tisdag 16 december 2014

Förlossningen del 2 - kejsarsnittet

Här kommer fortsättningen på min förlossningsberättelse. Del 1 hittar ni här.

Som sagt, 14.45 rullades jag iväg från förlossningen till operationen, och mannen fick följa med dit. Vilket vi båda hoppas innebär att det blir epidural och inte sövning. Vi frågade nämligen tidigare när de börja prata om eventuellt kejsarsnitt, om hur vida mannen kommer att få vara med. Då fick vi svaret att om de söver mig får mannen inte vara med, men om de sätter en epidural så kommer han få lov att vara med inne på operationen.

14.50 är vi utanför operationssalen och mannen får sätta på sig en overall och mössa. Narkospersonalen kommer ut och möter upp oss och presenterar sig lite snabbt. Kommer knappt ihåg detta, då jag hade så sjukt ont av värkarna - som nu var konstanta och jag var helt utan smärtlindring för tillfället.

Blir inrullad i operationssalen och förberedelserna sätts igång. Det första jag får göra är att flytta över till operationsbordet, där kopplar de snabbt in värkhämnande medicin. Sen sätts det flera infarter och jag kopplas upp till blodtrycksmätare, EKG, syrgas och tusen andra mätningsinstrument. Därefter får jag sätta mig på kanten och de sätter epiduralen på mig, och jag får snabbt lägga mig ner innan den börja verka. 

När den äntligen börjar verka är det första gången på flera timmar, då tårarna av smärtan från svank och höfter slutar rinna. Det gör inte längre så ont att det känns som att ryggen/höften är krossad. Nu är klockan någon minut över 15.00 och förberedelserna fortsätter. De lägger mig till rätta, en duk hängs upp framför mig, magen tvättas och rengörs, de kontrollerar så att epiduralen verkligen tar som den ska (köldtest, känner man ingen kyla - känner man heller ingen smärta), neo-/barnpersonalen förbereder sig för att ta emot bebisen. Runt 15.10 sätter de igång, alla som är i rummet (10-15 stycken , inklusive mannen) säger sitt namn och titel och därefter påbörjar läkarna snittet. 

Klockan 15.15 föds busfröet. Ett litet litet ljud hörs ifrån henne medan de för bort henne till barnbordet, sen blir det tyst. Hon slutar andas knappt en minut efter det att hon föddes. Hennes kropp blir helt livlös och blek. Då börjar barnläkaren och två andra jobba på busfröet som bara den. Och ungefär här startar de även kameran som filmar och visas på en skärm så att jag kan se allt som händer. Jag låg verkligen och bara stirrade på den jäkla skärmen, samtidigt som jag lyssnade noga efter att få höra busfröet skrika. Det var också under den tiden de jobbade på henne som jag för första gången såg att det var en liten flicka.
  
De stimulerar henne kraftigt, rensuger även svalget upprepande gånger då hon har mycket tjockt slem och avföring i svalg och luftrör. Här börjar både jag och mannen att känna att vi förlorade ännu ett barn. Efter två minuters jobb från barnpersonalen började hon andas igen och hon pep till och tre minuter senare började hon få finare färg igen och andas lugnt. 

Apgar resultaten (mätinstrument på hur bra bebisen mår, max är 10) på vår lilla tjej var efter en minut:1 (det enda poängen hon fick där var på hjärtfrekvens), efter fem minuter:8 och efter tio minuter:10. Att hon hämtade sig så pass snabbt och bra, gjorde att barnläkaren var väldigt nöjd och sa att riskerna för komplikationer inte var större för henne än bebisar med "normal start".

När de gjort den sista apgar mätningen och läkaren var nöjd med vår lilla tjej, samt att mannen hade fått klippa navelsträngen, fick jag äntligen se vår lilla tjej i verkligheten och kunde pussa och lukta på henne för första gången. Efter någon minut gick mannen tillsammans med personal iväg till förlossningen med busfröet, medan de fortsatte med mig i operationssalen. När klockan var ca 16.15 var de klara med mig med, och jag blev förflyttad till uppvaket på andra sidan sjukhusområdet för några timmars övervakning.

Måste säga att personalen både på förlossningen och sedan under kejsarsnittet var helt fantastiska. De var väldigt noga med att prata med oss, informera om situationen och allt som skedde. Så även om jag kände mig helt hjälplös och väldigt utsatt, så kände jag mig också väldigt trygg och säker. Vet att mannen känner likadant, att vi verkligen inte kunde fått ett bättre omhändertagande och bemötande. Så även om jag sörjer att min kropp inte klarade av det den skulle denna gången heller, och sörjer att jag inte fick föda vaginalt (med annan utgång än förra) - så vet jag att läkaren fattade rätt beslut, inte bara för mig utan även för vår dotter. 

Under timmarna på uppvaket, grät jag en hel del och saknade mannen och busfröet. (För att inte tala om alla känslorna som uppkom av att ligga på samma uppvak som efter den akuta skrapningen efter att ha förlorat Bella, låg snett emot platsen jag låg på då). Allt jag ville var att få komma tillbaka till KK och BB avdelningen så att jag kunde få träffa dem igen och för att få hålla min dotter i famnen för första gången. Kommer ihåg att jag gjorde allt för att röra på nederdelen av kroppen - för att jag fick veta att jag inte fick lämna uppvaket innan epiduralen hade släppt helt. 

Personalen på uppvaket var helt fantastiska och underbara mot mig, fick dessutom en present av dem - ett vitt lamm med rosa rosetter, som jag skulle ge min dotter sen när vi återförenades. Efteråt (under dagarna på BB) fick jag veta att det där inte tillhörde vanligheterna, för personalen på BB hade inte hört om någon annan som fått ett sånt lamm. 


Lammet jag fick på uppvaket

Tillslut hade epiduralen släppt, och då var klockan ca 19.00. Så då ringde de efter transport åt mig. En stund senare kom de och hämtade mig på uppvaket och transporterade mig till BB. Kommer ihåg hur ont det gjorde vid minsta lilla ojämnhet, och hur jag önskade att de kunde ha gjort förflyttningen innan epiduralen släppt - på samma sätt som när de timmarna innan hade kört mig till uppvaket. Så hela resan till BB kramade jag lammet jag fått samtidigt som jag grät, av glädje, smärta och sorg.

Ca 19.25 rullas jag in på rummet på BB avdelningen, och det första jag ser är min man sittandes i en fåtölj med ett litet knyte i en filt. En av filtarna som vi köpt till vårt lilla busfrö. När våra blickar möttes kom det ännu mera tårar. När sängen var på plats, reste sig mannen och kom över till mig och jag fick för första gången verkligen hålla mitt lilla barn, känna henne röra sig, andas och låta lite. 

Jag kunde äntligen ta på henne, känna hennes kropp mot min, titta på näsa, ögon, fingrar och tår, titta på allt hennes hår och hela henne - jag fick äntligen hålla min dotter! De fyra timmarna det tog innan dess, var de fyra längsta timmarna av väntan i mitt liv.  


Vårt lilla busfrö! Vår lilla Elsa.
Född den 29/11 2014 klockan 15.15. Var 52 cm lång och vägde 3835 gram

Ps. Kommer dock inte skriva hennes riktiga namn sen heller, utan vår lilla tjej kommer att kallas för busfröet i bloggen om inte det är så att jag känner för att sluta vara "anonym". Men eftersom ni är många som följt oss, och varit så stöttande under resans gång - vill jag ändå ge er chansen att få veta vad hon faktiskt kommer ha som tilltalsnamn. 

12 kommentarer:

  1. Så fin hon är!
    Så skönt att allt pick bra till slut för henne. Kan inte ens tänka mig in i hur jobbigt & hur orolig du var när dom fick jobba så med henne. Så glad att allt gick bra för er! Stort grattis till er lilla Elsa & vilket fint namn ni valt <3
    Kram cicci

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket! Jag vet inte hur jag någonsin hade orkat om det hade slutat på något annat sätt. Så tack och lov att det slutade så bra till slut.
      Kram

      Radera
  2. Åh vad gullig o vilket fint namn. Många kramar till er.

    SvaraRadera
  3. Fantastiskt att få ta del av förlossningen. Jättefint namn ni valt till er lilla tjej.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känns bra att dela med sig av den också, även om den var väldigt jobbig.
      Kram

      Radera
  4. :) sitter å gråter när jag läser fy vad hemskt de där minuterna när hon inte andas måste var hemska, så otroligt skönt att allt gick bra. Hon är jätte söt och vilket fint namn: Så glad för er, kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan lätt säga att de där minuterna tillhör några av de värsta i mitt liv, men jag är väldigt tacksam över att det "bara" handlade om minuter och inte för all framtid.
      Kram

      Radera
  5. Vilken skönhet, Elsa ett underbart namn. Kan inte ens börja föreställa mig hur smärtsamt det måste vara att skiljas från sitt barn direkt efter förlossningen, tro mig har många gånger funderat på hur det måste kännas. Vilken kämpe du är. Fast om hon hade navelsträngen runt halsen så kan man väl säga att din kropp är ganska oskyldig till kejsarsnittet om jag får säga så? Då finns det ju goda möjligheter för dig att föda vaginalt nästa gång. :) Grattis igen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, hon är en riktig liten sötnos. Och hon förtrollar alla som ser henne (speciellt hennes kalufs). Det som får en att stå ut med att skiljas från sitt barn, är att man snart ska få träffas igen och att jag visst att hon var med sin pappa.

      Att det blev snitt var för bådas skull. Fanns flera saker som gjorde att det blev ett kejsarsnitt, så här i efterhand känns det ganska så bra - för när hon föddes med snittet hade hon ett helt team på plats för att ta hand om henne, det hade hon inte haft om jag fött vaginalt (och antagligen hade hon slutat andas då med).

      Jag tror inte jag vågar räkna med hur en eventuell förlossning skulle bli om vi skulle lyckas med syskon. Skulle gärna vilja veta mer om riskerna för infektion då med, har som sagt reagerat på samma sätt vid båda förlossningarna - hög feber och infektion i kroppen (en infektion som utlöses när förlossningen är igång).
      Kram

      Radera
  6. Oj vad jag gråter nu. Så mycket känslor.
    Fina namn ni gett era barn.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är inte det gladaste och lättsammaste inlägget jag har gjort. Tack, är väldigt nöjd med valen av namn till båda våra döttrar.
      Kram

      Radera