måndag 17 november 2014

Väntar

Imorgon är det en vecka sedan cerklaget togs, och fortfarande har inte busfröet tagit till sig vräkningen - utan stannar kvar i min mage. Allt jag kan göra är att vänta, men fy vad drygt det är nu. Så här länge hade jag inte räknat med att vara gravid, det var knappt att vi räknade med att det ens skulle bli en novemberbebis. Vi var mer inställda på att det skulle bli en oktoberbebis.

Känner mig ganska så rastlös nu, samtidigt som jag har en viss brist på energi. Har väldigt svårt att sova, hittar ingen bra ställning, kissnödig, halsbränna, varm och täppt i näsan (jag andas främst genom näsan, så ingen bra kombination).Så istället för att hitta på saker, blir det lugn takt hemma - med små tupplurar när andan faller på. 

Något jag kan konstatera är att det går inte att gå några längre sträckor innan jag bli akut kissnödig heller, 3 km är bristningsgränsen. Där efter måste jag verkligen gå på toa. Dessutom tar det lika lång tid för mig att gå 3 km nu, som det tog för mig att gå 5-6 km innan jag blev gravid. Fast då gick jag inte som en pingvin och hade också bättre kondition, än nu när jag går som en pingvin och har sämsta kondisen (efter 8 månaders träningsförbud). 

Senast denna koftan användes (i våras), stack det inte ut någon mage
under brösten (och rosetten var mycket längre ut på sidan).

4 kommentarer:

  1. Ja fy vad jobbigt det är att vänta på något man inte har en aning om när det kommer att ske. Jag gick över 10 dagar med Alice och det är bland det jobbigaste jag varit med om. Men samtidigt så är det väl lite bra att busfröet inte hade allt för bråttom så hinner hen bli riktigt färdigbakad så att säga? Man får kämpa för att göra tiden så bra som möjligt, vem vet när som helst är det dags! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är riktigt jobbigt. Känner att jag skulle vilja planera och boka in saker, men vågar inte göra något - för jag vet ju inte när det sätter igång. Är livrädd (vet inte hur jag ska klara det rent psykiskt) för att behöva gå över tiden, skulle inte förvåna mig om det blir fallet då mormor, mamma och syster gjort det vid flera av sina graviditeter. Klart att det är bra att busfröet får växa till sig och bli stark, men som sagt så är det väldigt psykiskt påfrestande. Men så länge vilar jag mycket och jobbar lite på min kondition.
      Kram

      Radera
  2. Vet att du väntar på den lille att titta ut, men jag ville bara säga att det är så häftigt att det finns hjälp att få :) vi ska börja med vår IVF resa i januari och det känns så magiskt :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med dig fullständigt om att det är helt fantastisk med all hjälp som finns att få. Jag önskar er all lycka till på er resa med IVF, och hoppas att den blir kort resa och som slutar med ett lyckligt slut! Kommer hålla tummarna för er i januari.
      Kram

      Radera