Tacksamhet

Jobbade som sagt inatt. Vilket innebar att det blev många timmars tänkande, och nattens tema blev tacksamhet och irritationsmoment.

Måste säga att jag är extremt tacksam för min man och för att vi kan och faktiskt pratar så pass öppet med varandra om allt men framförallt denna resan vi är ute på. Resan vi bara vill ska ta slut, så vi kommer fram till vårt önskade mål.

Att få gråta och skratta tillsammans med någon gör helt enkelt livet lite lättare.

Vår resa började som sagt för nästan 9 år sedan. Och under dessa åren har vi pratat mycket om vad vi ska göra, hur vi ska göra, hur många (eventuella) försök vi ska göra, adoption osv.

Att redan innan påbörjad behandling ha pratat om allt detta känns väldigt bra. Men redan nu kan jag nog säga att på vissa områden har/kommer nog vår inställning ändras. Men inget är hugget i sten, dock är det viktigt för vår relation att vi fortsätter prata med varandra om allt som resa innebär.

Sen att han har haft möjlighet att vara med mig på varenda besök på RMC, känner jag också en oerhört tacksamhet för. För utan honom vid min sida hade jag med största sannolikhet inte orkat/vågat gå igenom dörren till mottagningen.

Är även väldigt tacksam till alla andra i min omgivning, vi har som sagt en del som vet vilken process vi är i  och hur krävande den är (till viss del). Har en nära vän som varit en av de som varit en av de första som fått veta vad som hänt och inte hänt sedan vi började gå till RMC. Och det känns så bra att kunna prata med henne om allt jag/vi går igenom, även om hon och jag inte har exakt samma mål i livet just nu. Men hon är den som förutom min man jag pratar främst med om denna resa.

Jag upplever att det är mycket enklare och lättare att prata med människor utanför familjen, än att berätta vad vi går igenom för familjemedlemmar och nära släktingar. Tror det grundar sig mycket i hur samtalen har sett ut kring alla middagar som varit genom åren och alla frågor mm som vi fått under hela vår resa.

Vet väl egentligen att de "bara vill väl" och "önskar oss all lycka" men för oss är det jobbigt. Tror inte det finns någon som uppskattar att samtalsämnet runt matbordet (med syskon, föräldrar, syskonbarn, respektive och mor- farföräldrar) är ens sexliv. Nu är jag inte direkt pryd av mig, och kan visst prata öppet om sex och samliv. Men när jag är på familjemiddagar är jag inte ett dugg intresserad av att ha de samtalen. Speciellt inte då de endast handlar om mitt och min mans sexliv, ingen annans. Hade varit så skönt om det hade slutat.

Fasar så inför julen. För då ska vi samlas allihopa igen. Och ska jag vara riktigt ärlig vet jag inte om jag orkar. Så på sätt och vis önskar jag mig bara "en sak" i julklapp: Att det inte blir en massa prat och frågor om vårt sexliv.

Jag kan lova att de kommer veta sen, när (om) magen börjar växa...