjar bara tänka på Bella och allt som hände, och rädslan över att förlora ännu ett barn hugger sig fast i hjärnan. Fast det kan och ska väl bara inte hända, busfröet har världens bästa och underbaraste skyddsängel - sin storasyster. Det är vår tur att bli föräldrar nu, föräldrar med ett levande barn i vår famn. 

Besök

I måndags fick jag ett meddelande från min syster som frågade om jag var ledig något i veckan (vilket jag mer eller mindre är varje dag - undantaget är barnmorskebesök eller läkarbesök), då äldsta sonen ville komma och hälsa på moster. Under gårdagen var de uppbokade, så vi bestämde att de (syster och systersonen) skulle komma idag. 

Men tro inte att systersonen vill komma för att mysa med bästa (och enda) mostern, nä då! Det är för att spela en massa spel. Mina syskonbarn verkligen älskar att komma hem till oss, för de älskar min mans stora spelsamling. 

Jag behövde inte ens fixa med fika, utan de bjöd mig på det genom att handla med sig lite på vägen. Fika som  systersonen valde ut. 

Blev många timmar av spel och prat (främst jag och min syster). Men roligt hade vi, och timmarna gick riktigt snabbt med sällskap här hemma. När de skulle cykla hem tyckte systersonen dock inte att han behövde följa med hem, utan han kunde stanna här, och både äta kvällsmat och sova över. Lovade honom att han kunde få göra det en annan dag, när mannen är ledig (och inte så jäkla förkyld). 

På tal om mannens förkylning, så kan jag berätta att den driver mig till vansinne! Han har varit förkyld i snart en månad och hostan blir bara värre. Han är inne i en "det är så synd om mig, jag håller på att dö" period, och jag närmar mig en period av "om du inte slutar snart, så slänger jag ut dig". Hans hosta ger mig huvudvärk och den väcker till och med busfröet, så ni kan ju ana hur högt han hostar (och detta gör han hela tiden).