tisdag 12 november 2013

Obduktionssvar

Idag kom det, svaret på obduktionen av Bella. Det var långt ifrån vad jag hade hoppats på. När jag stod i hallen och läste brevet, brast det - konstant gråt i över en timme och en känsla av hat till min egen kropp har infunnit sig.

Brevet från specialistläkaren
Jag hade verkligen hoppats på att där var fel på Bella, ett fel som hade gjort att hon aldrig hade kunnat överleva även om jag gått hela graviditeten. Istället får vi nu veta att hon var perfekt - inga fel. Utan att det handlar om att det finns ännu ett problem hos mig. Hur jävla orättvist kan det bli?

Nu när det gått ett antal timmar, känner jag mig lite bättre och lite lugnare. För om jag tänker efter så är detta det näst bästa svaret vi kunde få. Jag hade inte kunnat göra något annorlunda. Ärligt talat så känner jag att det sämsta svar vi kunnat få hade varit att det var en infektion som orsakat missfallet. För då hade jag nog varit orolig för att det hade varit en kombination av de båda. 

Är just nu tacksam över att vi fick så pass bra nyheter igår och att försöket är igång - för annars vet jag inte hur jag skulle hanterat dagen. Inser att vår resa nu har förändrats rejält och att jag kommer få springa på KK stup i kvarten om vi får glädjen att plussa igen. Men det gör jag mer än gärna - kan lätt lägga in mig i nio månader om det skulle vara så, allt för att aldrig någonsin tvingas uppleva samma sak igen. 

Nu ska jag fortsätta att frossa i godis, för lugnande mediciner tänker jag inte röra (inte spriten eller cigaretter heller) vill hålla kroppen så ren det bara går i och med att vi är mitt uppe i första inseminationsförsöket. Och ja, man kan diskutera hur ren kroppen är av att äta en massa godis. Men den är bra mycket renar än vid alternativen. 

Med undantag för att jag ska ta Ovitrelle imorgon så är jag ledig, så min morgondag ska jag spendera med att läsa på om läkaren och om de olika behandlingar och allt runt omkring. Vill veta vad jag har att vänta. 

4 kommentarer:

  1. Förstår verkligen hur du menar med att det hade varit "lättare" att acceptera om Bella hade haft någon avvikelse som gjorde att hon inte kunde överleva. Å andra sidan – inför kommande graviditet är det en enorm fördel med det svar du har fått, för med ett cerklage 8heter det väl?) minimerar man ju verkligen risken för ytterligare ett missfall. Hade det varit en genetisk avvikelse så skulle möjligen risken för att råka ut för samma sak igen vara förhöjd.
    Jag håller tummen för att inseminationen lyckas!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, svaret var väl egentligen det bästa vi kunnat få utifrån framtida försök. Men det var samtidigt det jobbigaste svaret.
      Tack.
      Kram

      Radera
  2. Jakteneftertotallycka13 november 2013 kl. 15:36

    Åh kära du, jag vet inte vad jag ska säga, men jag bara måste säga att jag lider så mycket med dig och förstår precis varför du hellre hade velat att det var något fel på Bella. Det ljusa i situationen är ju i alla fall att läkaren inte kommer att lämna dig därhän vid nästa graviditet, och därför kommer de ju se till att det inte händer igen. Klen tröst, jag vet, men det är alltid något.
    Stor kram och massor av tankar till dig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Har redan fått tid till specialistläkare/professor, så vi får se vad han säger och hur planen kommer att se ut för vår del. Och har vi riktigt bra med tur, kommer den planen få sättas igång ganska snabbt efter årsskiftet.
      Tänker på/er med, även om jag inte skriver så ofta.
      Kram

      Radera