Idag 16.45 kom droppen som fick bägaren av känslor att rinna över - på alla håll och kanter. En dag som började bra, och där jag kände att detta kunde nog bli en "bra" dag.
Men den totala känslomässiga kollaps som hägrat långt borta (den jag försökt undvika genom att släppa ut lite av det då och då) blev ett faktum. I mer än två timmar forsade tårarna och allt jag försökte göra var att få luft. Hela jag skakade av sorg, ilska, besvikelse, hat, smärta, tomhet och saknad (allt är så klart inte riktat åt mannen, men det var han som utlöste den). Av total utmatning somnade jag gråtandes, men vaknade ca 30 minuter senare fortfarande gråtandes.
Droppen var mannen. Har nämnt tidigare (tror jag) att vi vid senaste besöket hos kuratorn fick "läxa" att göra under julledigheten. Denna "läxa" var att vi skulle planera in vars en hel dag. Från morgon till kväll, med allt vad det innebär och att det skulle anpassas utifrån den andre. Att på så vis visa hur mycket vi känner varandra och lyssnar på varandra. För att på så vis "tvinga" oss att visa hur mycket vi älskar varandra och inte bara tar varandra för givet.
Jag visste att han planerat att vi skulle gå på bio, att vi skulle ta det ganska lugnt och en massa mys. Men inte något mer. Han har även varit tydlig med att säga nej till andra, och sagt som det är att kuratorn har "ordinerat" egentid tillsammans dessa dagarna och att vi därför inte är tillgängliga.
Men ju mer klockan blev och när han dessutom satte sig och spela när jag hoppade in i duschen (efter att jag dessutom fixat lunch till oss på hans dag), började jag undra vad han hade tänkt sig. Så tillslut frågade jag, och svaret blev att allt han hade tänkt sig var att vi skulle ta det lugnt och så kunde vi äta något och sedan gå på bio. Men han hade inte bestämt var vi skulle äta eller vilken film vi skulle se. Så han hade inte planerat ett skit. Medan jag lagt ner tid på morgondagen och planerat in vad vi ska göra - allt utifrån att han ska få vara i centrum.
Hur dagen kommer sluta, vet jag inte - är så djupt besviken och tom just nu att jag inte ens orkar tänka efter. Morgondagens planer överväger jag att skrota, och nästa gång vi träffar kuratorn kommer vi ha tagit tio steg bakåt istället för två steg framåt.
Jag förstår att du är besviken. Men du kanske inte ska ge upp på din man än. Ni behöver nog prata igenom det här och han måste få chansen att förklara varför han valde att inte planera en enda sak. Varför tänkte han inte på att välja en bra film för er båda? Varför tänkte han inte på att biobiljetter kan ta slut? Många går på bio under julledigheten.
SvaraRaderaAtt vara förutseende och kunna planera är väldigt viktigt och ännu viktigare när man har barn.
Din man måste gå till botten med varför han beter sig som han gör. Har det senaste året varit så jobbigt att han kände att han inte hade energin att planera sin dag eller berodde det på något annat?
Jag hoppas att ni kan prata om detta så fort som möjligt. Att hålla det inom sig tills ni träffar kuratorn nästa gång tror jag inte är bra.
Jag hoppas att morgondagen blir bättre.
Många kramar
Ja, besviken är (var) bara förnamnet. Men jag har inte gett upp honom, inte än. Har krävt honom på en förklaring, och har väl fått fragment av den.
RaderaAtt vara två som inte mår bra sliter hårt på relationen, även om förlusten av vår dotter fört oss närmare varandra så drar den oss också isär. Ingen av oss vill de upp, men ibland så känns det som den lättaste vägen.
Vi pratar om det, och kommer nog få fortsätta prata om det och allt annat i en lång tid framöver.
Kram