Måndag

Vet knappt vad jag ska säga/skriva. Det känns som att jag bara håller andan och gör allt vad jag kan för att det ska bli den 10/4. Jag vill veta om allt är som det ska, om jag ska våga tro och hoppas på att vi kommer att få ett litet syskon till Bella om si så där 8 månader. 

Det onda har mer eller mindre släppt - peppar, peppar - men lite bruna flytningar har jag fortfarande. Varje toabesök innebär en analys av papper och toastol, men inget "blod" - ni vet, rött, färskt och i större mängde. Spenderat dagen på jobbet, och jag vet inte hur många gånger jag smygit in på toa för att gråta. 

Försöker hålla känslorna och tankarna något så när i schack, men det går verkligen inte. Rädslan för att allt ska gå åt helvete hänger över mig.