torsdag 21 augusti 2014

11 månader

Trodde jag lyckats att förbereda mig ganska så väl inför dagen, men istället har jag bara känt mig orkeslös och ledsen. Tårarna har runnit ner för mina kinder större delen av dagen, det är väl egentligen bara medan jag sovit (vilket jag gjort en hel del idag) som tårarna inte varit närvarande. 

Kan knappt förstå att det är 11 månader sedan vår värld rasade samman totalt, och vi förlorade vårt så önskade och efterlängtade önskebarn. Vårt mirakel, vår lilla tjej, vår Bella. Om en månad är det hennes ett årsdag.
Älskade Bella
 Har svårt att ta in att det snart gått ett år, ett år fyllt av sorg, mörker, hopplöshet, tårar, hat, bitterhet och nya försök. Men tack och lov så har året också innehållit en del kärlek och ljusglimtar, för annars vet jag inte hur jag skulle ha klarat av att ta mig igenom detta året. 

När mannen kom hem från jobbet körde vi iväg till kyrkogården, tände ett ljus för henne och satte nya blommor i en vas till henne. Det var så fint vid graven idag, solen sken igenom molnen lite då och då. Sen har kyrkogårdsvaktmästaren varit där nyligen och gjort fint (tagit bort vissna blommor, löv, räfsat i stenen) med.



Efter att vårt besök hos Bella (lilltjejen som mannen kallar henne) körde vi iväg för att äta, hade helst kört hem istället - men jag kände verkligen att jag inte orkade fixa med mat idag. Vill knappast veta hur denna dagen hade känts om inte busfröet växt i min mage.  

Mannen har även påmint mig under dagen att fokusera på att vi nu är nere på tvåsiffrigt till BF med busfröet, 99 dagar för att vara exakt. 

10 kommentarer:

  1. Vad fin hon är, lilltjejen. <3

    Tvåsiffrigt är stort! Snart är det dags för nästa milstolpe, 28 veckor. Och sen är det bara ett litet, litet tag till innan det är dags för vecka 30. Du kämpar på så himla bra! Mängder av kramar till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!

      Absolut, när jag testade positivt vågade jag aldrig tro att vi skulle komma så här långt. Om en vecka går vi in i vecka 28, känns konstigt att det "bara" är en vecka till dess. Har inget annat val än att kämpa, även om det känns omöjligt ibland.

      Kram

      Radera
  2. Åh, lilla vackra Bella. Jag önskar verkligen att ni aldrig behövt genomgå denna tragedi, det måste vara en enorm sorg, som man lär sig leva med, inget som någonsin läker.

    Samtidigt är jag självklart glad för er skull, över att ni väntar busfröet. Bella kommer alltid finnas där och vaka över sitt syskon.

    Stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Nä, det finns nog ingen man önskar skulle behöva uppleva den tragedin (fast ibland finns det vissa personer som man på gränsen önskar skulle få uppleva det).

      Som du säger, det är något man lär sig leva med. Har fått höra några gånger att "det går över" och att "det är sånt som är vanligt". När jag fått den senare kommentaren har jag verkligen bitit tillbaka och mer eller mindre bett dem fara åt helvete.

      Vår Bella kommer alltid att vara vårt första barn, och vi kommer alltid ha ett sår (som aldrig helt kommer att läka) i våra hjärtan.

      Busfröet har världens bästa och vackraste skyddsängel, sin storasyster!

      Kram

      Radera
    2. Jag begriper inte för mitt liv hur man kan säga så till någon, om något som man själv inte har en blekaste aning om hur det känns. En sådan enorm sorg. Det är ju faktiskt erat barn ni förlorat.

      Det håller jag verkligen med om! Änglasyskon är hos en hela tiden :-)

      Kram

      Radera
    3. Det värsta är att de orden är sagda för att "trösta".

      Kram

      Radera
  3. Så fin lilla gumman <3 Kram annette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Hur ont det än gör är jag tacksam för tiden vi fick med henne (både under graviditeten och på sjukhuset) och alla bilder vi har.
      Kram

      Radera
  4. Fy tusan så orättvist livet är ofta. :( Ni är så tappra tycker jag. Själv kämpar jag med min sorg efter min älskade pappa som ryktes ifrån oss för ganska precis 3 år sedan, det gör precis lika ont idag som det gjorde då.
    Alla som vet det minsta om sorg vet att det är ingenting som går över, livet går vidare vare sig man vill det eller ej.
    Många kramar till er och fina fina Bella!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Verkligen. Och tack, ibland känner vi oss ganska starka - men oftast så är det ett öppet sår, ett sår som vi tvingas att lära oss att leva med.
      Kram

      Radera