fredag 12 december 2014

Förlossningen del 1 - innan snittet

Här kommer första delen av min förlossningsberättelse. Detta är den lätta och minst känslosamma delen för mig. Ändå har den varit ganska så jobbig att skriva. Att jag delat upp själva förlossningsberättelsen i två delar är för att inte inläggen ska bli extremt långa och lite lättare att överskåda för min egen del. 

Klockan 04.45 den 29 november vaknade jag av att vattnet gick. Så det var bara att stiga upp. Började med att gå på toa och likaså avvakta lite för att vara helt säker på att det var vattnet som gått, och inte bara att jag hade kissat på mig. 

Runt 05.00 ringde jag till sjukhuset och fick besked på att jag skulle kontakta perinatal då mina värkar inte satt igång helt än - men eftersom jag har GBS ändå måste förberedas och få antibiotika intravenöst och så skulle jag och busfröet övervakas fram tills det var tid för att flytta över till förlossningen istället. 

Pratade med en av barnmorskorna på perinatalen och vi bestämde att jag skulle ta det lugnt, men göra mig klar, ta med mig mina saker och komma in. Lite innan 05.30 hoppade jag in i duschen och tog en varm och skön dusch i lugn och ro. När jag kom ur duschen var klockan lite över 06.00 och jag väckte mannen. 

När jag först försökte väcka honom, grymtade han mest och var inte det minsta intresserad av att öppna ögonen. Men i samma sekund som jag lutade mig fram och sa: Älskling, du måste vakna nu. För vattnet har gått och vi ska köra in till sjukhuset. - Var han klarvaken och uppe ur sängen på mindre än sekunden. Uppdaterade honom om allt och sedan fixade vi i ordning oss och hundarna och ringde min mamma så att hon kunde förbereda sig och komma till sjukhuset, samt till svärföräldrarna för att berätta att nu var första barnbarnet på väg. 

Runt 07.00 var vi och lämnade hundarna hos mannens mormor och morfar. Därefter körde vi till Malmö och KK. Vid 07.30 skrevs jag in på perinatal och vid den här tiden hade värkarna börjat bli allt fler och tydligare, dock inte tillräckligt starka och regelbundna. När de skulle göra första undersökningen och påbörja antibiotikabehandlingen lite efter 08.00 visade det sig att busfröet hade bajsat. För nu var fostervattnet inte längre klart och fint utan grönt, så innan de fortsatte kontaktade de förlossningen. Beslutet blev att jag skulle över till förlossningen istället, och fortsätta förberedelserna där. 

Klockan närmade sig nu 09.00 och vi blev inskrivna och fick ett rum på förlossningen istället. Nu började värkarna även bli mer regelbundna och tydliga. Fick byta om till sjukhusets kläder, gå på toa och sedan blev jag undersökt (har feber) och uppkopplad till CTG, Vid 09.30 kom även min mamma (har sedan länge sagt att jag ville ha henne med vid förlossningen, vilket mannen varit mer tveksam till - men nu efteråt är han oerhört tacksam över att min mamma var med oss där). 

10.15 börjar värkarna bli mycket tätare och jag börjar med lustgasen. Vid den här tiden började även personalen bli mer aktiva och närvarande i vårt rum. Och 10.30 kommer läkaren för första gången in på rummet. Får då veta att de är lite oroliga, för min temperatur stiger och barnets hjärtfrekvens tyder på stress. Här tas också första laktat provet på busfröet och man sätter en elektrod på busfröets huvud för att mäta hjärtfrekvensen så istället. 

Från runt 11.00 blir värkarna starkare och starkare, och tätheten ökar. Värkarna varar ca en minut och sedan vila en minut, för att sedan börja om. I det här skedet testar jag flera olika positioner och hjälpmedel, det underlättar inte heller att jag fick en nerv i kläm (är vad de misstänker) - för jag fick riktigt jävla ont i svanken och höfterna. Att ligga på rygg var uteslutet av smärtan. Eftersom de var oroliga över hur förlossningen skulle utvecklas, ville de heller inte ge mig någon annan typ av smärtlindring än lustgasen. Blir även informerad om att det kan bli så att förlossningen kommer sluta med kejsarsnitt. 

Klockan 12.00 var jag öppen 5 cm, och nytt laktat togs på busfröets huvud. Fortfarande inom normala värden, men lite högre än vid förra provtagningen. Likaså tog de min temp igen, vilken nu hade börjat stiga. Klockan 13.00 tog de min temp igen, och den hade fortsatt uppåt så nu fick jag Alvedon intravenöst. Jag hade öppnat mig lite till, knappt 6 cm. Likaså tas det återigen nytt laktat på busfröet, och återigen har det ökat lite, men fortfarande ett ok värde. 

När jag ska ändra position efter undersökningen (som måste göras på rygg, trots extrem smärta i höft och svank), sjunker busfröets hjärtfrekvens snabbt och för mycket. tvingas därför nu att stanna kvar på ryggen resten av tiden inne på förlossningen. Får dock in en handduk att ha i svanken, som hjälper lite. Här blir jag även tillsagd att nu är det fasta som gäller, för det lutar åt att det kommer att behöva göra ett akut kejsarsnitt. 

13.30 tas nytt laktat, värdet har stigit sedan sist. Ny undersökning på mig görs också, ingen förändring utan är fortfaranade bara öppen knappt 6 cm. Vid denna tiden blir det även byte av personalen på förlossningen (undantaget är läkaren, som är den samma under hela förlossningen).

14.15 görs ännu en undersökning, febern fortsätter att stiga och jag har nu väldigt tydligt en infektion i kroppen. Har inte öppnat mig mer, trots intensiva och väldigt kraftiga värkar (med knappt minuten i vila mellan dem). Laktatprovet visar också på en stegring hos busfröet, som för övrigt fortsätter ha en hjärfrekvens på runt 180. Läkaren fattar nu (14.30) sitt slutgiltiga beslut. Det blir ett akut kejsarsnitt. 

Nu blir det full aktivitet på rummet. Alla förbereder sig för att köra iväg med mig till operationssalen. Får flytta över till en annan säng, mannen plockar med sig kameran och mamma får vänta på förlossningsrummet. 14.45 körs jag iväg till operationen, och mannen följer med. 

Del 2 hittar ni här.

4 kommentarer:

  1. Skönt att ha det nedskrivet. Spännande för oss att läsa men även kul för dig i framtiden. Jag skrev ner min förlossningsberättelse efter att Mio hade föds. Eftersom det är så traumatisk tid så är ju chansen stor att man glömmer.
    Är så avundsjuk på dig. På er. Jag hoppas verkligen att våran änglabebis också ska få bli storebror en dag.
    Jag blir ofta lite...... bitter i avundsjukan när andra lyckas. Men inte alls med er. Inte med människor som kämpar för sitt mirakel. Ni är sååå värda er lilla prinsessa.
    Stor kram till er. kram/Annette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med om att det är skönt att få det nedskrivet, blir även ett sätt att bearbeta allt som hände och något att ha kvar i framtiden. Skrev också en förlossningsberättelse när jag födde Bella, den har jag dock aldrig publicerat utan bara sparat för mig själv. Trodde jag skulle glömma med tiden Bellas förlossning, men den är fortfarande lika tydlig.

      Kan förstå din avundsjuka och bitterheten, och jag känner också att det är helt ok att du är det. Förstår det så väl, och jag kände det samma när vi höll på med försöken efter Bella.

      Hoppas verkligen att det är er tur att lyckas nästa gång, för ni är minst (mer!!!, med tanke på allt du fått gå igenom i ditt liv) lika mycket värda ett litet syskon till er lille ängel som vi var/är.

      Stor kram till dig Annette!

      Radera
  2. En förlossning är en stark upplevelse som behöver bearbetas över tid, så tror jag att det är för alla. Jag har också upplevt det som att man behöver få smälta den en tid innan man kan skriva och prata om den. Men sen när man skrivit ner den så känns det som lättare sen. Min sista förlossning var för mig ganska dramatisk och den var jättejobbig att skriva ner och jag kan ffa ett år senare tycka att det är lite jobbigt att prata om.
    Jag vet inte hur du upplevde din förlossning men du verkar ha blivit bra omhändertagen och de verkar ha haft bra koll hela tiden. Spännande läsning. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så sant så. När förlossningen dessutom blir tvärt emot vad man tänkt och planerat för blir det extra mycket att ta in och bearbeta. Men att skriva ner, prata om, känna efter, tänka efter och läsa journalerna gör mig lite starkare för varje dag.

      Jag gråter varje gång jag tänker på hur förlossningen slutade, men det handlar om allt som hände direkt efter snittet och att jag var helt maktlös. Omhändertagandet var helt fantastiskt och det är det som gör att jag trots allt upplever förlossningen så här i efterhand som trygg och under kontroll.
      Kram

      Radera