lördag 21 september 2013

Blod

Lite efter 01.30 när jag varit på toa och torkade mig, såg jag direkt på toapappert att jag börjat blöda och det var färskt blod. Paniken som infann sig i kroppen är nästan omöjlig att beskriva. Tårarna kom direkt och allt jag kunde göra var att kontakta sjukvårdsupplysningen, för att höra vad de hade att säga.

Och om jag ska vara ärlig, att få berätta vad som inträffat och bli "lite lugnad". För saken är nämligen den att mitt i allt detta är jag på jobbet (min natthelg) och kan mer eller mindre inte göra något. Fick nummers in till gynakuten på KK i Malmö, och ringde in till dem. Där fick jag prata med en väldigt ödmjuk sköterska som sa att jag ska komma dit, så de kan kontrollera var blödningen kommer ifrån. Fick även beskedet att om blödningen tilltar, ska jag komma så fort jag kan. Annars kan jag vänta tills jag går av mitt pass på jobbet.

Just nu är klockan 03.30 och jag skakar av rädsla, pratar med hallonet och ber den att stanna kvar hos oss, tårarna rinner, och önskar att min man var här och höll om mig så hårt han bara kan. Men just nu låter jag honom få sova gott där hemma i vår säng, helt ovetandes om situationen. För om någon timme kommer jag vara tvungen att ringa hem och väcka honom, berätta vad som hänt och be honom komma och hämta mig och köra in mig och hallonet till gynakuten.

Uppdatering av vad som hänt sedan händelsen inatt:

Jag är nu inlagd på KK gyn. Mannen hämtade mig vid 07,30 och vi körde in till gynakuten för att ta reda på vad som hänt. Vi trodde aldrig att vi skulle få det besked vi fick, det var tusen gånger värre.

Mitt vatten har gått och navelsträng+fostersäck är redan på väg ut. Vi har förlorat vårt älskade hallon. Än har den inte kommit ut, men det finns inget de kan göra för att förhindra det som komma ska.

4 kommentarer:

  1. Nej, nej, nej! Det får inte vara sant! Styrkekram :(

    SvaraRadera
  2. Fina du. Jag gråter när jag läser det sista i ditt inlägg. Varför ska det vara så orättvist! Vet att jag inte kan säga något som kan trösta i den bottenlösa sorg, bara att jag tänker på er och hoppas att ni ska hitta styrkan att ta er igenom detta, och att sedan resa er igen.
    Stora styrkekramar!!!

    SvaraRadera
  3. Usch så hemskt! Ni som var nästan halvvägs med, och så blir det såhär :(
    Kram

    SvaraRadera
  4. men fy, vad är det här....:( så jävla orättvvist, kunde det inte väntat några veckor till så man kunde rädda pyret:(

    SvaraRadera